My Place In Cyber Space

Så bra gick det tydligen. Jag har alltså gått och köpt en mobil i tron att jag skulle kunna använda den, vad dumt av mig!

Det visade när jag fick och satte igång mobilen att jag direkt gick över på danskt nät, för att sedan inte ha något mottagning alls på snart ett dygn nu. När jag ringer 3-supporten får jag mina farhågor bekräftade, jag har köpt en mobil utan 3G-nät och då funkar det inte alls. Kul. Nu är jag i Landskrona till imorgon antagligen så under den tiden når ni inte mig alls via luren, om ni inte möjligen slår Kristoffers nummer istället. Sen får jag gå tillbaka till skruttomobilen tills jag har pungat ut för en mobil som man faktiskt kan ringa ifrån. Förhoppningsvis sker detta i veckan!


Johanna

Det fantastiskt intressanta och roliga jag tänker upplysa er om denna gång, som jag antagligen lönlöst försökte skapa någon slags cliff hanger-känsla kring i förra inlägget, är egentligen två saker, de kommer presenteras otroligt kort och koncist.

1. George Pelecanos kommer med en ny bok i år, The Cut. Jag har nog aldrig i förväg längtat efter något som jag vet så lite om. Men den kommer bli fantastisk, det är jag övertygad om ändå. Enda problemet är att den inte kommer förrän i slutet av augusti, då är ju sommartiden (= tid för att läsa och hänge sig åt sådant) i princip över. Lite bättre timing hade kunnat önskas.

2. Ny mobil blev beställd igår och ska tamigtusan hämtas på postutlämningen redan idag. Eftersom jag valde en modell jag inte alls känner till och beslutet blev tagit något hastigt, har jag inte en aning om hur nöjd jag kommer bli, eller hur stor och hemskt grisen blev i säcken. Så är det väl när man resonerar som jag gör; sitter på nätet och tittar istället för att känna och klämma och jämföra på riktigt och har helt oresonliga kriterier för vad den ska innehålla. Designen är viktig (den är JÄTTElila), den ska ha snabbt Internet (fastän jag typ aldrig använt en mobil till att surfa med) och det ska vara LG (min konservatistiska ådra, så att jag slipper lära mig så mycket nytt). Sen ska den även ha massa andra funktioner, typ bra kamera, men naturligtvis ska den vara billig (helt i enighet med förra kravet). Men stay tuned, vi får se vad som väntar i paketet idag!


Jag återkommer snarare än ni tror, då ska jag istället reflektera över mindre kul saker.


Johanna

Medan jag kramar ur de sista minuterna av tisdagen i väntan på att tvätten nere i torkrummet ska ta och torka någon gång passar jag på att skriva ett par rader, innan ögonlocken drar ner ridån för idag. Jag har varit igång hela dagen med olika saker, efter jobbet vände jag i dörren hemma och slänge iväg en bok på Posten till Majsan som hon väntar på, begav mig in till stan en sväng för att köpa en ny väska eftersom min gamla kapitulerade, sen har jag diskat, tränat och nu sist tvättat. Gubben här är krasslig och oj:ar sig mycket i horisontalt soffläge och vi är alltså två händer kort, därav min extraväxel idag.

Det är faktiskt rättså lustigt med träning och gymkulturen, vi skrev ju vår c-uppsats på Service Management om just den och dess mycket speciella karaktärsdrag. Det sägs om gymmedlemmen att det inte är en fråga om om man tappar den, utan helt enkelt om när. För att behålla sina medlemmar (inkomstkällor) så länge som möjligt har de olika företagen en rad trick, lockelser och system och det var det vår uppsats handlade om. Med vetskapen om allt detta är det riktigt roligt att bevittna hela processen själv och se hur mycket av teorierna som faktiskt stämmer. Exempelvis fick vi veta av en platschef på SATS att det tar ungefär 3 veckor för människan att vänja sig vid den nya sysslan innan det kan upptas i ens livsstil. Otroligt många faller bort redan innan den spärren och låter det nyinköpta kortet från nyårslöftet ligga tryggt i en byrålåda resten av året. Och idag, när jag kom in från passet jag varit på in i omklädningsrummet var det visserligen sent (eftersom jag hade tränat två pass på rad, kan jag meddela mest för att show off) men det var helt tomt. HELT tomt i hela det stora omklädningsrummet på simhallsbadet, och det har jag nog aldrig sett förr. Och från att få hålla sig vaken för att boka passen klockan 00.00 en vecka i förväg så att man verkligen får plats, till att idag inte träna i trängsel på det populäraste passet på hela veckan eftersom folk inte dyker upp, då har spärren gått in hos många, det var tydligt. Det var hur underhållande som helst att se, det stämmer ju verkligen!

Förra veckan klarade jag av fyra pass och de kommande veckorna ska det bli lika många. Det är en rimlig gräns tycker jag som kan pushas ytterligare när Kristoffer är frisk och kan göra mig sällskap en extra gång varje vecka. Det är viktigt för mig i kampen om min disciplin att klara detta, samtidigt som det är något jag verkligen behöver, så jag ska kämpa!

Nästa inlägg kommer absolut handla om någonting roligare - det kan jag lova er!






Johanna

Den gångna veckan har verkligen bara flugit iväg, jag vet inte hur det blev söndag och jag återigen sitter med datorn i knät och skriver. Jag har jobbat hela veckan och inte orkat göra mycket mer än så, har dock närvarat på inte mindre än fyra pass på nautilus, vilket är ett onormalt uppbåd i sig för min del. Men jag har Kristoffer hos mig för det mesta eftersom han gör sin praktik här i Helsingborg i fem hela veckor. Det är inte dumt alls och jag kan verkligen inte vänta tills vi flyttar ihop på riktigt. Tänk så mycket tid, energi, pengar och besvär vi kommer tjäna, men det får vänta ett tag till.

Idag hade jag en sån där morgon som jag drömskt önskar att jag har oftare, en sån där när man är uppe och ute hyfsat tidigt och ser sådär oförskämt pigg och fräsch ut. Alltför många söndagar har jag känt mig som en etanolstinkande fågelskrämma som borde krypa tillbaka in i skuggorna eftersom jag är patetiskt mycket för gammal för det här. De gånger jag trotsat all vett och ändå ger mig ut utomhus tycker jag mig alltid se käcka och vackra människor som har viktiga saker för sig denna söndagsförmiddag. Så kom alltså min tur idag, när jag fick känna mig sådär. Innan kyrkklockorna dundrade igång klockan 11 i sedvanlig ordning hade jag redan hunnit klä av och kasta ut granen, skicka in min sista uppgift i en av kurserna och rensat rejält i lägenheten. Så när jag begav mig ut på en promenad vid lunchtid var jag skärpt och ståtlig och klädd i åtsittande kläder som planerat matchade varandra. Jag uträttade några ärenden och vandrade omkring staden som om jag ägde den och var mycket nöjd med min förmiddag hittills. Tror att jag ska försöka göra en tradition av detta, men vet inte riktigt hur chanserna ser.

En rolig stund för andra hade säkert varit att beskåda när jag hanterade granen imorse. Jag insåg nämligen att eftersom jag hade vattnat den så himla dåligt skulle troligtvis varenda barr trilla av och lägga sig i golvspringorna i lägenheten innan jag fått ut den. Så vad gör man? Man kastar ut den genom fönstret istället. Sagt och gjort, när den var avklädd öppnade jag fönstret fullt och pressade ut den och hörde den landa på trottoaren, sedan sprang jag allt vad jag kunde ner och öste in den i soprummet. Jag tror inte att någon hann se allt, men precis som när vi kastade den på gräsmattan i Hässleholm hade den inte ett barr kvar när den landade i backen. Jag har inte sopat undan på trottoaren heller så det ser ut som att ett mord har begåtts, fast på ett barrträd. Poolen av rött har bytts ut mot grönt och det ser faktiskt lite lustigt ut. Jag var väldigt noga med att sopa bort varenda litet barr från fönsterbläcket och karmen så att ingen skulle kunna spåra det skedda brottet till mig.

Nu tänker jag avrunda, men skulle först vilja meddela att jag har funnit Kokboken. Den lila-blommiga boken jag fick av mamma i julklapp har fått ersätta den gamla slitna Blocket och gör ett mycket bra jobb, däremot har jag varit på jakt länge efter en kokbok som jag själv kunde skriva in mina recept i och sedan efterskänka till världen. Det finns en fantastisk tillverkare av böcker för sådana syften och många fler, Paperblanks var namnet och de finns i en del Akademibokhandeln-sortiment. Jag stod i säkert en timme och valde mellan olika motiv innan jag fastnade för den här, men tror nog att jag kommer skaffa ett par till när jag får råd, mest för att de är så otroligt fina och välgjorda.

Här är min!




Det här är en väldigt enkel modell egentligen, men eftersom den känns så klassisk blir den ju även tidlös, så då kan jag ha den länge!




Kolla inne på deras hemsida för där finns massor av mönster och modeller, jag är förälskad i nästan alla.




Johanna

Nu är dagen, innebärandes flera mil av steg, mycket förvirring, slarv och glömska, en halv liter energidryck och en 4-timmar-och-40-minuters-tenta, till ända. Herregud vilken dag. Så otroligt krånligt man kan göra allting genom att inte vara tillräckligt förberedd, det här tänker jag hålla emot alla som tycker att jag planerar för mycket och för tidigt. Jag fick fruktansvärt mycket extra arbete idag bara för att jag inte gjorde allting ordentligt från början, så blir man tröttare och tröttare på sig själv för att man gör sånt, och då blir man ännu mer disträ och tankspridd och gör ännu fler saker halvhjärtat och blir ännu tröttare på sig själv, och så går hjulet i oändlighet.


I alla fall, jag tänker inte ägna denna klagosång mer utrymme här, jag tänker istället slå ihop två kåserier, båda författade i veckan med något så gammalt och hederligt som bläckpenna och två vita olinjerade A4-papper. Jag tänker inleda med att berätta varför jag skrattade högt av lycka när jag efter denna långa och röriga dag steg av bussen på söder. Allt började i tisdags när jag drog upp rullgardinen, det första jag gör varenda morgon, och kände mig som Grinchen. Alla stora snöflingor som hade fallit föregående kväll hade regnat bort under natten och jag var uppriktigt nöjd över det faktumet. Helsingborg är ytterst förnämliga och duktiga på att rensa undan snö och otyg för det mesta; så när som på lite svårflyttad is här och var är min omgivning i princip snö- och därmed vinterfri. Jag bryr mig inte om vad ni säger om att ”det blir ljusare” osv. – I’m not buying it. Nu när julen är över och det ändå är två förbannade månader fram till våren kanske kryper fram, då tar jag plusgrader och regnmoln framför snödrivor och halka vilken dag som helst. Vi bor för fan i Skåne, vad ska vi med snö till?


Även mitt andra papper handlade om mitt beröm till Helsingborgs Stad för deras föredömliga arbete med snöröjning och hör ihop med hur glad jag var när jag nu steg av bussen. De hade tamigtusan trollat bort all is som glaserat och därmed förpestat hela Gustav Adolfs Torg, även på parkeringen. Här har jag gått och muttrat i massor kring hur jobbigt det är att man inte kan snedda över torget eller ens ta sig över parkeringen utan att landa på ändan, så har de rensat allt. Fantastiskt! Mina glädeyttringar kom jublandes aningen för högt men hey, på söder höjer ingen några ögonbryn för sådant.


Så nu känns det som att våren har närmat sig aningen mer och det är så märkligt, på våren är jag alltid enormt nostalgisk. Jag är inte riktigt säker på vad det handlar om men när snön är borta och gruset samlas i trottoarkanten ser jag framför mig en ungdomlig Johanna på den gula cykeln susandes ner för Doktorsgatan, på väg till skolan eller träningen. I rabatterna hemma på Fredfeldtsgatan har krokusen trängt upp under lövtäckena och de stora tunga jackorna är utbytta mot pastelliga, mjuka textilier. Även om jag inte någonsin känner för att bosätta mig i Tyringe igen, det är jag rättså säker på, har jag en oerhört drömsk bild av orten grundad på alla dessa nostalgiska minnen. Hade det legat längs den skånska västkusten hade jag tänkt om, det är alltså snarare inlandsläget än storleken eller något annat som är till ortens nackdel.


Jag har i mitt internetsurfande stött på en sida som jag älskar: en sådan gammal hemsida från Internets begynnelseålder som jag totalt fastnade framför och drömde mig bort till svunna tider. Det är en väldigt spartansk sida som ni kommer märka, med foton, vykort och bilder från Tyringe under förra seklet, med start redan runt 1900 där man kan beskåda ortens framväxt. Tyringes existens och historia intrigerar mig väldigt och jag är inte så lite avundsjuk på mina historiestuderande bekanta som har möjlighet att fördjupa sig i sånt här på heltid emellanåt. En länk till den underbara hemsidan hittar ni här.


(Hittar ni Stugan? :) )


Innan jag knyter mig för kvällen och laddar inför den kommande arbetsveckan tänker jag unna mig en av mina hembakade godbitar. Chokladbröd och torparsnittar, bakade enligt mors tips med smör istället för margarin. Ojoj, så trevligt. Dock saknade jag väldigt min New Orleans-burk i plåt till förvaring av dem efteråt. Den står stadigt på familjen Hultmans köksbord sedan senaste bakningen jag delade med mig av.

Jag behöver fler kakburkar!

Chokladbröd på svalning

Ursäkta mitt gnäll.
Jag menar naturligtvis inte att någon av de här petitessartade problemen på något sätt stör mig lika mycket som min egentliga, personliga nemesis. Det är ett besvär som jag alltid har haft och som periodvis slår hårt efter mig. Jag är en virrpanna utan dess like, som mer än ofta slarvar bort allt i min närhet, glömmer viktiga (om än perifera) åtaganden och lever ständigt i allmän kaos. Jag försöker bearbeta och motverka detta så mycket jag kan genom listor i oändlighet och med det för er bekanta Blocket där jag skriver ner ALLT så fort jag hinner. Just kom-ihåg:et har jag därför blivit något bättre på, dock på bekostnad av borttappandet.

Mina hemnycklar försvann som tidigare nämnt under nyårsaftonsdagens (det lät knäppt, men ni förstår nog hur jag menar; nyårsafton, fast på eftermiddagen) stress och jag har aldrig letat så noggrannt efter något utan att finna det. Jag kan för allt i världen inte begripa var de har hamnat. Värst av allt är ju nästan att de måste vara på vift någonstans inne i lägenheten, HUR kan jag inte hitta dem?

En annan för er säkert underhållande anekdot är den om min kajalpenna. En sådan bör finnas i varje dams sminklåda, i mitt fall gör den alltid det. Utom nu. Och har jag slarvat bort den? Nej, jag har slarvat bort TVÅ. Min första försvann spårlöst för bara någon vecka sedan, varpå jag köper en ny inför nyårsspacklandet och använder en gång. En gång. När jag skulle ha den igen är den borta och står inte att finna någonstans.

Fallet med Kristoffers slips är även det ett spännande mysterium även om det slutligen fick en lösning. Han glömde att packa med sig den hem efter nyårsfirandet varför jag då fick uppdraget att ta den med mig dagen efter. Jag lägger fram den, inbillar jag mig, för att inte glömma att ta med den senare. Och när jag ska storma iväg till bussen, max en timme senare, naturligtvis sent på det som vanligt, är den ingenstans och jag får åka tomhänt. Efter två dagar hittar jag den hängandes på en hatthängarkrok i hallen. Jo, visst hade jag hängt den där för att jag inte skulle glömma den...

Jag blir så trött.



Johanna

Nytt år, nya tider. Jag vandrade stunden innan gryningen längs den fascinerande Kungsgatan i Halmstad denna mörka måndagsmorgon. Den är lustig och annorlunda eftersom den börjar borta vid tågstationen med höga ståtliga sekelskiftesbyggnader som sedan övergår i 200 meter folkhemslådor för att avslutningsvis visa upp supermodern reslig glasestetik medd helfönster ut mot Nissan. Att promenera längs gatan är som en kronologisk resa i arkitekturens skiftningar. Men nog om det. Jag satte mig på tåget 07.04 och försvann in i halvdvala och återupplevde helgens trevligheter och funderingar. Nu sitter jag i soffan efter veckans första arbetsdag med en tenta i juridik på söndag som enda kvarvarande åtagande i mina studier som irriterar någonstans i bakgrunden. Dock finns det två stora issues som stör mig betydligt mer, och som även tycks vara svårare att korrigera. Det ena är en väldigt ytlig sak, att jag är missnöjd med hur jag ser ut. Egentligen är det bara detaljer här och var, men det är för många för att kunna bortse från. Jag har dock gjort ett hyfsat åtgärdsprogram, så får vi se hur det går med det. Det andra är betydligt mer berättigat antar jag, det är osäkerheten över att inte ha ett jobb och en inkomst. Jag vill absolut inte fastna hos arbetsförmedlingen och bidragssnurror med allt vad det innebär, det är inte jag. Därför går enormt mycket av min energi till att oroa mig över detta och försöker göra något åt det, och att klaga över min situation naturligtvis.

Men hur gick då nyårskvällen? Förutom att mina hemnycklar kom på vift i all förberedelsehetta och fortfarande inte är funna, skulle jag vilja drista mig att kalla det för succé. Det började riktigt kaotiskt med att bordet som vi skulle äta vid rasade ihop när jag ensam försökte resa det, följt av att ett av mina nya glas jag fått i julklapp var sönder redan när jag skulle packa upp dem så dukningens skönhetspoäng föll aningen. Eftersom jag höll middag för fem män var det dock ingen detalj som de lade någon vidare vikt vid. Min efterrätt innebärande hjortronparfait blev mycket hyllad och den efterföljande festen fyllde trivsamt lägenheten. Raketer ska vi dock undvika att beskåda på söder nästa år, närmre Bagdad har jag nog aldrig känt mig.

Jag slänger upp lite bilder från samkvämet, enjoy!



Efterrätten!



Vid 12-slaget

Ibland small det lite för nära
















 

Lagom fint dagen efter...

Johanna

Ni kommer så småningom att få höra hela långa berättelsen om Johanna Ekbergs nyårsmiddag 2010, för tro mig, historien kan verkligen göras lång. Idag är det dock den 1/1 och jag firar två år som än så länge oäkta hälft till Kristoffer. Ingen kunde vara lyckligare än jag över det och får jag bestämma kommer vi fira in det nya året med vår årsdag så länge jag kan tänka mig! Därför har jag efter fem omgångar disk, en dammsugning, golvskurning och övrig städning satt mig i soffan och tänker stanna där resten av kvällen för att mysa och bara vara med min älskade. Tack för att du förgyller min tillvaro och gör mig hel!

Johanna