My Place In Cyber Space

För er som höll andan i väntan på vad jag skulle ta mig för i söndags kan jag nu, fyra dygn senare, meddela att jag och Barbro cyklade till Larssons Lager vid norra infarten i Landskrona och strosade runt bland överfyllda bordsrader av kuriosa och loppisprylar - heaven! Jag stod länge och höll en smutsig, rostig, buckling och alldeles.. alldeles underbar kaffeburk i händerna och försökte hitta en godtagbar motivering att jag skulle få ta med den hem. Till slut hittade jag någon form av självdisciplin (det var säkert för att jag inte var själv där, hade inget vetat om det hade inköpet nog varit ok för min moral) och ställde långsamt och kärleksfullt tillbaka den på bordet. Står den kvar vid nästa besök kan jag dock inte garantera samma återhållsamhet (ibland får jag för mig när saker står kvar att "det var ödet", inte att det finns någon annan helt logisk orsak, typ att den är gammalt/söndrigt/opraktiskt eller något liknande). Bara en liten söt porslinsbehållare blev det denna gång, nu står den och pryder sovrumsfönstrets karm utmärkt, som om den aldrig varit menad för något annat.

Två knappa veckor in i januari, nu tycker jag att det är dags för vår. Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att våren är den bästa årstiden och även om jag till viss del är medveten om anledningarna har jag nog inte riktigt debatterat det tillräckligt med andra. Så här får jag nu min chans!

För mig börjar tankarna på och längtan efter vår redan efter nyår. Det värsta jag vet med vintern är kylan och mörkret och så fort skräpet efter raketerna har städats bort känner jag i hela kroppen att nu, nu börjar det vända. Nu kommer kvällarna att bli längre och snart är det april med blommor i rabatter och skogsdungar och man kan sitta på verandatrappen i shorts och sträcka sina halsar mot solstrålarna. Ett av mina säkraste vårtecken är gruset som sopas in till väggrenen och trottoarerna men eftersom det har uteblivit som resultat av brist på snö dessa gångna månader får jag nog titta efter andra spår.

Men framför allt drabbas jag varje år av en oerhört motsägelsefull känslostorm; jag upplever att allting börjar om på nytt samtidigt som min nostalginivå skjuter i höjden. Knoppar brister, djuren kryper ur sina iden, skandinaverna gräver fram sina tunnare jackor. Uteserveringarnas ägare tittar hoppfullt upp mot himlen och ställer smygande ut sina cafémöbler, nickar mot torghandlaren som precis har lagt undan sina tjockaste handskar. Början på ett år, nya löften om framtiden.  Precis som när man vaknar på morgonen, tänder lampan och omtöcknad försöker reda ut var man är och vad som händer runt om en; nyvaken trevar man i det nyfunna ljuset. För mig är det först nu som året börjar, de första två månaderna är alltid någon slags transportsträcka som vi måste ta oss förbi, eller gå under på.

Men i år har januari visat sig från sin allra bästa sida, lite snålblåst och regn vissa dagar men det har bara varit vad man förväntade sig. Så när rusket byts mot friska, soldisiga dagar blir man helt stimmig av uppskattning, man känner sig som de där söta korna och kalvarna som hoppar och studsar av glädje när de släpps ur vinterladan ut i gröngräset. Jag har en av Helsingborgs tjusigaste vyer från jobbet, trots en väldigt anspråkslös husfasad, det till synes ändlösa kontorslandskapet och de långa korridorerna har jag hamnat längst "fram"; sydhamnen i söder och Danmark rakt framför mig. Nu under vinterhalvåret när solen står så lågt har jag kunnat följa solens vandring under dagen och komma på mig själv med att le och totalnjuta varenda gång en solstråle hittar min ögonvrå. Ljuvligt.

När det kommer till nostalgin tycks jag varje vår få flashbacks från the good ol' times när man var liten och härjade i kvarteret. Bara ben, tulpaner i rabatten som hade mejats ner av hunden, min lila tygjacka med blommor på innertyget. Isshow och födelsedagskalas. Utflykter med klassen, att kunna klättra i träd och leka i kojan igen. Allt det här roliga och trevliga som inträffade på våren varje år har framgångsrikt pressat bort varje uddlöst eller negativt minne, hela våren har alltså för min del kommit att bli en ljusgul nostalgisk harmoni; en förhärligad verklighet som jag ständigt återkommer till.

Och jag har smygstartat den redan nu.



Johanna