My Place In Cyber Space

Jag och Kristoffer har precis vaknat efter första natten här i DC. Det är lite förvirrande fortfarande med tidsskillnaden så ni får ursäkta för det men nu när jag har sagt att allt är bra med oss tänkte jag redogöra för historien on När Kristoffer och Johanna åkte till Staterna. Det är en lång historia som börjar klockan sju på en fredagsmorgon med ett tåg söderut till en flygplats. De är glada och ivriga om än lite trötta och Johanna har bara sovit tre timmar eftersom hon var uppe länge och fixade för resan kvällen innan. Hittills, inga bekymmer. Sedan ställer de sig i en mycket lång kö till check-in, för att när de kommer längst fram få reda på att de skulle ha gjort en check-in själva först i maskiner. Jaha, tack då. De lunkar väl bort där då men reder inte riktigt ut det och det stämmer inte, de får bara tre boardingkort av fyra möjliga. När de sedan lämnar bagaget säger de att det ordnar sig när de kommer bort till gaten, och minsann gjorde det och allting var frid och fröjd igen. Johanna var lite halvnervös och stimmig och kramade Kristoffers arm hårt under flygresan och ser inte fram emot att lyfta och landa med ytterligare ett plan.

Sedan börjar det. Mellanlandningen skulle gå undan och Schipol är stort. När de är nästan framme vid gaten till Washington kommer Kristoffer på: "Var är Henkans godis?" Det var den enda han hade bett dem att ta med, lite saltlakrits och svenskt godis. Johanna hade på Kastrup köpt massor av alhgrens bilar, nappar och salta bomber. Var var Henkans godis då? Kvar i bagageluckan på flygplanet. Johannas underläpp började darra och hon ville inte höra på Kristoffers uppmuntrande och tröstande ord. När de direkt efter ska gå ombord på planet slår nästa bomb ned: Johanna upptäcker att biljetterna inte har platserna bredvid varandra, de kommer alltså att få sitta åtta timmar på varsitt håll. Hon behåller det sista strå av lugn hon har kvar och tänker att det säkert går att lösa när vi kommer ombord, det är säkert någon vänlig själ som kan byta med någon av oss så att det löser sig. Det är det inte. Hon har till och med en fönsterplats, varför vill någon inte byta till en fönsterplats? Sura, dumma, idiotiska amerikaner! Nu tappar hon det. Tre timmars sömn, månader av planering, anspänningen av att flyga - allting bara släpper. Hon börjar tjuta. Tårarna rinner, hon skakar, två ur flygpersonalen försöker trösta henne. De ger henne lite vatten och ber henne sätta sig ner, går bort och försöker prata med passagerarna de också. Fruktlöst. Och Johanna är tröstlös. Till slut hittar flygvärdinnan en gud, en afrikansk herre med en plats tom bredvid sig som gärna kan tänka sig en window seat. Så han byter gladeligen, nickar vänligt och förstående åt mig när Johanna tackar och tackar och tackar honom samtidigt som hon fortfarande inte slutat gråta. Hon och Kristoffer klämmer in sig på mittenplatserna och hon skäms hela vägen över Atlanten. (De bad henne faktiskt fylla i en utvärdering, var hon inte lämnade något annat än högsta betyg till cabin crew.)

När de kommer av planet får de stå en timme för att komma igenom pass- och tullkontrollen, en timme folk. Sedan hämtar de bagaget och Johanna upptäcker naturligtvis att hennes (hennes pappas) väska har tagits sönder av oförsiktiga bagagehanterare. Så får hon efter att de, två timmar efter planet landade, kommit ut i ankomsthallen bege sig mot reklamerare av bagage och reda ut även den situationen, nu betydligt lugnare och mer samlad. Nu är hon bara målinriktad, de måste bara komma fram. En halvtimmes kö till en shuttle från flygplatsen, en timmes färd in till staden, en minuts väntan på att hennes käre vän ska komma ner och möta dem. De somnade lyckligt efter 23 timmars vaken tid, sov tio timmar och vaknade till ett regnigt Washington.