My Place In Cyber Space

Jaha, då satt jag på tåget söderut klockan tio i sju imorse och kände mig som en ny (och nyvaken) människa. Jag tittade drömskt ut genom fönstret och medan den regniga morgonen susade förbi där utanför funderade jag över hur dagen och de kommande framöver kommer att te sig. Nytt jobb, ny stad, nya rutiner, nytt liv. Egentligen är det ju ett jobb som jag nästan gjort förr och en stad jag många, många gånger har varit i men inte som nu. Nu är min lilla portfölj med mig och pengar ska tjänas. Jag ska bli pendlare igen; lösa korsord i Metro, läsa massor av böcker och sova. Jobba på tåget ibland kanske. Hur var det idag då, första dagen på jobbet?

Lite halv-antiklimax. Jag hade inte kollat av min mail i helgen och dök därför upp 1 timme för tidigt med det gjorde väl inget. Dock var inte min inloggning eller andra behörigheter klara så jag fick sitta en del av dagen och bara vänta. Fick dessutom höra att jag inte får lön från båda jobben nu i september utan kommer att fortsätta få den en månad i efterskott fastän jag har fast avtal och det kändes lite töntigt. Hade ju tänkt passa på att betala tillbaka lite skulder hit och dit men det får väl helt enkelt gå ändå. För mycket pengar hade jag säkert inte kunnat hantera anyways. Ett sista minus var de två timmar det tog att ta sig hem idag på grund av en olycka på den mest trafikerade sträckan i hela Sverige antagligen. Inget bra sätt att försöka vinna över mig angående om det är värt att pendla till jobbet. Men jag är trots allt hoppfull och följ hemskt gärna utvecklingen framöver, jag har lovat er men framför allt mig själv att uppdatera lite oftare.

I övrigt kan jag tillägga att jag för första gången i mitt liv har Skype:at, min kära syster hade väl den debuten avklarat när hon var tio år yngre än mig skulle jag tro, jag kan vara bland de sista 25-åringar som aldrig har testat detta. För er som inte är hundra på vad det innebär satt jag just och hade ett riktigt telefonsamtal, kostnadsfritt, med min gode vän Joakim på andra sidan Atlanten som om han istället hade suttit hemma hos sin mor i  Billesholm. S k i t c o o l t . Eftersom jag nyligen tog en dusch och inte svidat om från morgonrocken videoskype:ade vi inte utan det var som ett helt vanligt telefonsamtal, jag är dock fortfarande riktigt uppjagad över hur häftigt det var. Och han har det bra där borta, jag kan inte vänta tills vi åker och hälsar på honom. Gissa då om jag dessutom är lycklig över att Kristoffer till slut kunde följa med? Visserligen tvivlar jag inte en sekund på att jag hade kunnat roa mig själv men det känns så enormt mycket tryggare (framför allt för mamma) och roligare att min käresta gör mig sällskap! När vi närmar oss avresedatum i slutet av oktober ska jag ha arbetat fram en reseplan och dela med mig av den, har ni tips är ni ju såklart välkomna med dem. Det blir Washington ungefär 3,5 dag och lika lång tid i New York ungefär, och faktiskt 8 timmar i Paris på hemvägen. Jag tänkte att vi skulle köpa en baguette, åka in och säga Hej till Eiffeltornet och sen vända nosen norrut för hemfärd.. ;)

Tror ni jag har resfeber redan eller..?



Johanna