Tar ett djupt andetag
Ibland blir jag så himla trött på min situation och vill bara att allting ska flyta medströms. Eller ja, vem vill inte det, men jag tycker ofta att jag blir motarbetad och jag har inte känt känslan av att ha flyt på länge nu. Ju mer jag jobbar och kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan blir strömmarna allt starkare. Så fort jag lyckas skaka av mig ett problem dyker nästa upp, jag kan inte vinna det här.
I fredags fick jag ett mycket trevligt samtal som kan innebära en stor ljusning för mig på den annars så nattsvarta ekonomiska himlen. Men istället för att glädjas fullständigt åt detta har jag hållit huvudet kallt och hoppats på ännu mer, att de olika spelbrickorna ska ta ut varandra och lämna mig kvar som vinnare. Men det visade sig efter ett snabbt samtal att det bara var ett lag som var spelsugna, även om det lag jag mest hejade på var intresserade hade någon stulit deras spelpjäser vilket ju då omöjliggör att de är med i leken. Jag kände genast hur modet sjönk och hur motivationen till att sitta dagarna i ända på ett ställe som inte kommer leda någonstans dog. Så börjar jag tycka synd om mig själv; varför ska jag behöva kämpa mer än många andra? Vad har jag gjort för att förtjäna all denna oro och osäkerhet? När ska det vända och hur ska jag göra för att påskynda det?
Sedan inser jag att den där ljusningen ju bländar mig i ögonen fortfarande, jag är inte alls van vid så skarpt ljus som skär igenom mitt mörker. Min plan nu blir att vandra längs den upplysta stigen så länge det är den enda, och se om jag hittar några andra strålkastare dyker upp längs vägen. Samtidigt kommer jag att försöka ladda mina batterier under tiden för att försöka inse vilken väg som faktiskt är min, oavsett om den lyser ordentligt eller inte.
Johanna
