My Place In Cyber Space

Inte all nyhetsströmning är av ondo.

Jevgenji Plusjenko ska göra comeback imorgon på europeiska mästerskapen i Estland. Kan det bli bättre? Skulle inte tro det nej. Ville bara sticka in den kommentaren i pausen på SvtPlay-sändningen. Dessvärre sänder de bara sammandragen på tv, ska man se hela måste man sitta bänkad framför datorn i direktsändingen. Tacka vet jag när de sänder från Vancouver-OS om några veckor, då ska jag sitta uppe hela nätterna istället, precis som old times.

Nu börjar det igen! Hej så länge, missa inte sändingarna för allt i världen!

Johanna

Collaget får vänta.

På bara ett halvår har jag planlöst startat text-tv och spärrat upp ögonen i chock. Märken kan urskiljas svagt i golvet, avslöjanden om att fjärrkontrollen glidit ur min paralyserade hand. Förra gången var i somras och handlade såklart om Michael Jacksons bortgång. Den här gången var ämnet något helt annat, flera hundra tusen har omkommit efter en enormt skalv i Haitis huvudstad Port-au-Prince. Jag vet inte om det så mycket hade med just kvantiteten på människoliv förlorade som gjorde att jag tillfälligt förlamades. För känslan blev ännu värre ju mer jag tänkte på det inträffade. Det var snarare insikten om alla omständigheter och tillfälligheter runt om katastrofen som jag tycker är det värsta.



   




1. Haiti är ett av världens absolut fattigaste länder. Med otroliga brister på FoU (Forskning och Utveckling för er oakademiska) eftersom de få slantar som finns måste läggas på mer basala nivåer fanns det naturligtvis inte tillräckligt bra teknik för att i förväg kunna förhindra eller åtminstone begränsa storskaligheten i situationen.

2. Epicentrat för jordbävningen var bara någon mil från huvudstaden, vilket orsakade den enorma skadegörelse på gränsen till utplåning och lämnade hela staden, varenda byggnad, i ruiner.

3. Haiti är även ett av världens mest kriminella länder, till viss del på grund av min punkt 1. Jag läste att några fängelser i utkanten av staden också hade blivit drabbade och pådragits mycket förstörelse. Inte bara så att det kommer kosta en massa sköna slantar att snygga till igen, utan tillräckligt för att många fängelsekunder skulle kunna försätta sig själva på fri fot. Känns det kul än så länge tycker ni?

4. En annan konsekvens av fattigdomen är att allt är utslaget. Sjukhus är förstörda, elnätet såväl som telefonnäten och annan teknologi ligger nere. Solen går ner runt 6-tiden, efter det kan ingen räddningsaktivitet utföras. Det hade till och med varit svårt för ön att kommunicera med omvärlden och meddela om sin situation! Sociala medier som facebook och liknande hade varit de första spridningsmöjligheterna. Herregud säger jag bara.

5. När en sådan här katastof inträffar och lamslår hela landet och framför allt huvudstaden finns det stora risker för följder som är lika illa. De har redan varnat för att den rådande situationen kan skapar anarki och jag ser Washington -68 all over again. Låt oss hoppas att det inte behöver komma till något sådant.

Många räddningsauktioner och hjälpinsatser är på väg som tur är (och som sig bör!) och det värmer mitt karibiska hjärta. Jag blev också glad när jag såg på 21-nyheterna ikväll att det gick relativt lätt med evakuering och hjälpinsatser i slumområdena som omger staden. På grund av de bristfälliga bostäderna utgjorde de inte lika stora fällor i jordbävningssammanhang som de stora kolonialvillorna och byggnaderna downtown. För de som har det värre än värst fanns åtminstone någon ljuspunkt alltså.

Jag vet inte varför jag tog just detta så hårt men på någon sätt kändes det som hemmaplan. Dessutom spelar mina fem presenterade punkter även in, varför drabbar sådana här saker de som redan har det svårt? Hade jag kunnat hade jag satt mig på ett plan imorgon och velat hjälpa till men mina insatser är inte tillräckliga. Jag hoppas att allting kan ordna upp sig och kanske till och med bidra till en nystart för landet.
(bara de hittar de där fångarna sen också..)

Johanna



(som f.ö. lyckats öka textstorleken trots min totala brist på förståelse för hur sådan görs. Bättre/sämre? Bättre för ögonen kanske, sämre för estetiken.)

Jag tror att jag har resonerat mig fram till varför jag tycks lida av produktivitets- och kreativitetsbrist när det gäller att uppdatera er trogna läsare om vad jag tidigare utlovat här. Det är nämligen så att blogg.se kan ha den tristaste och mest deprimerande förstasida när inloggningen sker. All hjärnaktivitet blir som bortblåst och den inspiration som flödat i tankarna får se sin resa ta slut abrupt här. Många gånger har jag varit på väg med ett fantastiskt filosoferande men helt enkelt fått en total blackout när jag ser denna hemska, förskräckliga sida lysa mig i ögonen genom datorskärmen. Usch! Nu skriver jag därför först i ordbehandligsprogrammet som jag vanligen brukar bråka med, men som faktiskt i det här fallet känns som en riktigt god vän. Detta för att inte behöva skapa något mer än att klippa och klistra när inloggningen väl är avklarad.

Det är många vackra inlägg som har gått förlorade på det här sättet vill jag lova. Min produktionskurva står allra högst vid väldigt specifika tillfällen har jag lagt märke till. När jag tar bussen från Landskrona hemåt passerar jag den oerhört vackra landremsan längs med kusten med Ven och Själlands östkust i bakgrunden. Denna geografiska situation tycks oavsett årstid skapa tankeverksamhet och bidra inspiratoriskt för mig. En annan kreativ plats är duschen, det var exempelvis här som jag drog den logiska slutsatsen och förberedde bortförklaringen av min bristfälliga närvaro i den virtuella världen.

Nå, färdigförklarat om detta. Men det fanns ytterligare en faktor som spelade in i förseningen med min årsrapportering. Eftersom jag trots det enorma mediauppbådet kring just detta nyår lyckades jag helt undvika informationen om att denna afton även innebar ett decenniumskifte. Det insåg jag den 31 december 2009 när jag satte mig ner och tänkte trotsa blogg.se's dödande tristess. Jag förstod då att en avhandling om året som gått inte alls var tillräckligt längre. Här skulle det istället krävas en total sammanfattning av noll-noll-talet, inte bara av tidningar och i rutan, utan även av mig. Och varför inte? Men för att inte brista i kvalitet då jag värdesätter detta högst i bloggens existens fick det faktiskt ta lite längre tid att komponera.

På 80-talet föddes jag och det har påverkat mina ideal och värderingar. På 90-talet växte jag upp vilket formade mina intressen och nostalgiminnen är sprungna ur denna svunna tid. Men jag var ung på 00-talet. Det är naturligt det mest händelserika årtiondet hittills i mitt liv, samtidigt har många minnen fallit i djupare glömska än en del äldre. Jag har vandrat tillräckligt länge på jorden nu för att helt tappa greppet om när vad hände och hur det egentligen gick till. Sanningen är vad man kommer ihåg, kanske inte vad som faktiskt hände.

I slutet av -99 fick jag en dagbok fylld med nästan 400 tunna vita sidor. En tjock rosa variant med lås och något sött djur på framsidan som jag hör och häpna fortfarande besitter. Nere i källarförrådet, jag vet exakt var också. I alla fall, under 00-talets första år förde jag därför med något enstaka undantag dagbok varje dag. Till eftervärlden kvarlämnade jag vilket väder det var, vilken kille som var sötast och hur Tyringe uppfattades av en fjortonårig flicka vid milleniumskiftets självande start. Språkbruket bör vi helst inte tala noggrannare om, inte heller den livsåskådning som gällde. Det går inte att argumentera mot att människan blir klokare med åren.

2001 var kyrbesöken flera. Konfirmation stod på livsschemat och förutom pengar och möjligheten att gifta sig i kyrkan vanns vad jag räknar som min första riktiga pojkvän och stora kärlek. (Daniel Nilsson räknas egentligen men ändå inte eftersom jag aldrig lyckades snärja honom hur intensivt jag än försökte.)

2002 togs ett djärvt beslut. Med hjärtat pulserande intensivt satt jag på Kustpilen till Helsingborg, färdandes mot mitt nya hem för de kommande tre åren. Utan mer än en referens från en vän bestämde jag att Helsingborg och Johannes Hedbergskolan var där jag hörde hemma. Och faktum är, inte en enda dag eller enstaka minut har jag ångrat detta beslut. Utbildningen, staden och personerna som tillsköts min värld har visat sig oersättliga och fantastiska. Tack vare dessa kunde jag hantera andra saker som gick fel istället runt om mig. Jag fick mitt hjärta totalkrossat för första gången 2003 och en månad senare skiljde sig mina föräldrar, två situationer som jag 17 år gammal aldrig hade kunnat se framför mig någonsin inträffa. Men likväl gjorde de det, och tack vare min förmåga att se lycka i övriga ting och personer i omgivningen fortgick livet trots allt. Låter man bli att ge upp kan det inte annat än vända, så är det bara. Det visste jag inte då men har på gott och ont fått användning för det resonemanget fler gånger.

2004 rämnade fortet när Zorro dog och mina tårar har aldrig varit större och rikligare i kvantitet. Dessutom var det detta år min sista tävling utfördes och jag bokstavligen talat la skridskorna på hyllan i seriösa sammanhang. Inget favoritår alltså vid eftertanke, men utan någon tanke alls försvann 2004 bara i mängden som ett anonymt och glädjelöst år utan större inslag av någon sort.

2005 slängdes däremot hattar i luften och sju varv promenerades runt Magnus Stenbockstatyn. Många presenter, en resa till Costa Brava och en augustimånad där jag befann mig på Lady Saws konsert i Landskrona på ett uteställe som inte längre finns. Vid baren träffade jag en människa som framöver skulle sätta standarden för perfektion och som jag aldrig glömde bort. 2006 följde år blev Kristianstadåret med allt vad det innebar. Långa och många resor, ett otacksamt jobb och bosatt i Hässleholm, för första gången solo. Hela det året handlade bara om att komma vidare till nästa. Jag fyllde 20 men kände mig otroligt avhakad, lagd i rännstenen dit akademiska bedrifter och allmänbildning inte når och avskärmad från något jag inte ens kunde identifiera. Allt bara saknades.

Men så kom februari 2007. Jamaica. Den bästa resa jag gjort i hela mitt liv och som gav mig något på alla sätt. Den formade mitt sinne på plan jag inte visste att jag hade och gav mig vänner och minnen för livet. Mitt svarta album plockas fram ibland när jag vill återkalla dessa fantastiska stunder. Resan var precis vad jag behövde i precis rätt tid. Detta år fördes jag även tillbaka till skolan och till mitt rätta element på Campus i Helsingborg. Bostaden fanns visserligen ännu i Hässleholm men när de andra bitarna föll på plats var denna petitess lätt att förtränga. Skolböcker! Villan! Ny kärlek och nya vänner! Detta år gick alltför snabbt och förde mig obönhörligen närmre decenniets sämsta exemplar: 2008. En enda ljusglimt fanns detta år, 22 mars. Då var jag och min kära mor i Göteborg och frossade i herrarnas fria, finalåket i EM. DET var helt underbart och en bättre födelsedag kunde jag absolut inte önska mig. I övrigt, regn. Jag har aldrig haft en sådan depression som jag fick när mörkret kröp inpå mig under hösten. Världens värsta relation, brist på rätt sorts bekanta och framför allt en splittrad och tillintetgjord blick på mig själv.

Så dök min knight in shiny armor upp när jag minst anade. Ni vet när man drunknar och de utsträckta fingertopparna tappar styrkan under vattenytan och en stark hand sticker ner och drag upp en igen? Exakt så. Den 20 december 2008 vände det. Då begav jag mig från julmiddag hos mormor i Tyringe till Storskånska trakter, Halmstad. En stad jag inte haft mer att berömma för än deras dugliga ishall. Men denna gång till Kristoffer, mannen jag skymtade min framtid i under mitt Landskronabesök över tre år tidigare. Jag hade velat mycket mer, mycket tidigare. Men när det väl blev av: som det blev av! 2009 stämde helt plöstligt alla bitar och insikten att kärlek kunde förändra så mycket var stark och överväldigande samtidigt som jag kände mig totalt trygg och tillfreds, kanske för första gången på mycket, mycket länge. Bevisligen är känslan befogad eftersom situationen fortfarande råder och att jag på vår årsdag, den 1/1 2010 invigde det nya decenniet i Kristoffers sällskap, på bästa tänkbara sätt alltså.

2009 blev även året då jag äntligen:
* lätt lockarna falla
* såg hela the Wire, alla fem säsongerna av världens bästa TV-serie
* införskaffade #20 i min Adidassamling
* flyttade till egen lägenhet i Helsingborg
* skaffade p-piller, gick upp i vikt och skaffade gymkort som direkta följder av föregående situation
* inhandlade en kristallkrona - och hängde den i hallen!
* köpte en ny mobiltelefon... haha you wish.
* blev vuxen enligt mina egna mått. Jag tittar på på spåret om fredagar, Robinson om lördagar, lägger mig innan midnatt, har fler te- än spritsorter i köket och klagar över att jag inte hänger med i teknologins framfart. Jag hyllar gamla tiders prylar och önskar att det var folkhem i Sverige igen. Jag talar gärna om mina gardenior i sovrummet. Jeans med behaglig midja och anständiga klänningar har fått utökat utrymme i garderoben och jag fnyser åt dagens befängda ungdomskulturer som inte kan något och inte vill något, inga ambitioner och ingen kunskap. Jag oroar mig för hur min tid som pensionär ska bli om jag måste lämna över makten till dessa imbeciller som förresten inte ser kloka ut. Är inte kjolarna lite väl korta?

Nu blev det en hel novell inser jag, läs i etapper och dra ut lite på det till nästa uppdatering kommer! Hoppas att era tio år har varit bra och givande på alla sätt. Jag har börjat tro på att man måste nå botten innan det går att uppskatta och finna vad som är nyttigt och önskat för en själv. Genom erfarenheter lär man sig dessutom mer om sig själv, vad som bör framhävas ytterligare eller kvävas i sin linda. Blir jag medhållen eller finns det bättre kloka livstips än mina?

Ta hand om er allihop!




julafton ovan, nyår under





Johanna

(Nästa gång ska jag nog kompensera all denna text med ytterst lite, kanske rentav göra ett bildcollage från tider som varit. Vad sägs om det?)