My Place In Cyber Space

Tänkte inte alls bli långrandig denna sena timme, ville bara dela med mig om några vansinniga bilder från den vansinniga personalfesten i lördags. Det var med största sannolikhet den sjukaste fest jag någonsin varit på, kan även ha varit den bästa i många avseenden. Ni vet när man kommer in en fantastisk stämning som gör att man känner sig mer upprymd än vad alkoholen faktiskt påvisar? Jag gick hem när festen var på topp och inte hade börjat dala, därför var det en lyckad känsla som satt kvar. Dessutom mådde jag inte ett dugg dåligt dagen efter eftersom jag inte hade druckit så mycket. Att tillställningen även var helt surrealistisk hör ju till saken också, det var totalt matkrig och hela bordet var dränkt i diverse vätska fem minuter efter att man satt sig ner. Som om alla dessa faktorer inte var nog, lägg till att alla var utklädda och framför allt vårt lag.

Vi tog över titeln som bästa barlag 2009 med en solklar vinst över de andra lagen - och som vi firade!

Bak/slaget hemma hos Alex och Niklas innan festen


en gam och en orm


trångt och svettigt i matsalen


full rulle på laget


snyggt och städat på borden



Vi får väl se om bedriften kan göras om till sommaren. Det har om inte annat gjort de där torsdags- och lördagskvällarnas slit och släng värt jobbet.

Johanna

Jag kan förresten berätta mer om min fantastiska decembermåndag om ni vill. Halv nio imorse hade en bekant sedan mer än fem år tillbaka officiellt deklarerat på facebook till mig att hon inte längre ansåg sig vilja slösa den lilla fritid hon hade på mig. Vi hade ingenting gemensamt och det hade hon märkt på vår inflyttningsfest (i mars!). Värst av allt var att hon anklagade mig för att bara höra av mig när jag ville få ut något mer, vilket är så långt från sanningen man kan komma. Naturligtvis uppskattades de erbjudanden som gavs men jag har under hela sommaren och hösten uppmuntrat till en kommunikation som tett sig snarare som en monolog från min sida. Men vem skriver såna saker? Och i ett meddelande på facebook? Svaret från mig kom snabbt och var beklagande, mycket chockat och naturligtvis ledsamt. Men jag blev även stött över att någon kan se mig med sådana ögon.

Det här meddelandet fick mig dock att sitta fundersam under resten av dagen och kanske fortsätter tankegångarna även efter dessa rader komponerats. Bör man vårda sina relationer bättre? Inte för att jag vill vårda en relation längre som bevisligen inte uppskattas, men då tänker jag på alla andra situationer då vänskapsband knutits. Hur ofta hör jag exempelvis av mig till mina inte mindre än tre Anna-bästisar? Jag vet var de bor, vad de gör där och vem de bor där med. Men den vardagliga kontakten saknas och det gör den med många fler. Så går det väl i perioder för alla människor, inte bara mig. Men det är något som jag är lite ledsen över och önskar osant.

Faktum är dock att relationer kräver upprätthållning från båda håll och man får väl kanske inse att allt inte kan räddas, vissa vill inte bli räddade. Jag är fortfarande tveksam till den använda metoden, jag är mer för att låta saker och ting bara rinna ut i sanden. Jag diskuterade detta med lilla Majsan innan och vi var rörande överens om att man inte ska behöva kämpa och trötta ut sig för att hålla igång sina sällskap. Och vad gör väl om man inte är på samma nivå och inte har samma åsikter om allt? Att träffas en gång om året eller i kvartalet kan göra gott och vara tillräckligt om man vill. Jag tänkte träffa Emmah som skaffat hus, hund och barn nu när jag kommer hem till Tyringe över julen. Inte ett skvatt gemensamt på ytan kanske, men med en gemensam historia och kanske många underliggande intressen eller funderingar. Med största sannolikhet får vi mer nytta och glädje av varandra vid ett möte än om vi sitter åtskilda. Vem vet? Och kan det skada att ses? Så att officiellt säga upp bekantskapen för all framtid för att man är olika? Njae.

För övrigt, för att avrunda kvällen med en tråkighet: svt-idioterna håller ytterligare en veckas uppehåll och oss på halster med John Adams. Jävla alpint.


Bare with me, please.



Johanna

Förlåt gånger tusen för att det utlovade uppdateringen inte kom i helgen. Dagarna fullkomligt rann iväg och jag vet fortfarande inte var timmarna tog vägen. Nu sitter jag åtminstone med datorn i knät i soffan efter en stressad måndag. Vinprovning i över fyra timmar i skolan, det tyckte jag var riktigt roligt och intressant. När jag kom hem behövde jag sätta mig direkt med hemtentan som ska vara inne om exakt en vecka. Varför jag naturligtvis tvättar, städar i förrådet, julpyntar och sorterar i biblioteket. Allt för att undvika det oundvikliga. Nu är dock allt det avklarat och för att skjuta ytterligare lite på allt nödvändigt ont och för att njuta av lugnet innan stormen tar jag mig ett par minuter här.

Jag mår ok. Jag lever dock hela tiden på gränsen till magkatarr, med spänningshuvudvärk och allmän klenhet i väntan på att det onda i min värld ska ta slut. Den allra främsta skurken stavas odiskutabelt pengar. Har människan inte tillräckligt att ens äta för tills påfyllning kommer, kan man inte köpa julklappar eller gå på personalfest med kåren för att man inte har råd till utstyrseln, ja då kan hon lätt känna sig stressad, ur balans och inte speciellt till freds. Låna av föräldrarna? Well, förutom att de blir fattigare av det måste jag ju betala tillbaka pengarna nästa månad. Då får kapitalet omedelbart ett bakslag, knappt innan det hunnit visa sig på kontot. Men hur kan inte pengarna räcka då? Jag har väl till synes inte mer utgifter än någon annan stackars student med normala utgifter men minimala inkomster. Hur kan det då vara att jag inte bara inte får pengar över till sparkonton, utan inte har en endaste liten slant kvar överhuvudtaget, ofta en vecka innan csn-utbetalningen?

Ett beslut har tagits inför framtiden baserat på min situation nu. Under våren ska jag försöka jobba så mycket det bara går och på så sätt få lite extra i fickan. Jag trodde i augusti att frihet var värt mer än några slantar mer på banken i månaden, men ack så fel jag hade. Att så mycket mentala besvär kunde uppstå på grund av tillfällig fattigdom, det trodde jag aldrig. Och fastän jag har budgeterat och balans räknat och allt annat än slösat på de sköna gröna jag faktiskt har sitter jag med huvudbry och magsår den 7 december. Förhoppningsvis har jag nu lärt mig något åtminstone, vilket är oerhört användbart för att kunna omvända situationen. Kanske kan tänket nu leda till stordåd i framtiden. We'll see.

Nu tänker jag inte skriva mer för den här gången för det blir för jobbigt för er att läsa all denna lilla text. Men jag lämnar er med en liten tanke att noga väga olika alternativ mot varandra och värdera eventuella konsekvenser innan beslutet tas. Finns det kanske en gyllene mellanväg? Den ska jag i alla fall leta efter.

Johanna