My Place In Cyber Space

För er som höll andan i väntan på vad jag skulle ta mig för i söndags kan jag nu, fyra dygn senare, meddela att jag och Barbro cyklade till Larssons Lager vid norra infarten i Landskrona och strosade runt bland överfyllda bordsrader av kuriosa och loppisprylar - heaven! Jag stod länge och höll en smutsig, rostig, buckling och alldeles.. alldeles underbar kaffeburk i händerna och försökte hitta en godtagbar motivering att jag skulle få ta med den hem. Till slut hittade jag någon form av självdisciplin (det var säkert för att jag inte var själv där, hade inget vetat om det hade inköpet nog varit ok för min moral) och ställde långsamt och kärleksfullt tillbaka den på bordet. Står den kvar vid nästa besök kan jag dock inte garantera samma återhållsamhet (ibland får jag för mig när saker står kvar att "det var ödet", inte att det finns någon annan helt logisk orsak, typ att den är gammalt/söndrigt/opraktiskt eller något liknande). Bara en liten söt porslinsbehållare blev det denna gång, nu står den och pryder sovrumsfönstrets karm utmärkt, som om den aldrig varit menad för något annat.

Två knappa veckor in i januari, nu tycker jag att det är dags för vår. Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att våren är den bästa årstiden och även om jag till viss del är medveten om anledningarna har jag nog inte riktigt debatterat det tillräckligt med andra. Så här får jag nu min chans!

För mig börjar tankarna på och längtan efter vår redan efter nyår. Det värsta jag vet med vintern är kylan och mörkret och så fort skräpet efter raketerna har städats bort känner jag i hela kroppen att nu, nu börjar det vända. Nu kommer kvällarna att bli längre och snart är det april med blommor i rabatter och skogsdungar och man kan sitta på verandatrappen i shorts och sträcka sina halsar mot solstrålarna. Ett av mina säkraste vårtecken är gruset som sopas in till väggrenen och trottoarerna men eftersom det har uteblivit som resultat av brist på snö dessa gångna månader får jag nog titta efter andra spår.

Men framför allt drabbas jag varje år av en oerhört motsägelsefull känslostorm; jag upplever att allting börjar om på nytt samtidigt som min nostalginivå skjuter i höjden. Knoppar brister, djuren kryper ur sina iden, skandinaverna gräver fram sina tunnare jackor. Uteserveringarnas ägare tittar hoppfullt upp mot himlen och ställer smygande ut sina cafémöbler, nickar mot torghandlaren som precis har lagt undan sina tjockaste handskar. Början på ett år, nya löften om framtiden.  Precis som när man vaknar på morgonen, tänder lampan och omtöcknad försöker reda ut var man är och vad som händer runt om en; nyvaken trevar man i det nyfunna ljuset. För mig är det först nu som året börjar, de första två månaderna är alltid någon slags transportsträcka som vi måste ta oss förbi, eller gå under på.

Men i år har januari visat sig från sin allra bästa sida, lite snålblåst och regn vissa dagar men det har bara varit vad man förväntade sig. Så när rusket byts mot friska, soldisiga dagar blir man helt stimmig av uppskattning, man känner sig som de där söta korna och kalvarna som hoppar och studsar av glädje när de släpps ur vinterladan ut i gröngräset. Jag har en av Helsingborgs tjusigaste vyer från jobbet, trots en väldigt anspråkslös husfasad, det till synes ändlösa kontorslandskapet och de långa korridorerna har jag hamnat längst "fram"; sydhamnen i söder och Danmark rakt framför mig. Nu under vinterhalvåret när solen står så lågt har jag kunnat följa solens vandring under dagen och komma på mig själv med att le och totalnjuta varenda gång en solstråle hittar min ögonvrå. Ljuvligt.

När det kommer till nostalgin tycks jag varje vår få flashbacks från the good ol' times när man var liten och härjade i kvarteret. Bara ben, tulpaner i rabatten som hade mejats ner av hunden, min lila tygjacka med blommor på innertyget. Isshow och födelsedagskalas. Utflykter med klassen, att kunna klättra i träd och leka i kojan igen. Allt det här roliga och trevliga som inträffade på våren varje år har framgångsrikt pressat bort varje uddlöst eller negativt minne, hela våren har alltså för min del kommit att bli en ljusgul nostalgisk harmoni; en förhärligad verklighet som jag ständigt återkommer till.

Och jag har smygstartat den redan nu.



Johanna

En dag som denna, den näst sista dagen på året 2011, ekar det tomt i det ändlösa kontorslandskapet sånär som på några indiska konsulter och en eller annan kämpe som jag. Som trots ett helt värdelöst kalenderår för oss tjänstemän med extremt få lediga dagar när alla andra tycks vara lediga ändå sitter här och knappar på våra tangentbord. Om några timmar ska jag packa kläder och kakingredienser och stålsätta mig inför en hektisk helg av nyårsfixande och -firande. Så nu är det väl ändå dags för någon slags summering som man så stereotypt och ospontant förväntas göra när nyårsafton nalkas.

Så vad har skett under det gågna året då? Well, väldigt mycket utanför den privata sfären; ett par krig har utkämpats, ett par diktatorer och terrorister har plockats, ett par kändisar har gått ur tiden. Men allt det där vet ni redan, ni mina läsare, är belästa, kloka och allmänbildade. Så vad kan vi istället se tillbaka på och prata om som ni inte redan har hört på TV-nyheterna?

Under året som gått har jag tagit det fullskaliga steget in i vuxenvärlden. Jag gick från sorglös (nåja) student som rent teoretiskt kunde gå och och svira en tisdag om hon ville och strunta i en föreläsning på fredagen för att hon inte kände för det helt enkelt, till en kavajklädd morgonpendlare på internationella megaföretag. Faktum är dock att jag har bytt arbetsplats inte mindre än fyra gånger detta år, mer eller mindre motvilligt varenda gång. Det har varit enormt slitigt på många plan psykologiskt, så även om min nuvarande situation kanske inte är vad jag hade sett framför mig för ett år sedan är det skönt att känna att man åtminstone någorlunda har landat. Framtiden lär väl få visa hur länge denna ro ska råda och vart nästa steg leder.

Ett annat vuxenpoäng är ju att vi lämnar min älskade, otroligt opraktiska tvåa för en ljusare trea två trapport upp om tre skälvande dagar. Det kan bli århundradets lättaste och behagligaste flytt, vi får se. Ett par vuxenfaktorer saknas fortfarande: bil, hund, barn, hus, ica-kort, ikea family-kort osv., så visst är vi än så länge bara i början av våra vuxenkarriärer. Men två ordentliga, "riktiga" jobb och en stor lägenhet tycker jag ändå känns som en bra start.

Sedan regnade ju hela sommaren bort, det vet ju ni lika väl som jag. Så de tre (!) semesterdagar jag fick under de månaderna var jag inte tröstlös för. Men på grund av detta är jag nu enormt sol- eller åtminstone ljus-törstande nu och inget kan låta mer intressant än en solsemester nästa gång det är dags. Och på tal om semester, den coolaste semestern någonsin gjordes i oktober-november och lämnade ett tomt mörker efter sig. Johannas och Kristoffers första fotsteg på amerikansk mark dokumenterades med inte mindre än 1100 bilder ungefär och ni har sett väldigt många av dem redan men jag får kanske göra någon slags collage och visa även här på bloggen. Det var så jävla häftigt rent utsagt och man var så full av intryck så man inte vet hur man någonsin ska bli densamme. Efva Attling berättade i en intervju nyligen apropå att hon och Eva hade flyttat till en lägenheten mitt i Soho på Manhattan att: "tre veckor i New York ger inspiration i tre månader framöver" och  jag förstår precis vad hon menar. Om inte annat märker man det när man ser TV-inslag och filmer från Washington eller NY och ler när man ser alla platserna och utbrister: "Där har vi varit!" Det var också fantastiskt kul att hälsa på min käre vän Henkan och låta honom visa oss runt; skulle han få för sig att slå sig ner där borta kommer det helt klart att bli fler resor över Atlanten för att hälsa på honom, jag ska först bara uppfinna en alternativ färdmetod.

Har jag glömt något? Säkert massor. Men en hel del saker är som det alltid är; jag är fortfarande lite rastlös och vet inte i vilket läger jag ska ställa mina ben. Det finns så mycket jag vill uppleva och se och låta mig påverkas av och jag vet inte hur allt ska gå ihop. Det där eviga livspusslet, vilka prioriteringar som är mina och vilka önskemål jag kan avvara, tycks aldrig ta slut. Samtidigt är man ändå tacksam för allt man har och inser att man egentligen har det väldigt bra redan.

Jag skulle ändå verkligen vilja avsluta on a good note, så att säga. Det känns som att det trots en del trassel och otippade turer kan ordna sig, att det bara krävdes mellanåret 2011 för att räta ut svängarna. Jag ser förväntansfullt fram emot det kommande året med allt det kan tänkas ha i beredskap för mig, och er.

Gott nytt år allihop!



Johanna

Nu när det faktiskt börjar bli lite kallare och det snart är jul passade jag på att gå loss i köket och bjuda sambon på riktig adventfrossa. Se bara!

Sedan måste jag bara visa vad jag hittade i en secondhand-affär precis på gatan, jag gick förbi en dag och bara tvärstannade vid skyltfönstret. Den här måste vi bara ha! Jag fick slita och jobba för att få loss den, tydligen hörde den till skyltningen och fick egentligen inte säljas men vill man ha något så måste man kämpa lite. Och visst är han läcker, vår tjusiga adventsljusstake?

 





Såhär fint och mysigt blev det till slut!








Johanna

Jag har en given regel som innebär 40 (!) minuter obligatorisk snooze för att över huvud taget komma upp ur sängen på morgonen. Imorse hade jag väldgt intensiva drömmar under denna sejour, drömmar som idag tematiserades av kategorin "Jobb". Och som vanligt när det gäller drömmar tycker man att allting är helt logiskt och i sin ordning när man väl drömmer och reagerar bara på halten Konstigheter om man kommer ihåg allt sen i efterhand. Det roliga med att de skedde precis innan jag skulle gå upp var att jag faktiskt kom ihåg precis hur det kändes och jag stod där framför spegeln på toaletten och hade knappt öppnat ögonen medan jag fnissade åt mina tankars och mitt undermedvetnas logik.

Sara och jag stod på "fel sida om bron" (vilket mynnar i att jag igår såg en dokumentär om skolval och familjer i Malmö som bodde på "fel eller rätt sida vägen", men är egentligen inte det roliga alls) i ett uråldrigt London, när en av mina kollegor på MP i Malmö kommer fram och erbjuder mig ett jobb som chokladpralinstillverkare på Telenor med goda utvecklingsmöjligheter. Jobbet verkar ju oerhört lockande (visst har väl ni också hört talas om att telefonföretag rekryterar just pralinprasslare nu?) men jag förklarar för henne att nu har ju jag fått det här andra jobbet via er och jag får nog stanna här ett tag. Hon försöker övertala mig med halvbra faktorer som lite bättre lön, längre uppdrag och Sara tyckte att det inte fanns något att tveka på. Jag vidhåller att jag inte vill göra Helsingborg och det nya företaget besvikna och hoppa av.

Det här om något måste väl vara en fingervisning om att tillvaron är ok; jag tackar nej till ett jobb som innebär att doppa mig själv.. eeh, jag menar andra saker i choklad! Bättre bevis än så finns antagligen inte. (Det här med chokladen kan eventuellt återkoppla till att jag vill dra ner på sockerintaget och därför försöker vänja mig av med smågodisätandet och uteslutande hålla mig till mörk choklad vilket är oerhört otillfredställande. Kanske kan vara värt det i slutändan dock)

I helgen kommer jag att lägga upp lite bilder tänkte jag, precis som jag utlovade förra inlägget. Keep looking.

Trevlig helg så länge!



Johanna

Jag ska försöka på nytt, även om det gick åt pipsvängen förra gången. Det mesta går bra just nu. Nu inväntar jag med spänning de katastrofala följder som borde uppstå av ett sådant här uttalande. Det var ju det som hände sist, jag fick för mig det ointelligenta infallet att beskriva min tillvaro som tillfredställande och något som faktiskt kändes bra. Det skulle jag inte ha gjort tydligen, dagen efter får jag beskedet att de inte kunde behålla mig på jobbet och ett par efterföljande småtråkigheter. Nu har det löst sig, jag slutade i Malmö i fredags och hade kontraktskrivning 07.15 imorse uppe i Helsingborg. Jag ska alldeles strax bege mig mot första arbetsdagen tre minuter hemifrån; att sitta på ett strömlöst tåg någonstans utanför Kävlinge är numera historia. Två timmar om dagen och elvahundra i månaden kommer sparas. Däremot kommer det bli riktigt olidligt spännande att se hur kollegorna och arbetsuppgifterna är, det har jag inte alls fått grepp om. Närhet till jobbet i all ära, men när man väl är på jobbet ska det ju funka också. Och det kommer jag sakna otroligt mycket från Malmökontoret, jag lägger en stor lapp i tomtens säck att det ska gå bra här också.

Jag hör nog av mig snart igen så ni får veta hur det gick. Sedan har det varit väldigt mycket text här på senaste tiden, är det inte dags för lite bilduppdateringar igen? :) Håll utkik!




Johanna

Daniel Sjölin
en torsdagskväll med dig är som livets vin
Under arbetsveckans tråkigaste och längsta dag
infinner sig ändå en känsla av välbehag
Detta mys i fåtöljen säger du nu ska upphöra
du vill stänga och låsa och vi får ej störa
Men detta är min vädjan till dig att stanna kvar
SVT ingen ersättare än utsett har!
Ung och stilig och klipsk som få
författare och programledare, vad mer vill du uppnå?
Ord är tryckta, priser vunna, du ej vår tid har spillt
och det blev ju bra men det räcker väl nu, tredje gången gillt?
Ledig för att vara pappa är absolut en bra sak
men en butter karl som Strindberg vill vi ej ha tillbaks
Det funkar inte att försvinna på obestämd tid
vem ska då tampas med de stora författarna, där bredvid?
Du kommer att saknas Babel, tvivelsutan
så snälla Daniel Sjölin: stanna kvar i TV-rutan.

När sommarsolen stod hög på himlen och jag bränd om axlarna cyklade runt på Ven fick jag ett samtal från min blivande arbetsgivare. Dansande upprymd fick jag chansen att sätta igång något på allvar, och jag tog den chansen. Sedan dess har jag trivts hur bra som helst, klagat ytterst subtilt och sparsamt över pendlingen och lite såna smågrejer bara. I eftermiddags fick jag då beskedet att jag inte får vara kvar, inte på grund av mig utan bara för att den satsning de gjorde helt enkelt inte gick hem. Det finns inte ett dugg jag kunde göra åt det eller borde ha gjort annorlunda. Jag hade bara provanställning så vips, i slutet av november är jag om my own i värsta fall. Jättebra timing att byta upp sig i lägenhetsstorlek, precis ha kommit hem från en dyr semester och inte ha en enda krona sparar på kontot.

Jag vet inte vad som kommer hända de närmsta dagarna, exakt hur länge jag får vara kvar och vad som händer sedan men vi ska börja titta på det redan imorgon. Vad jag vet är att känslan som kom över mig när jag gick från kontoret var otippad. Jag kände mig vemodig och skämdes. Jag har, omedveten om det fram till nu, känt mig oerhört stolt över att ha jobb, just det här jobbet. Det har varit riktigt roligt att jobba med det jag har gjort, med de jag har jobbat med, att få kunna berätta för folk var jag jobbar och vad jag egentligen gör. Nu får jag inte ens chansen att avsluta, göra färdigt något jag påbörjat, knappt dela ut mina nya tjusiga visitkort innan sagan var över. Det kommer stå i mitt CV att jag var där tre månader, häftigt då. Tillbaka på ruta noll, i princip. Alla sådana här saker tänker jag på just nu, innan jag vet vad framtiden har åt mig. Kanske blir det ännu bättre? Kanske var detta bara en stig som ledde in på en större väg? Vi får se. Det går dock inte att låta bli att just nu tycka att det känns tråkigt och den där höstdepressionen som jag så innerligt försökte trycka ner rusar rakt mot mig.

I'll keep you posted.


Johanna

Jaha nu sitter jag på tåget hem norrut, första arbetsdagen efter semestern. Hur känns det då egentligen? Jaa, inte så himla dumt faktiskt. Det är mörkt och jävligt ute visserligen och det har varit grått och tråkigt ända sedan vi satte foten på nordisk mark igen men jag överlever. Jag sov riktigt dåligt i natt och hjärnan surrade kring tusen onödiga saker men jag var inte så fasligt trött idag på jobbet, dessa faktum till trots. Jag har gnällt ända sedan hemresan inleddes över saker jag hade velat hinna med, det känns lite surt men det går absolut inte att göra något åt det nu så det är helt orimligt att gå och störa sig och ligga sömnlös över. Jag är helt enkelt rättså positiv nu och har fler saker att se fram emot framöver. Det ska bli mysigt med jul, sedan ska vi flytta, sedan blir det vår och ljusare; ett nytt år att invänta kort sagt. Jag har bett Kristoffer att med jämna mellanrum upprepa allt kul vi har framför oss för för att undvika den årliga Höstdepressionen som alltid tycks komma, punktligt som ett klockverk, och det verkar fungera än så länge.

Jag ska verkligen försöka hålla igång bloggen även nu när jag är hemma och även kan nås via telefonsamtal, jag lovar dessutom att under veckan försöka hinna lägga upp ett urval av bilderna. Vill ni se alla med kommentarspår får ni helt enkelt boka en resa till Helsingborg så kör vi filmvisning på den tjusiga TV:n. Ni är såklart hjärtligt välkomna. Tills dess, take care!



Johanna

Nu ar vi inne pa sista dygnet i New York och det kanns som om vi har hur mycket som helst mer som maste hinnas med! Vi sitter pa hotellets datorer, Kristoffer surar for att han inte har hunnit med sina schackdrag online och jag tankte skicka ivag ett snabbt "Vi mar bra" till er dar hemma. Om tva dygn ar vi hemma igen och da ska jag beratta om allt harifran. Hittills har vi hunnit med massor och massor av shopping, Ground Zero, Times Square, ett besok i Central Park, promenader i bade Chinatown och Little Italy och nu i formiddags en vandring uppe i Harlem. Nu ska vi bege oss ner mot FN-skrapan, aka upp i Empire State building och ikvall ga pa hockeymatch i Madison Square Garden. Kan det bli mer turistigt an sa? Knappast. Ar det hur trevligt som helst fastan det ar megaklyschigt? Jodå.

Snart ses vi igen, ha det bra sa lange!


Johanna

Jaha, då satt jag på tåget söderut klockan tio i sju imorse och kände mig som en ny (och nyvaken) människa. Jag tittade drömskt ut genom fönstret och medan den regniga morgonen susade förbi där utanför funderade jag över hur dagen och de kommande framöver kommer att te sig. Nytt jobb, ny stad, nya rutiner, nytt liv. Egentligen är det ju ett jobb som jag nästan gjort förr och en stad jag många, många gånger har varit i men inte som nu. Nu är min lilla portfölj med mig och pengar ska tjänas. Jag ska bli pendlare igen; lösa korsord i Metro, läsa massor av böcker och sova. Jobba på tåget ibland kanske. Hur var det idag då, första dagen på jobbet?

Lite halv-antiklimax. Jag hade inte kollat av min mail i helgen och dök därför upp 1 timme för tidigt med det gjorde väl inget. Dock var inte min inloggning eller andra behörigheter klara så jag fick sitta en del av dagen och bara vänta. Fick dessutom höra att jag inte får lön från båda jobben nu i september utan kommer att fortsätta få den en månad i efterskott fastän jag har fast avtal och det kändes lite töntigt. Hade ju tänkt passa på att betala tillbaka lite skulder hit och dit men det får väl helt enkelt gå ändå. För mycket pengar hade jag säkert inte kunnat hantera anyways. Ett sista minus var de två timmar det tog att ta sig hem idag på grund av en olycka på den mest trafikerade sträckan i hela Sverige antagligen. Inget bra sätt att försöka vinna över mig angående om det är värt att pendla till jobbet. Men jag är trots allt hoppfull och följ hemskt gärna utvecklingen framöver, jag har lovat er men framför allt mig själv att uppdatera lite oftare.

I övrigt kan jag tillägga att jag för första gången i mitt liv har Skype:at, min kära syster hade väl den debuten avklarat när hon var tio år yngre än mig skulle jag tro, jag kan vara bland de sista 25-åringar som aldrig har testat detta. För er som inte är hundra på vad det innebär satt jag just och hade ett riktigt telefonsamtal, kostnadsfritt, med min gode vän Joakim på andra sidan Atlanten som om han istället hade suttit hemma hos sin mor i  Billesholm. S k i t c o o l t . Eftersom jag nyligen tog en dusch och inte svidat om från morgonrocken videoskype:ade vi inte utan det var som ett helt vanligt telefonsamtal, jag är dock fortfarande riktigt uppjagad över hur häftigt det var. Och han har det bra där borta, jag kan inte vänta tills vi åker och hälsar på honom. Gissa då om jag dessutom är lycklig över att Kristoffer till slut kunde följa med? Visserligen tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kunnat roa mig själv men det känns så enormt mycket tryggare (framför allt för mamma) och roligare att min käresta gör mig sällskap! När vi närmar oss avresedatum i slutet av oktober ska jag ha arbetat fram en reseplan och dela med mig av den, har ni tips är ni ju såklart välkomna med dem. Det blir Washington ungefär 3,5 dag och lika lång tid i New York ungefär, och faktiskt 8 timmar i Paris på hemvägen. Jag tänkte att vi skulle köpa en baguette, åka in och säga Hej till Eiffeltornet och sen vända nosen norrut för hemfärd.. ;)

Tror ni jag har resfeber redan eller..?



Johanna