RIMINI och SAN MARINO.
Med punktlighet värdig vilket tyskspråkigt land som helst satte tåget av i sydlig riktning mot Italien. Det närmade sig solnedgång för vår tionde dag på resande fot och vi gjorde oss hemmastadda i kupén på resans första och enda nattåg. Som tidigare nämnt fanns det bara sittplatsbiljetter för den 9 timmar långa färdvägen men väl framme skulle det ju finnas gott om tid att ligga och lata sig så på den punkten var jag inte orolig alls. Utanför fönstret visade sig Alperna från sin allra bästa sida och dagens sista solstrålar fullkomligt bländade oss och bjöd vidunderliga vyer som hämtade från vilket vykort som helst. Kor som betade på de branta sluttningarna, hisnande höga tågbroar och stora gårdar med oändliga vinrankor i räta rader. Vi kryssade oss rätt igenom Österrike och passerade små byar vars namn vi aldrig skulle komma ihåg.
Känslan av att det blev varmare och varmare i kupén var till slut omöjlig att förtränga, vi tillsammans med våra fyra medresenärer började skruva på luftkonditioneringen utan resultat. När den prydliga konduktören kom förbi för biljettklippning var jag rödmosig om kinderna och bad om assistans med tekniken, lätt yr av bristen på luft. Nej, tydligen funkade inte konditioneringen i just vår kupé, kanske gick det att hitta någon ledig plats någon annan stans i tåget? Den idén blev inte jätteväl mottagen, alla hade massor av tung packning, skorna var avsparkade och mörkret hade fallit; ingen rörde sig från sin plats trots min vädjande blick mot Kristoffer. Istället satt vi kvar och försökte slumra i hopp om att vakna väl framme, utvilade och fräscha. Inte en chans. Den tryckande, närmast tropiska hettan man upplever när syrebristen blir märkbar är nästintill outhärdlig. Jag studsade av på i princip varenda perrong under hela resan för att i två-tre minuter inhämta tillräckligt med sval luft för att klara mig till nästa station. Detta varvades med lite onormalt många toalettbesök för att även där ta några djupa andetag och de få stunder jag satt på min plats i kupén hängde jag med huvudet ut genom dörren mot gången och viftade oavlöst med tågpasset som en solfjäder för att sila igenom någon form av konstgjort syre.
Strax innan klockan 5 på morgonen rullade vi in i Bologna, där vi skulle byta tåg. Jag är helt förstörd och psykiskt nedbruten från nattens händelser och försökte vila lite i Kristoffers knä, båda lite brydda över övriga stationsgäster och vad deras syfte var där just då. Klockan 7 slocknade jag totalt på nästa tåg och vaknade till när Kristoffer armbågade mig för att visa en fotbollsstadion. Osäkra på vilken av de två närliggande tågstationerna som skulle vara bäst att kliva av på traskade jag hela tåget fram och tillbaka utan tillstymmelse till konduktör eller någon liknande person att fråga. Hög på våghalsighet (jag vet att det inte är ett ord!) av att ha suttit kvar till andra stationen började vi rulla väskorna i riktning mot den kartbild jag hade i huvudet och innerligt hoppades var riktig. 20 minuter av letande, ifrågasättanden och huvudvridande senare kom vi fram till vårt hotell i Rimini, termometern visade nästan 30 grader redan klockan nio på morgonen. Kläderna kastade vi av oss och öste in resväskorna på hotellrummet som gav världens minsta havsutsikt, men dock. Nu skulle här solas!
Två riktigt lata och svettiga dagar följde, jag byggde bo på min luftmadrass och vi fick testa på allt vad italiensk charter har att erbjuda. Personligen kände jag när vi lämnade Rimini att jag aldrig någonsin skulle återvända även om jag under de omständigheter vi var där just då trivdes som Johanna på en flytflotte i vattnet. Hotellen hade en närmast kommunistisk betygsättning, alla hade tre stjärnor. Hade någon pool skulle någon annan ha tjusig balkong. Saknade man något av detta hade man stor terrass eller varför inte frukostbuffé? Kontentan var dock att alla saknade något; vi hade en hyfsad pool med riktigt tråkig balkong och utsikt, sockerkakor till frukost och en livsfarlig genomfartsväg att passera trots de ynka 200 metrarna i strandavstånd. Och herregud, ingen kunde eller ville kunna engelska! Tydligen åker otroligt många italienare själva hit, varför ingen tycker att man någonsin behöver prata något annat språk. Rimini har även blivit populärt i Ryssland och många restaurangmenyer var tryckta på dessa två språk och inget annat. Nere vid solstolsförsäljningen blev vi vidareskickade till fyra personer innan någon kunde ta emot våra 20 Euro! Hotellet hade över 100 kanaler, inte en enda på något annat språk än italienska. En ordentlig incident inträffade när vi skulle lämna hotellet på måndagsmorgonen. Vi skulle bege oss tidigt med tåg för att hinna byta och komma en bit uppåt. Vid utcheckningen skulle vi betala för luftkonditioneringen och få tillbaka våra pass och deposition. Hur lång tid det tog? Jo förstår ni, det tog tjugofem minuter eftersom receptionisten (receptionisten!) inte kunde ett enda ord engelska och inte förstod vad som skulle göras trots våra ritningar och gestikuleranden. Efter många påskyndande samtal till hotellägaren som till slut kom farande på sin vespa fick vi springa till tågstationen och genomsvettiga kliva på ett fullsatt tåg med max 30 sekunder till godo.
OK, nu när jag har pekat ut dessa tydliga brister och klagat lite erkänner jag villigt att det var fantastiskt skönt och efterlängtat att få ljus, sol och värme och en påbättrad bränna. Efter två och en halv dag i fullkomlig strålkastarsol annalkades ett uppsnackat regnoväder och träffade oss med besked på lördagskvällen. Då fick det bli en liten kaffe och vykortsförfattande i hotellobbyn följt av en gammal Bond-rulle på italienska (naturligtvis) tills musiken och sorlet från de kringliggande nattklubbarna helt dränktes av ljudet från regnet som smattrade hårt mot balkongen och taket. Dagen efter hade stormen bedarrat och vi vågade oss ut på en strandpromenad innan vi begav oss på utflykt. För självklart hann vi ju även med att vara kulturella till och med i en så avciviliserad turistort som denna; när badvädret tröt satte vi oss på en buss några mil österut och kunde tillskriva passet ytterligare ett land – San Marino! Jag blundade när bussen började stiga uppför de smala slingriga bergsvägarna (hela landet är bara en några kilometer stor platå) i en enligt mig alldeles för hög hastighet men chauffören rattade självsäkert maskinen som om han aldrig hade gjort annat. Väl framme var det verkligen ett annat land; allt var gammalt och anrikt, välskött och ordentligt. Den kvinnliga gränsvakten klev ut i vägen och visade myndigt stopptecknet mot bilisterna så att vi fotgängare kunde vandra in innanför borgmurarna och njuta av de fantastiska miljöerna. Håll i hatten när ni ser fotona med Kristoffer vid utsiktsplatserna, själv tyckte jag att det var så läskigt att jag knappt vågade mig fram mot kanten! Efter några timmars strosande och beundrande gick bussen åter mot kusten och tillbaka på hotellet vecklade vi återigen ut kartan för att bestämma vart kosen skulle styras härnäst.
