My Place In Cyber Space

Idag vaknade jag vid typ halv elva, snoozade den obligatoriska kvarten, och blev upphämtad av mamma en knapp timme senare. Var tänkt att jag skulle städat lite noga innan hon kom men fastnade framför datorn, som vanligt. När mamma kom ringde farmor och gratulerade och pratade en stund, mycket trevligt. Farfar satt och smyglyssnade i bakgrunden meddelande han mig när farmor tänkte lägga på, och så började de gnabba en massa för att han helt plötsligt ville prata nu när hon skulle lägga på, han kunde väl sagt nåt innan, osv... Jaja, så är det att vara gammal. När vi äntligen kom ut från min lägenhet mötte vi Jonna Härbst och hennes Martin och hennes bäbis. Inbäddad så jag knappt kunde se den fick jag fram nåt i stil med "åååh va liten den är". Så smått är inte riktigt min grej än.
I alla fall, jag fick äran att köra ner till Höör, skulle dit och hämta lite möbler och namnsdagsfika lite. Hämtade upp mormor och åt köttbullar hos henne, räknade inte dem men det blev nog kanske 10. Mums! Sen smälte vi maten och åkte till deras favvocafé, ett växthus utanför Höör som även fungerar som fik. Supermysigt, inrett med kiwiträd klättrandes i taket. Några var strax dags att skörda, allt ihop såg väldigt coolt och annorlunda ut, tyckte det var jättetrevligt även om min andra kopp te var döäcklig.
Efter en och en halv timme drog vi vidare till Bilema och shoppade lite, köpte cd-r-skivor som jag skulle bränna hos mamma sen. Sen var det dags att fika igen, efter det fick vi nog och åkte till Tyringe, fortfarande med mig bakom ratten. =) Där brände jag fem skivor varav en sitter kvar i mammas dator fortfarande tyvärr, alltid ska jag glömma nåt.
Var hemma strax innan tio, fick då ett ryck jag har gått och velat om länge, så jag tog och ändrade runt och möblerade om hela lägenheten! Vet inte om jag är nöjd med resultatet än, kan nog behöva finslipas lite grann åtminstone. Ska sova på saken, ni får komma hem här och titta och se vad ni säger! =) Pappa du får nog komma och fixa till den där listen igen, nu ska helt plötsligt en massa sladdar åt andra hållet istället... :S Har dock själv satt upp min läs/sänglampa och fått en liten läshörna, mycket nöjd med resultatet. Där ska jag sitta och läsa böckerna jag fick av mamma i namnsdagspresent fastän man inte borde få några, och fastän det bara var nån månad sen jag läste allihop, de är fantastiska! =)
Nähä, klockan börjar bli mycket för en människa som mig, har inte vant mig vid helgledigheten än, men jag jobbar på det. Nästa helg blir det feeeest! =)

Sleep tight y'all!
Johanna

God kväll!
Många föräldrar har säkert förfärats över att deras tonårsdöttrar och söner byter klädstil, vänner och leverne ungefär lika ofta som man byter strumpor. Men inte helt sällan har säkert samma föräldrar snarare logiskt förväntat sig än nervöst hoppats på att barnen ska gå igenom och förbi dessa faser. För det ser man ju hela tiden - många av dagens civilekonomer och dataingenjörer uppväxta på 80-talet har haft sin pudelfrisyr eller sin hockeyfrilla på plats i skolkatalogerna. Många uppväxta ett eller två decennier tidigare har plockat av de enorma glasögonen eller klippt sitt långa hippiehår. Allt för att klämma in sig bakom diverse skrivbord eller vad de nu kan tänkas göra för att få den där månatliga insättningen på belastningskontot. Tråkigt tycker jag är, att oroliga föräldrar hoppas på att de ska "hitta sig själv", vilket då menas med att de ska sluta sig till det raka ledet av illusionen om hur en människa ska vara.

Utan att några direkta undantag som bekräftar min tes kommer till mina tankar verkar det ju vara lite som i den där fantareklamen, det handlar inte om om, utan snarare om när vi alla ska komma ut ur den där maskinen exakt likadant stöpta allihop. Det verkar vara en del av vuxenlivet. Att ha en egen personlighet eller något som sticker ut från mängden känns ibland som något man får associera till något ungdomen sysslar med och så småningom då växer ur. Att utmärka sig på sin arbetsplats eller i sin sociala miljö känns nästan som något negativt och annorlunda och något som väcker uppmärksamhet från folk runt omkring.
Borde det verkligen vara så? Och hur går det till, på vilket sätt förändras vi? Jag skulle vilja ställa två frågor till:  Är det medvetet vi förändras, och är det påtvingat eller något frivilligt?

En del säger säkert att de inte tänker bli som alla andra, nej minsann, just jag ska stå emot och gå min egen väg. Jag skulle vilja se statistiken över de som säger så, och ändå faller in i samma fåra som alla andra förr eller senare.

Jag gillar inte att se alla följa samma mönster, på det vis att det är att hålla tillbaka en människas personliga utveckling och dess egenskaper när man hellre väljer att klippa sig för den där jobbintervjun man måste gå till, än att sitta den där extra timmen i studion för att få till det där soundet man verkligen var ute efter på sin nya låt. När man tvingas ge upp sina värderingar, principer, eller olika synpunkter på hur man vill ha världen, allt för att någon annan säger vad som är bra eller passande. Skulle nästan kunna sträcka mig så långt som att säga att det är att inskränka personers rätt att bete sig hur man vill (så länge man föjer under nationella lagar naturligtvis) för att detta beteende inte är vad man förväntar sig.
Det kan i början handla om små små detaljer bara; t.ex. att börja använda ny teknologi eller att låta storföretagen göra förtjänster på dig. Avviker man då från såna saker är man udda och blir rikskändis via TV-program, mildare varianter blir samtalsämne i lokalare kretsar. Även om dessa människor inte alltid framställs negativt är de ändå alltid udda, när det i själva verket säkert finns en avvikande sida hos många många fler, de har bara valt att bortse från dessa eller uttöva den bakom låsta dörrar. Frågan är ju då vilket av dessa beteenden som är märkligast - att leva ut sin personlighet eller att gömma den?

Jag tycker som sagt att mångfalden av personligheter borde utnyttjas istället för inskränkas och klassas som överflödiga. Jag tycker, att man bör få utvecklas och ständigt få förnya sig själv i sin egen takt, på sina egna villkor, och i vilken riktning man vill. Inte till det man förväntas bli.


Många tankar har slagit mig när jag släckt lampan om nätterna eller väntat på kollektivtrafikens evigt försenade transportmedel, det här var några. Kommer med största sannorlikhet fler inom en relativ framtid, håll utkik! =)
Kommentera gärna konstruktivt, nyfiken på att höra andras åsikter också.

Nästa gång blir det lättsammare, det lovar jag!
Johanna