Det var det.
När sommarsolen stod hög på himlen och jag bränd om axlarna cyklade runt på Ven fick jag ett samtal från min blivande arbetsgivare. Dansande upprymd fick jag chansen att sätta igång något på allvar, och jag tog den chansen. Sedan dess har jag trivts hur bra som helst, klagat ytterst subtilt och sparsamt över pendlingen och lite såna smågrejer bara. I eftermiddags fick jag då beskedet att jag inte får vara kvar, inte på grund av mig utan bara för att den satsning de gjorde helt enkelt inte gick hem. Det finns inte ett dugg jag kunde göra åt det eller borde ha gjort annorlunda. Jag hade bara provanställning så vips, i slutet av november är jag om my own i värsta fall. Jättebra timing att byta upp sig i lägenhetsstorlek, precis ha kommit hem från en dyr semester och inte ha en enda krona sparar på kontot.
Jag vet inte vad som kommer hända de närmsta dagarna, exakt hur länge jag får vara kvar och vad som händer sedan men vi ska börja titta på det redan imorgon. Vad jag vet är att känslan som kom över mig när jag gick från kontoret var otippad. Jag kände mig vemodig och skämdes. Jag har, omedveten om det fram till nu, känt mig oerhört stolt över att ha jobb, just det här jobbet. Det har varit riktigt roligt att jobba med det jag har gjort, med de jag har jobbat med, att få kunna berätta för folk var jag jobbar och vad jag egentligen gör. Nu får jag inte ens chansen att avsluta, göra färdigt något jag påbörjat, knappt dela ut mina nya tjusiga visitkort innan sagan var över. Det kommer stå i mitt CV att jag var där tre månader, häftigt då. Tillbaka på ruta noll, i princip. Alla sådana här saker tänker jag på just nu, innan jag vet vad framtiden har åt mig. Kanske blir det ännu bättre? Kanske var detta bara en stig som ledde in på en större väg? Vi får se. Det går dock inte att låta bli att just nu tycka att det känns tråkigt och den där höstdepressionen som jag så innerligt försökte trycka ner rusar rakt mot mig.
I'll keep you posted.
Johanna
