My Place In Cyber Space

Jag ska försöka på nytt, även om det gick åt pipsvängen förra gången. Det mesta går bra just nu. Nu inväntar jag med spänning de katastrofala följder som borde uppstå av ett sådant här uttalande. Det var ju det som hände sist, jag fick för mig det ointelligenta infallet att beskriva min tillvaro som tillfredställande och något som faktiskt kändes bra. Det skulle jag inte ha gjort tydligen, dagen efter får jag beskedet att de inte kunde behålla mig på jobbet och ett par efterföljande småtråkigheter. Nu har det löst sig, jag slutade i Malmö i fredags och hade kontraktskrivning 07.15 imorse uppe i Helsingborg. Jag ska alldeles strax bege mig mot första arbetsdagen tre minuter hemifrån; att sitta på ett strömlöst tåg någonstans utanför Kävlinge är numera historia. Två timmar om dagen och elvahundra i månaden kommer sparas. Däremot kommer det bli riktigt olidligt spännande att se hur kollegorna och arbetsuppgifterna är, det har jag inte alls fått grepp om. Närhet till jobbet i all ära, men när man väl är på jobbet ska det ju funka också. Och det kommer jag sakna otroligt mycket från Malmökontoret, jag lägger en stor lapp i tomtens säck att det ska gå bra här också.

Jag hör nog av mig snart igen så ni får veta hur det gick. Sedan har det varit väldigt mycket text här på senaste tiden, är det inte dags för lite bilduppdateringar igen? :) Håll utkik!




Johanna

Daniel Sjölin
en torsdagskväll med dig är som livets vin
Under arbetsveckans tråkigaste och längsta dag
infinner sig ändå en känsla av välbehag
Detta mys i fåtöljen säger du nu ska upphöra
du vill stänga och låsa och vi får ej störa
Men detta är min vädjan till dig att stanna kvar
SVT ingen ersättare än utsett har!
Ung och stilig och klipsk som få
författare och programledare, vad mer vill du uppnå?
Ord är tryckta, priser vunna, du ej vår tid har spillt
och det blev ju bra men det räcker väl nu, tredje gången gillt?
Ledig för att vara pappa är absolut en bra sak
men en butter karl som Strindberg vill vi ej ha tillbaks
Det funkar inte att försvinna på obestämd tid
vem ska då tampas med de stora författarna, där bredvid?
Du kommer att saknas Babel, tvivelsutan
så snälla Daniel Sjölin: stanna kvar i TV-rutan.

När sommarsolen stod hög på himlen och jag bränd om axlarna cyklade runt på Ven fick jag ett samtal från min blivande arbetsgivare. Dansande upprymd fick jag chansen att sätta igång något på allvar, och jag tog den chansen. Sedan dess har jag trivts hur bra som helst, klagat ytterst subtilt och sparsamt över pendlingen och lite såna smågrejer bara. I eftermiddags fick jag då beskedet att jag inte får vara kvar, inte på grund av mig utan bara för att den satsning de gjorde helt enkelt inte gick hem. Det finns inte ett dugg jag kunde göra åt det eller borde ha gjort annorlunda. Jag hade bara provanställning så vips, i slutet av november är jag om my own i värsta fall. Jättebra timing att byta upp sig i lägenhetsstorlek, precis ha kommit hem från en dyr semester och inte ha en enda krona sparar på kontot.

Jag vet inte vad som kommer hända de närmsta dagarna, exakt hur länge jag får vara kvar och vad som händer sedan men vi ska börja titta på det redan imorgon. Vad jag vet är att känslan som kom över mig när jag gick från kontoret var otippad. Jag kände mig vemodig och skämdes. Jag har, omedveten om det fram till nu, känt mig oerhört stolt över att ha jobb, just det här jobbet. Det har varit riktigt roligt att jobba med det jag har gjort, med de jag har jobbat med, att få kunna berätta för folk var jag jobbar och vad jag egentligen gör. Nu får jag inte ens chansen att avsluta, göra färdigt något jag påbörjat, knappt dela ut mina nya tjusiga visitkort innan sagan var över. Det kommer stå i mitt CV att jag var där tre månader, häftigt då. Tillbaka på ruta noll, i princip. Alla sådana här saker tänker jag på just nu, innan jag vet vad framtiden har åt mig. Kanske blir det ännu bättre? Kanske var detta bara en stig som ledde in på en större väg? Vi får se. Det går dock inte att låta bli att just nu tycka att det känns tråkigt och den där höstdepressionen som jag så innerligt försökte trycka ner rusar rakt mot mig.

I'll keep you posted.


Johanna

Jaha nu sitter jag på tåget hem norrut, första arbetsdagen efter semestern. Hur känns det då egentligen? Jaa, inte så himla dumt faktiskt. Det är mörkt och jävligt ute visserligen och det har varit grått och tråkigt ända sedan vi satte foten på nordisk mark igen men jag överlever. Jag sov riktigt dåligt i natt och hjärnan surrade kring tusen onödiga saker men jag var inte så fasligt trött idag på jobbet, dessa faktum till trots. Jag har gnällt ända sedan hemresan inleddes över saker jag hade velat hinna med, det känns lite surt men det går absolut inte att göra något åt det nu så det är helt orimligt att gå och störa sig och ligga sömnlös över. Jag är helt enkelt rättså positiv nu och har fler saker att se fram emot framöver. Det ska bli mysigt med jul, sedan ska vi flytta, sedan blir det vår och ljusare; ett nytt år att invänta kort sagt. Jag har bett Kristoffer att med jämna mellanrum upprepa allt kul vi har framför oss för för att undvika den årliga Höstdepressionen som alltid tycks komma, punktligt som ett klockverk, och det verkar fungera än så länge.

Jag ska verkligen försöka hålla igång bloggen även nu när jag är hemma och även kan nås via telefonsamtal, jag lovar dessutom att under veckan försöka hinna lägga upp ett urval av bilderna. Vill ni se alla med kommentarspår får ni helt enkelt boka en resa till Helsingborg så kör vi filmvisning på den tjusiga TV:n. Ni är såklart hjärtligt välkomna. Tills dess, take care!



Johanna

Nu ar vi inne pa sista dygnet i New York och det kanns som om vi har hur mycket som helst mer som maste hinnas med! Vi sitter pa hotellets datorer, Kristoffer surar for att han inte har hunnit med sina schackdrag online och jag tankte skicka ivag ett snabbt "Vi mar bra" till er dar hemma. Om tva dygn ar vi hemma igen och da ska jag beratta om allt harifran. Hittills har vi hunnit med massor och massor av shopping, Ground Zero, Times Square, ett besok i Central Park, promenader i bade Chinatown och Little Italy och nu i formiddags en vandring uppe i Harlem. Nu ska vi bege oss ner mot FN-skrapan, aka upp i Empire State building och ikvall ga pa hockeymatch i Madison Square Garden. Kan det bli mer turistigt an sa? Knappast. Ar det hur trevligt som helst fastan det ar megaklyschigt? Jodå.

Snart ses vi igen, ha det bra sa lange!


Johanna