It's like a jungle in here
(Yes, inte många är större fan av ordvitsar och lekar med citat än jag.. :P)
på Docken med Majsan i tisdags
Hej alla glada! Ännu en dag den här veckan har jag fått sluta tidigt, vilket innebär tid över till att sitta här och uggla. Även tid att hinna köpa blommor på torget, när jag slutar 18 har de redan hunnit iväg för dagen när jag kommer hem. Ett knippe vita liljor vattnade mina begär lite extra vilket resulterade i dagens inköp. Trots att solens genomströmmande är sämre i den här lägenheten än den gamla tycks mina växter trivas bättre här, allihop. Idag slog min jasmina till och med ut en av sina knoppar till en fantastiskt väldoftande vit blomma, jag blev överlycklig när jag såg det! Nu kan den i vardagsrummet tävla mot mina liljor i hallen och doftspridande och låta lägenheten bada i välbehag. Jag har verkligen blivit helt förvriden i intresse för blommor och växter även om jag egentligen inte kan någonting, jag bara njuter av det. Igår satt jag klockan nio och kollade på.... Engelska Trädgårdar haha, vad fan liknar det en 23-årig kvinna i en innerstad utan ens en blomlåda egentligen?
Det spädde på mina misstankar rejält. Jag blir mer och mer övertygad om att jag mentalt börjar bli gammal på riktigt. Här om dagen när jag hamnade i en specifik situation resonerade jag mig snabbt till ett alternativ som fick mig att i efterhand reflektera över valet. Jag har bytt ut nyfikenhet och äventyr mot att prioritera säkerhet och trygghet. Vad som för mig tidigare varit attraktivt skapar nu mest rädsla på grund av osäkerhet av vad som kan vänta och hur fel det bli. Framför allt resonerade jag enligt att "...man är ju inte hur ung som helst, man har inte längre råd med för många misstag.." Samtidigt trivs jag väldigt bra med det mesta i den situation som jag befinner mig i just nu, varför ska jag då ändra något? Kan det vara farligt att medvetet hålla sig kvar i fastkedjade vanor?
Det finns dock ett stort dilemma för mig som emellanåt gör mig miserabel. Jag vill iväg. Väldigt många av mina vänner från såväl förr som nutid finns inte i min närhet. De har spridit ut sig och tagit andra vägar i livet än jag och "gör" betydligt mer med sitt liv på ställen i världen jag troligtvis inte ens kan föreställa mig. Det gör mig ont och jag känner avund inför det. Men jag har satt mig i och skapat ett liv som inte bara kan brytas upp från sina banor; jag har pojkvän, familj, utbildning, lägenhet och möbler som jag inte tänker ge upp bara sådär. Men jag skulle, om min utopiska syn hade fått säga till om något, vilja ta allt det där med mig. Allt som jag tycker om och trivs med, allt som står mig nära hjärtat. Det här funderar jag ofta på. Hur, om det ens är möjligt, jag kan kombinera och ha kvar så mycket som möjligt utan att göra avkall på min längtan. Let me know om det finns en lösning på sådant här. När allt kommer omkring tror jag knappast det är en ovanligt förekommande känsla.
Hör av er och var rädda om er till nästa gång!
Johanna
still here
Det var tänkt att far och Majsan skulle vara här för länge sedan vid det här laget, skulle hjälpa mig att få iväg soffan som just nu känns som ett oövervinnerligt hinder. Dock dröjer de i hlm eftersom hon fick bakläxa på städningen haha. Oh well, jag har hela dagen på mig i guess. Det är fantastiskt skönt ibland att jobba morgnar, jag har börjat trivas med det. Traska morgonpromenaden via södergatan och södra storggatan vid halv sju och öppna verksamheten för dagen. Sedan bara lämna över allt vid halv två-tiden och checka ut via kundutgången minsann, inte dumt alls. Tyvärr innebär det ju att jag slocknar i soffan klockan tio och verkligen inte orkar hålla ögonen öppna. Man orkar inte göra nånting och kan absolut inte stanna uppe längre än till tolv, då är man helt färdig dagen efter. Tack som tusan för att jag inte jobbar året runt, jag förstår inte hur duktiga alla är som kan orka det. Jag lyckades ju också iofs i 1 1/2 år, men så var det också en oerhörd pärs för mig som jag inte vill göra om. Jag antar att jag bara inte har hittat rätt yrke att hänge mig åt haha, även om vissa av er kanske tror att jag kommer stanna där jag är längre än jag behöver. We'll se.
På lördag har jag och Krille Krokodil varit tillsammans i sju månader. Det hade jag aldrig trott för ett år sedan, inte ens för åtta månader sedan. Jag har ju haft kroken ute efter honom i evigheter känns det som, men trodde och vågade nog aldrig hoppas på att det skulle bli så här bra. Jag är så himla glad för att jag har honom och väldigt tacksam för känslan över att ha hittat rätt. Den tycker jag att alla borde få känna och uppleva och hoppas att många verkligen får göra det.
Nähä, it's time. Jag ska göra lite Ital Stew till när de anländer, men jag lovar att returnera snart. Jag har nog faktiskt en del att delge er men jag vill nog fundera över och selektera lite i informationen aningen mer först. Vi hörs snart! Ha det bra och var rädda om er!
Johanna
MIN hyllning till MJ
Jag kan inte säga att Kungen av Pop aldrig har varit en av mina favoriter, jag kan däremot säga att jag väldigt inkonsekvent lyssnade på musiken han gjorde. Men jag har alltid först tagit för givet och sedan fått bekräftat att all musik han gjort har blivit till guld. Man kan inte låta bli att älska den, oavsett vem man är. Alla har sin egen favorit, om inte två eller ännu fler. Dessutom har jag alltid hållit honom bakom ryggen i vått och torrt, musik- eller juridikmässigt. Jag vägrade tro något som skrevs om honom någon gång och önskade honom att allt han försattes i skulle upphöra.
Inte en tår har fällts av mig på de tolv dagar som gått sen Michael Jackson dog. Ikväll, när jag satte igång den livesända minneshögtiden för honom i Staples Center flödade tårkanalerna över. Jag grät. I början, när Stevie Wonder sjöng I'd never dream you'd leave in summer som redan innan är hjärtvärmande toner för mig, var det fortfarande värdigt och sansat. I slutet, när hans dotter berättade hur mycket hon innerligt saknade honom, då hade reson bytts ut mot fullständigt och hejdlöst sprutande. Att se hur mycket han har betytt för så många och därigenom också mig rörde mig in i mitt omplåstrade hjärta. Minnesstunden var helt underbar och värdig en människa så god och underlig som Michael Jackson. Storslagen men blygsam. Gamla rävar och unga barn. Tårar och leenden. Han förtjänade varenda sekund av uppmärksamhet och beröm och grandiosa ord som delades ut. Han borde fått höra dem redan för två veckor sedan.
Jag ville att Michael Jackson skulle leva för alltid. Jag ville att han skulle få ordning på allt i sitt liv och få upprättelse och att bördorna som han burit på sina axlar skulle lättas.
Jag ville att Michael Jackson skulle leva för alltid.
Johanna
Hemskt mycket hej.
Nu, söndag eftermiddag, har jag dock hittat en tidsrymd i vilken jag finner det passande att spendera en stund här. Kristoffer har deserterat från hemmet i LA och befinner sig som åskådare vid en av stadens sportattraktioner. Vi har vrit ute en sväng med båten innan idag, han fixade inte vågorna helt hundra. Dena goda minen upprätthölls relativt länge men när vi kom tillbaka till fast mark kunde man urskilja ett nederlag. Havet - Kristoffer, 1-0. I övrigt skulle jag förklara helgen som en vinst; mycket sol och till och med bad. Den frusterade röda nyansen på min bringa (som jag för övrigt surt men envist erfar årligen) kommer lägga sig i sinom tid och myggen är utrotade från sovrumsatmosfären, det kallar åtminstone jag en seger.
Inte ens 40 sidor kvar i Pelecanosboken The Way Home nu förresten, slutet är nära! Tur för mig att jag la hela skatteåterbäringen på den största adlibrisbeställning som jag själv någonsin skådat. Nu saknas inte många böcker för att åtminstone Pelecanoskollektionen ska vara komplett. Men jag har bestämt mig för att önska mig böcker vid varenda tänkbart tillfälle, en ny bokhylla ska införskaffas och utfyllas. Dessutom kan jag berätta en liten rolig anekdot angående ämnet: I julas, innan vi blivit tillsammans men då vi likväl hade hyfsat koll på den andras intressen, gav jag och Kristoffer varsin bok till den andra som en julklapp. Han fick min olästa men nyligen införskaffade Drama City av Pelecanos (jag läste genom biblioteksmaterial), i utbyte fick jag klassikern Svindlande Höjder. Ingen av oss kunde varit mer fel ute. Jag läste de första 30-40 sidorna och höll på att dö av tristess. Kristoffer å andra sidan fördjupade sig och frotterade sig i smaklöshet och dåligt författarskap, enligt honom såklart. Vi har bestämt oss för en book swap ASAP för att återställa balansen i tillvaron. Det är han som ska ha de stora, tunga klassikerna i sin hylla, och jag som ska ha amerikanska hårdkokta deckare eller politiska kritikers galla och sneakerböcker i min.
Oh well, nu är det dags att checka ut för den här gången. Hör av er vettja och kom och hälsa på i nya lyan! Ta det försiktigt, vi hörs! :)
Johanna
