Johanna von E
Inte de basta rent estetiskt kanske haha, men ni forstår tanken..
Nu ar det sista kvallen for oss har nere, jag ar alldeles for rod om kinderna och myggbiten på (utan att overdriva nu) TJUGO olika stallen! Jag ar dessutom rastlos så det dryper om det och sugen på pussar och ett valfyllt, kallt glas vin. Det ska bli skont att komma hem! Vi ses dar! (Majsan dig har jag en present till... ;) ) Ciao!
Johanna
Vidare på resan...
Ha det kanon så lange! =)
Johanna
På pensionarsresa.
Vi har haft en riktigt dålig start med sex timmars forsening från sverige och sen bara regn och skrapvader de två forsta dagarna. Det har åskat och vrakt ner regn hela natten och fortsatt hela formiddagen idag,min tankta marknadsdag blev darfor installd. jag har varken någon lamplig jacka eller paraply med mig, var tydligen inte alls forberedd på detta. Men vi laser mycket, farmor loser korsorden och jag sodukona och mina bocker blir antligen lasta i lite snabbare takt. Men framåt slutet av veckan ska det bli battre så vi vantar med andakt.
Jag hor av mig igen, var så sakra! Ha det bra!
Johanna
I fiendeland
Hej! Undrar ni hur det går för mig här uppe i dessa gudsförgätna trakter kring västkustens sankmarker? Bra tack! Det har hittills inte alls varit någon traumatisk upplevelse faktiskt. Jag började inte skolan förrän idag så igår när Kristoffer var iväg på högskolan var jag duktig housewife. Jag hade köpt mat och dessutom städat upp här ordentligt. Hans mor bad mig personligen att rensa och sortera hans tillhörigheter och ordningsfreak som jag faktiskt kan tendera att vara stundtals, uppskattade jag den tilldelade uppgiften. Krokar och pärmar införskaffades och papper och dokument, nycklar, sladdar och skräp förvandlade skrivbordet i lägenheten till oienkännelig perfektion. Jag visste absolut inte om detta initiativ uppskattades av ägaren, men det blev succé och jag fick en applåd och mycket cred för mitt besvär. Dock var rensningen belöning tillräckligt, jag har verkligen problem med högar av i princip alla dess slag.
Jaha, så idag började jag skolan. Jag hade den senaste veckan börjat få lite kalla fötter angående just den här kursen när jag läste den utskickade kursplanen, på grund av olika anledningar. 1: den var uteslutande på engelska. 2: den verkade vara specialutformad för utbytesstudenter och motsvarade inte alls vad jag trodde när jag ansökte i våras. Så jag hade verkligen inte en aning om vad som skulle hända när jag gick in genom högskoledörrarna idag, men det blev riiiktigt spännande. Kallsvetten började kännas mer och mer närvarande ju längre jag satt under uppropet och genomgången, även det av flera orsaker. 1: jag verkade verkligen vara den ENDA svenska studenten i ett klassrum med över 70 personer. 2: kursplanen verkade inte stämma, kurslitteraturen och schemat var helt annorlunda än det tidigare utannonserade. 3: det fanns en föreläsning i schemat som ska handla om "Sweden and Swedish culture".
Var det verkligen detta jag hade gett mig in på? Eller hade jag gått fel? Hade någon gjort fel på vägen i registreringen så att jag hade hamnat här av misstag? Eller var jag superkorkad och borde förstått att detta var en kurs för utbytesstudenter som jag var den enda svensken som inte fattat och därför sökt? Well, jag var inte fel och ingen hade gjort fel. Och när alla skulle uppge sin nationstillhörighet av registrerings- och planeringsskäl fanns där faktiskt TVÅ svenskar till där inne, TVÅ! Hade det gått att bli utom sig av lugn hade jag blivit det i det ögonblicket. Då slapp jag att Marek från Tjeckien och spanjoren som jag redan glömt namnet på som enda konversation på under lektionen. På något sätt kändes det som när vi var i Budapest och när jag själv var utbytesstudent idag, hela atmosfären kändes likadan. Antagligen var det inte så konstigt eftersom 95% av studenterna var utländska studenter som antagligen skulle tillbaks hem igen innan jul, det i kombination med kravet på att hela tiden prata engelska. Det kändes ändå roligt när jag cyklade förbi just tjecken och spanjoren på väg hem och slänge ur mig ett ciao! när jag passerade dem och fick glada vinkningar tillbaka. För att avrunda min upplevelse tror jag att det kommer bli nervigt men intressant och att jag kommer trivas och tycka det är riktigt kul!
Jag kommer hem på fredag till att börja med och tillbaks upp på måndag igen är det tänkt. Vi får väl se hur allt går efter hand, var jag kommer spendera mest tid fram till oktober. En vecka kommer ju iaf spenderas utomlands på riktigt, med start redan nästa söndag. Det ska bli riktigt skönt att packa bikinin och sola&poola (jag tänker patentera uttrycket ja, so don't bother) nu precis innan höstrusket kryper inpå. Jag har dock inte börjat packa nånting alls och är lite stirrig för det just nu, jag gillar ju att ha allting färdigt flera veckor innan. Ska dock ta tag i det i helgen så att jag kan pusta ut med det också.
Nähä, nog med uppdatering. Nu är det dags för vem vet mest alldeles strax, missa inte! Ha det bra allihop och var rädda om er!
Johanna
Knall Fall alt. Crash & Burn.
Jag hade stått och slitit på jobbet och kopplat ur hjärnan till femton andra ställen som jag fann mer intressanta, just då och troligen även alltid. Efter arbetstimmarna var avklarade struttade jag hem och slängde på vägen ett öga in mot villan där det lät som festyra redan. Jag hade hört från olika håll under dagen hur folk var laddade för detta event och själv insett storleken på det baserat på kön till stampuskontoret för medlemskorten tidigare på dagen. Dessutom fick jag från olika håll käcka tillrop om att jag också borde dyka upp, "..det kommer bli såååå kul!". Well, jag gick hem och pratade med båda mina föräldrar i telefon, tittade på Vem vet mest såklart och började fundera på om jag verkligen skulle dit. Om inte annat var det på gångavstånd, kul tema och billig vätska. Så slappheten övergick i onödiga nödvändigheter; smink skulle kladdas på, någon slags frisyr skulle framformas och kläder skulle väljas ut. Jag stirrade till och med runt efter ett specifikt halsband som skulle bli kronan på verket, ett letande som ledde mig genom vindlande trappor ner i källarförrådet för att gräva fram det. Och visst fann jag! Men för att komma till kritan: jag steg in i kön tio ganska prick, tio i elva satt jag hemma i soffan framför datorn igen.
Vad som gick snett? Jag orkade inte. När jag kom dit träffade jag direkt folk jag kände, men inte tillräckligt bra för att mer än mingla och samtala lite avmätt med. Ett glas cider à 20:- från utomhustältet flirtade över mig på rätt sida igen, dock försvann det så fort jag kommit in från den enorma kön till villans inomhusparty. Idiotmycket folk, idiotfulla nollor, idiotdålig musik. Det går inte att ta sig fram genom dansgolvet ALLS, det är så jävla packat med folk och folk beter sig som töntiga fjortisar. Jag skulle ha tag i min nolla från förra året Sofia som hade inväntat min ankomst, naturligtvis skymtade jag henne mitt på dansgolvet. Knuffade jag minst tio armbågar innan jag kom dit? Ja. Hörde hon ett dugg av vad jag sa när jag väl kom dit? Nej. Jag hämtade min jacka snabbade än någon hann blinka, sa adjöken till Alex som jobbade och inte hade någon tid för mig och begav mig ut igen. Signalerna ringde till Kristoffers mobil i samma sekund som jag gick ut från området och tio i elva var jag alltså hemma i tryggt och tråkigt förvar igen.
Varför detta? Igår var jag inte nolla, inte fadder och jag gick dit själv utan ett specifikt entourage att leka med. Jag tror att det har varit så för mig ganska länge, inte bara med campusfolk. Jag har mycket folk jag känner från olika ställen och situationer, men väldigt få som känner varandra och faktiskt känner mig. Missförstå mig inte, för någon helg sedan har jag hur trevligt som helst och bara glömde bort all tid och rum för ett tag med människor jag knappt känner. Men jag vill ändå ha känslan av en grupptillhörighet, den saknas verkligen för mig nu. Jag vet själv att jag är jättedålig på att upprätthålla relationer med mina vänner för att jag helt enkelt är kass på den vardagliga kontakten. Jag vill helst av allt spendera dagarna med min fina pojkvän och annars vill jag vara själv. Jag har alltid uppskattat att vara själv, men skillnaden mellan själv och ensam är ju som bekant stor.
Det kanske blir förändring nu i mitt "börja om light"-skede, eller inte. Kanske får jag vänja mig vid att allting är splittrat och att det inte går att ändra alltför radikalt så länge jag är var jag är och gör vad jag gör. Det här kan jag fundera över och älta i evigheter egentligen, men faktum är att only time will tell.
Vi hörs y'all, ta det lugnt!
Johanna
Uppdatering
Jag får väl börja med att som vanligt ursäkta mig lite för min bristande närvaro. Men jag känner att det behövs en viss nivå på inläggen, jag tänker inte bara sitta och rabbla upp vad som hänt sen senast. Vilket de facto endast är riktigt tråkiga saker, bara administration och krångel känns det som. Egentligen har jag ingenting jag vill dela med mig om nu heller men det känns taskigt mot er som väntar att inte servera något alls. Hellre kallt och äckligt än svält, eller? ;P
Den här veckan är en riktig mellanvecka för mig, två jobbeftermiddagar, förberedelser inför studier och lite pyssel. Min hjärna går på högvarv för att det känns som att det är mycket som händer nu. Jag tror faktiskt inte att det är det, det handlar nog mest om att jag inte vill vara oförberedd på det som väl händer. Men på söndag åker jag iaf upp till Halmstad och stannar fram till fredag. Det ska verkligen bli intressant att se hur allt blir då. Det är en situation som jag faktiskt inte har stimmat och stökat över redan, min vanliga planeringsöverdrift har uteblivit. Men det kommer säkert i takt med att helgen närmar sig, jag är trots allt om inte nervös så åtminstone spänd inför detta. Riktig sambo med riktig kille! Det är en boendeform jag inte upplevt än men jag kan knappt bärga mig. Dock kommer jag ju bo hos honom, stor skillnad från att bo ihop. Hans grejer, hans regler. Jag vet att jag har ett visst bestämmandebegär och jag ska verkligen försöka lägga band på mig, det är trots allt bara knappt 2 månader. Men jag har snällt frågat om lov och lika snällt blivit beviljad ett par gröna växter att ta med mig upp, de ska jag vårda ömt.
Till slut kan jag berätta för de som bryr sig att pelecanos # 9 nu är utläst, Shame the Devil. Bara fyra stycken kvar nu av tidigare utgivna, sen måste jag sitta och vänta på att han ska skriva nytt. Så taktiken är att dra ut lite på det fastän jag inte vill något hellre än att slänga mig in i nästa. Om jag läser några andra mellan avverkar jag pelecanosböckerna långsammare, men å andra sidan älskar jag känslan och blir uppriktigt glad när jag läser dem. Jag tycker om Washington-miljön så mycket att jag verkligen vill dit och tror mig trivas där dessutom. Jag tror att jag snart ska tillägna Pelecanos och Washington ett eget hyllande inlägg så att ni förstår hur jag känner.
Johanna
