Ja jäklar.
Vet ni, jag tror faktiskt att jag ska hålla er på halster en aning till för jag känner att ett större inlägg ikväll kan dra ner helhetskvaliteten och det godkänner jag inte. Imorgon kommer Maja, Dennis, mamma och mormor och äter födelsedagsmiddag och på söndag ska jag till far för att träffa farmor och farfar. Efter det ska jag återkomma med lite roligare läsning.
Johanna
My Place of Hate
Jag är någorlunda nyss hemkommen från en av de livssysselsättning som jag hatar mest av allt i denna värld. Krigsföring? Mobbing? Det bränns, men icke. Men likväl har jag ikväll befunnit mig på en plats där paniken ångar ur mig och skammen och ångesten väller över redan när jag öppnar dörren in. De halkskyddsbelagda spiraltrappstegen kunde inte slingra sig länge nog, för min del är de inget mot vad som väntar mig ovanför dem. G-Y-M. Fy fan rent utsagt vad jag hatar dessa gudsförgätna ställen. Svettiga män som stirrar, feta och vältränade kvinnor som stirrar, maskiner vända i alla riktningar så att jag omöjligt kan hamna längst bak i hörnet och det värsta av allt: speglar. Varför?! Varför alla dessa speglar så att man tvingas bevittna ytterligare en gång varför man mot all uppsamlad logik och vett ändå står där.
När jag ett par gånger i månaden tränar pilates är det för att denna träningsforms utförande passar mig som handen i handsken. Jag behöver inte ha kläder som är så osmickrande att det knappt är möjligt och jag svettas inte så att ansiktet är rött som den där gången en ketchupflaska på ett mystiskt sätt sprack över mitt huvud. Speglar finns visserligen men rummet är nedsläckt så det är ändå möjligt att slippa se det förfall som drivit mig hit. Jag slipper dessutom vara sämst och tvingas checka ut efter tio minuter av plågor och ofräschet.
Men jag vet ju även att det inte på något sätt är tillräckligt för de högst orimliga mål som jag har satt för mig själv. Då krävs engagemang och tidavsättning. Och framför allt en total omvändning av min livsstil (som visserligen av många kan uppfattas som minst sagt ohållbar). Äta bättre, träna bättre, annars kommer inte ett dugg att hända. Jag kommer fortsätta må lika dåligt över att gå till detta helveteshål och därför fortsätta behöva gå dit precis lika mycket. Ett större paradoxalt cirkelresonemang är svårt att hitta.
Johanna
Disciplin.
Mången dag har passerat förbi och sällat sig till den kategori av grovkornigt slag kallad historia. Vad allt i slutändan handlar om är kvalitet och disciplin. Ingen kunde vara mer besviken för att bloggen vrålat ut sin brist på innehåll den senaste månaden. Jag skulle mycket väl kunna skylla på OS, men riktigt så enkelt är det inte. Daniel Lemma i bakgrunden, fötterna på soffbordet och Facebook avstängt. Ändå inget nytt på de blanka sidorna? Jag tycker mig se symptom för en sjukdom kallad prestationsångest komma seglande över kanten vid jordens ände. Jag kan inte skriva utan tanke, sporadiskt, oanmält och akademiskt frånkopplat, det går bara inte.
Nu har jag åtminstone tagit mig så här långt och tänkte såklart be så fruktansvärt mycket om ursäkt i vanlig ordning för denna oerhörda frånvaro. En märklig situation tycks uppstå varenda gång schemat är späckat och kalendern full av spretiga bokstäver i olika färger följt av klockslag, det är nämligen då jag anser mig ha tid att uppdatera er. De gågna veckorna har lämpligt nog varit väldigt befriade från unika och speciella händelser, livet har bara lunkat fram i sin stilla gemak. Men när vecka nio kom och jag ska husera gäster, det blir konserter, frisörbesök, inflyttningsfester och båtfärder, ja DÅ plöstligt sitter jag här framför skärmen. När sedan de avklarade sysslornas ljud ekar i lägenheten och jag pöser framför TV:n som tydligen bara jag kan har jag större förutsättningar för att kunna klara av ett nytt inlägg, men då tycker självdisciplinen att det får räcka. Det gäller min närvaro här i synnerhet, men saker som jag måste ta mig för i allmänhet. Det ska alltid väntas till sista kvällen, lösas precis den minut det nästan var för sent. Hur hade det varit med bara en liten påfyllning i min disciplintank? Jag ska verkligen önska mig det inför den stundande födelsedagen.
Kanske blev samvetet tillräckligt dåligt för att jag skulle ta det bestämda tag i kragen som verkligen behövdes. Men jag känner för er och min egen skull att det här måste få tillåtas att vara en bit av nätet där man aldrig tillåts tvivla på kvaliteten. Jag kommer inte lägga upp bilder på mig själv i dagens outfit och inte heller stava fel till triviala och grundläggande banaliteter som ger huvudvärk åt bildade. Här strävas efter kvalitet på det som skrivs, även om innehållet faktiskt blir försummat därigenom. Och sådant kan inte stressas!
Det är mitt högtidligaste löfte att återkomma senast i nästa vecka med en något lågmäldare uppdatering utan försvarsställning och med datorn tillrättalagd i knät. På återseende!
Johanna
