My Place In Cyber Space

Det är fredag kväll. På Spåret är slut, Bond-filmen också alldeles nyss (The world is not enough, min favorit, f.ö.). Och jag har något att erkänna. Jag blir vansinnig när stolarna kring bordet är utdragna utan att någon sitter eller tänker sätta sig vid dem. Jag hatar att behöva vända stora, kallsvettiga strumpor rätt när det är dags för tvätt. Fyra odiskade kaffekoppar på diskbänken som det absolut inte är jag som druckit ur. Kläder kringspridda i hela lägenheten. Fönsterkarmen på toaletten full av necessiteter istället för att de står i den hylla i skåpet som är rensad för att inhysa just detta. Är det något jag har lärt mig under Kristoffers vistelse här i fem veckor är det att jag är ett kontrollfreak utan dess like. Allt ska vara som jag har ordnat det och jag märker direkt om något är ändrat, in i minsta detalj. Varenda sak som inte är som det brukar stör mig oerhört och det går inte att bara låta det bero.

Men min bekännelse ligger inte enbart däri, utan främst i att jag bara har varit utan honom lite mer än ett dygn saknar honom jättemycket. Det är tomt här och jag är rastlös och ingenting är riktigt lika kul. Det kanske mest nämnvärda i hela historien är det osannolika i att jag bara är så frenetisk och kontrollerande och tjatig när jag inte är ensam. Sedan Kristoffer åkte igår har jag låtit bli att träna, käkat chips, druckit energidryck (som jag vet att han hatar) stökat upp massor, spenderat pengar och latat mig alldeles för mycket. I princip alla frestelser jag vanligtvis brukar motstå har jag fallit för på 24 timmar och jag skäms hur mycket som helst. Ändå tillåter jag mig att göra det, trots att det inte är ok för Kristoffer att göra det när han är här. Men skillnaden är kanske att jag koncentrerar mitt syndande till ett enormt frosseritillfälle och gör det i min ensamhet utan några vittnen, istället för att portionera ut det för andra att gå och bli irriterade på de uppenbara bristerna.

Jag har alltså dragit slutsatsen att eftersom jag inte direkt är felfri kan jag väl tänka mig att leva med de här småretliga defekterna och jag är riktigt nyfiken på vad framtiden har in store för oss. Just nu är ju allting väldigt ovisst eftersom ingen av oss har jobb eller är på väg att få jobb eller ens kan tänka oss var vi kommer få jobb. Vi (jag) funderar över mycket, tar beslut kring väldigt lite. Man hittar något som ser bra ut men vågar kanske inte riktigt ta språnget. Men mycket kan komma att ändras redan rättså snart. Till sommaren är Kristoffer färdig i norrland och då vill jag gärna ha hem honom ner hit och min praktik är färdig så förhoppningsvis har det ljusnat avsevärt på den fronten. Följ med resan under våren och se hur allt utvecklar sig!

Jaja, nog traggat, jag ville bara sväva ut i mitt resonemang lite grann. Eftersom jag inte har ett enda dugg för mig i helgen kommer jag kanske återkomma här igen väldigt snart.

Johanna

En kvart mellan halvlekarna är allt jag behöver här ikväll, allt jag orkar. Jag är trött som en gnu (?) och vet inte alls varför. Jag har även nyst ungefär 100 gånger idag och känt mig allmänt blek och vissen. "Ble, vissen och ful", var hur Kristoffer sammanfattade min utläggning inifrån badrummet tidigare. Vissa dagar bara är så, typiska mellandagar som man bara önskar ska flyta förbi snabbt som en askgrå massa. Vi befinner oss nu i Landskrona och passar huset åt Hultmans som är i de norska fjällen och lever livet. Förutom att Kristoffer åker upp till Halmstad igen på torsdag har jag en trevlig vecka framför mig som kan göra att jag känner mig lite mer uppåt och piggare. Imorgon ska vi med pappa till farmor och farfar och plocka ut en servis som jag kan använda till Kafferepsklubben och på torsdag kommer mamma och lizzie så att vi kan umgås lite, båda dessa sakerna ser jag verkligen fram emot.

Sedan har jag tusen ärenden att springa, telefonsamtal att ringa och beslut att betvinga. På tisdag börjar med allra största sannolikhet min praktik hos Manpower, vilket är en extremt kluven känsla för mig. Rent karriärmässigt är det ett utmärkt steg i rätt riktigt och precis det jag behöver. Ekonomiskt är det dock en total katastrof och varenda slant kommer att vara avgörande framöver. Men jag har börjat se det nu som en fas som jag måste ta mig igenom och försöka utnyttja så mycket till min fördel som möjligt. Jag måste ta vara på allt jag lär mig och se det som en chans att utvecklas och få precis det jag saknar - erfarenhet. Det finns hundra frågor som kommer dyka upp längs vägen och säkert ett par livsavgörande val som noga måste tänkas igenom, men det får vi ju ta då. Jag kan inte säga att jag direkt längtar till tisdagen, men det ska bli mycket intressant när den väl kommer.

Nähä, nu får det vara nog för den här gången, men antagligen kommer jag ha riktigt mycket tid över nu i helgen eftersom Kristoffer är på annat håll, å jag kommer säkert återkomma redan då igen.

Ciao!



Johanna

Min fantastiska Pentax k-x har fyllt ett halvår i min ägo, jag vet inte exakt på dagen när det var men jag höftar lite. Den har uträttat underverk för mig och jag har visat många av våra gemensamma alster här på bloggen. När det nu var så fantastiskt väder i helgen och jag inte hade ett enda dugg på agendan fick jag ett väldigt kli i fingrarna och det var dags att ge sig ut på nya uppdrag.

Den här idén har jag haft i tankarna länge men inte riktigt utformat färdigt, tyckte jag. Som de flesta vet är jag smått beroende av kusten och närheten till havet, en annan fascination ligger i stadsuppbyggnader utifrån historiska och arkitektoniska aspekter och jag kan spendera mycket tid funderandes kring saker som rör detta. Därav är mitt fotoprojekt faktiskt en blandning av dessa, jag tycker nämligen att det är märkligt att Helsingborg helt saknar en kust i söder samtidigt som jag är lite förtjust i skylinen som bara är en stora industrier och höga fabriker som släpper kemikaliefyllda moln upp mot himlen. Inte förrän en bra bit söderut dyker ett nudist-/hundbad upp precis innan hamnen i Råå. Det finns långtskridande planer på att ändra på detta och om 20 år kommer inte södra hamnen att se ut som den gör idag. Kanske var det därför som jag kände att jag ville dokumentera allt, nu medan jag fortfarande kan. Så jag tog helt enkelt cykeln och kameran och begav mig söderut, hela tiden med tanken att ta mig så nära vattnet jag kunde.

Resultat:





















När jag äntligen nådde stranden såg bilderna något annorlunda ut.
























Johanna

Nu har jag lyst med min frånvaro länge nog, nu är det dags för ett nytt bidrag till denna åsikts- och betraktelsesörja. Jag tänker absolut inte skylla på att jag inte har haft tid, för det har jag. Kan inte heller säga att jag inte har haft lust, många inlägg har författats i huvudet men aldrig nått fram. Det har helt enkelt berott på ren och skär prioritet, lathet och en släng av förfärlig disciplin. Jag borde uppfinna en diktafon som automatiskt för över mina ord till skrift så fort jag formulerar dem, i sådana fall hade jag varit en rik toppbloggare direkt.


Men nej, först ska jag hinna jobba, söka jobb, tänka på att söka jobb, städa, träna, och hinna med det sociala livet. Jag trodde initialt att jag skulle få mer tid över nu när Kristoffer tillfälligt bor här nere, men icke. Mycket jobb blir ju dubbelt utan att det innebär att det blir dubbelt så många utövare som hjälper till. (pik?) Sedan umgås man ju mycket och gör mycket saker tillsammans som snor tid från precis såna här saker. Och den viktigaste faktorn är kanske att eftersom jag inte är ensam lika mycket får jag inte lika mycket tid över till att reflektera och följdaktligen skriva ner allting onödigt jag funderat kring här. Jag klagar egentligen inte för jag tycker att det är väldigt behagligt och trivsamt, för att inte säga underbart, att ha honom här. Men something's got to give.


Sen är det så här, att om min situation inte förändras ordentligt väldigt snart kommer den här bloggen att förvandlas till ett monster. Ett stressat och labilt odjur som utan skrupler kommer att granska arbetsmarknaden och dess lurendrejerier på varenda tänkbart sätt. Varenda fog kommer att undersökas, varenda sten kommer vändas på. Jag är nämligen så fruktansvärt trött på hur allting fungerar och tillåts fortgå och jag har såklart fastnat mitt i allt. För en tid sedan satt jag på en fest och hamnade bredvid en sprättig kille som nu börjat läsa samma utbildning som jag nyligen avslutat som berättade att han tidigare har jobbat på ett för mig välbekant bemanningsföretag. Det tyckte jag då var mycket festligt och jag ville ta tillfället i akt att säga ett och annat om det företaget. Jag har haft ett ont öga till dem ända sedan jag i september var på slutintervju på hos dem, där jag fick feedback om att jag inte fått jobbet med motiveringen att jag "brann för mycket för personalrekrytering". Jag blev helt ställd och menade att: 'Ja, är inte det en rättså bra egenskap om man ska jobba på ett bemanningsföretag?' Killen från festen försökte undvika kommentar och menade istället att jag skulle vara glad att jag fick någon feedback överhuvudtaget och menade att hans företag var förträffligare än alla andra.


Jag var så tagen att jag ville skratta åt hans resonemang som bara förvärrade min åsikt kring företaget, då spädde han på allt ännu mer, samtidigt som hans utveckling gav mig större insyn och fick mig att tänka till rejält. Han berättade att anledningen till varför jag inte ens får komma på intervju till jobb som receptionist eller assistent är för att jag är för högutbildad, därför anses jag inte vilja stanna kvar på arbetsplatsen, så för att minska personalomsättningen "slösar de inte tid och pengar" på att anställa någon som mig som de "vet" kommer sluta. Jag blev oerhört arg när jag hörde det här, samtidigt som jag förstår precis hur de tänker och samtidigt som jag direkt kände att ett och annat i min situation all made sense där och då. Tydligen ska man mingla runt på fester oftare, är det konkreta rådet som jag tänker ta med mig från detta.


Sedan dess har jag varit på en hel del intervjuer, fått två kortkorta vikariat och fått oräknerliga mail i inkorgen i "Tack, men nej tack"-stuket. Jag har fått en jobbcoach som försöker ta sig an mitt fall och lyckas väl sådär och jag var på möte med arbetsförnedringen idag. Jag skulle tro att jag är i fas men att inte ha ett jobb tycks verkligen vara det värsta heltidsjobb jag någonsin haft. Det ska bli så otroligt skönt när man har tagit sig ur den här fasen men fram till dess kan det hända att jag avreagerar mig här, antaligen mer än en gång. Håll en tumme eller två för att allting ska ge med sig så snart som möjligt, eller ge mig ett jobb rentav.


Nästa gång blir det bilder, bara bilder och inget gnäll!

Johanna