Saknad
Så rysligt snabbt känslan av tomhet kom. Har precis lämnat Henke vid bussen, nu väntar honom en veckas sol, pool och relaxing i Grekland. Lyx för honom, ordentlig saknad för mig. Först tänkte jag att det var skönt at tjag fått massa extra jobb om han ändå inte är hemma, men det är ju på jobbet man går och längtar som mest. Vad ska jag nu se fram emot efter de förbannade tågresorna hem från arbetsdagen?! Oh well, ska hålla ut så gott jag kan. Jag håller alla uppdaterade med information om läget.
Fina Henke, saknar redan
Johanna
Fina Henke, saknar redan
Johanna
Travaille Toujours
Just nu sitter jag ensam kvar på jobbet, allt är färdigt och stängt. Har dock halvchefens nycklar så behöver inte stressa iväg som de andra precis gjorde. Jag har ju ändå inget superbrådskande att stressa iväg till, tåget som ska ta mig bort härifrån är ändå aldrig i tid. Jag är så slut om kvällarna när jag kommer hem, orkar knappt röra mig :P Inte lätt att bli hårt slitande arbetare efter att ha vant sig vid sånt där dagdriveri som bedrivs på universitetet. Men jag försöker vänja mig. Jag trivs varje gång jag kommer till insikt om att jag faktiskt inte har den där känslan som jag hade på mitt förra jobb, där jag i princip varje morgon längtade till dagens slut och önskade att jag inte behövde gå ur sängen. Så hoppas jag att jag aldrig mer kommer känna, men det kanske är en för högtflygande önskning?
För övrigt längtar jag efter skvalpande vågor och svalkande palmer; bort någonstans. Men vem gör inte det? Men när pengarna tryter är det inte mycket att göra åt saken. Ska försöka bli lite sparsam för att kunna hämta ut mina besparingar vid just såna här tillfällen.
Nähä, nu är det strax dags för avresa. Ta det försiktigt tills nästa gång! Holla!
Johanna
För övrigt längtar jag efter skvalpande vågor och svalkande palmer; bort någonstans. Men vem gör inte det? Men när pengarna tryter är det inte mycket att göra åt saken. Ska försöka bli lite sparsam för att kunna hämta ut mina besparingar vid just såna här tillfällen.
Nähä, nu är det strax dags för avresa. Ta det försiktigt tills nästa gång! Holla!
Johanna
Love
Mitt #1 bevis för mig själv att jag verkligen gillar nån, verkligen sådär på riktigt, är när jag kommer på mig själv att inte kunna ta ögongen från homom. Att stå och kolla i fönstret efter honom tills han är utom synhåll. Jag är fullständigt oförmögen att vända ryggen och vara den som försvinner först. Bara en tanke som slagit mig hihi.. =)
Johanna
Johanna
En prettos dagbok.
Har funderat på det här riktigt, riktigt länge. Jag vågar inte svara på varifrån frågorna skapades, men de har legat i medvetandet ett tag. Jag har skapat en undertryckt aggression mot blondiner och vad de har kommit att stå för. Och jag skäms. Jag skäms hemskt mycket för att jag är så stereotyp och osäker i mig själv att jag gör det, men kan inte hjälpa det. Blonda ses alltid som mer attraktiva och framgångsrika på det sättet. Utseendets potential höjs avsevärt om man färgar håret ljusare, har man inte snygga bröst eller rumpa kan det vara en enkel lösning för dagens unga. Enligt mitt resonemang måste man som brunett eller mörkhårig differentiera sig genom att nå framgång på andra sätt, exemelvis genom att försöka framstå som smart istället för snygg; försöka pusha för sin fantastiska insida när utsidan tryter. Hur orättvist är det?!
Jag räknar lite krasst med några hundringar i månaden på uppfräschning av blonderingen, säg ett par tusen om året. Har man det inte medfött och vill man slå på stort kan man lägga till kanske 50K för nya kupor. Fortfarande ingenting mot de åtskilliga hundra tusen, antagligen runt två, som vi vanliga får stå ut med i studieskulder, för att på så sätt klara sig i arbetslivet och med självkänslan. Jaaa nu låter jag sjukt bitter men verkligheten är ett faktum och inte mycket att göra åt. Jag har åtminstone inte funderat ut ett botemedel mot denna blondinsjuka, hur gärna jag än vill.
Oavsett, det jobbigaste är att jag förutom att jag inte har någon respekt för mig själv, är att jag inte heller har någon respekt för dessa människor som spelar med i spelet. (Antagligen delvis på grund av avundsjuka, det erkänner jag utan motstånd) Såg igår på Aftonbladet två bilder på en av Sveriges mest hunsade blondiner; Linda Rosing. Här finns artikeln som handlade om henne. Kopplat till artikeln finns en bildserie med hennes stilar under åren. Andra bilden skiljer sig totalt från de övriga, man slipper se hennes enorma bröst ihoptryckta i mini-bikini, de svartsotade ögonlocken är nedtonade och hon är inte pinnsmal. Jag tyckte utan tvekan att detta var den finaste och bästa bild jag sett på henne - någonsin. Framför allt eftersom den är där hon tas på störst allvar som människa, inte bara objekt. Jag ogillar så himla starkt den här trenden och lika avundsjuk jag är på de tjejer som lyckas bra är jag orolig för några samtidigt. Jag har ju inte direkt massor att pusha upp, men om man nu har det; innebär det att man måste? Finns det verkligen ingen annan väg?
Jag blir trött.
Johanna
Jag räknar lite krasst med några hundringar i månaden på uppfräschning av blonderingen, säg ett par tusen om året. Har man det inte medfött och vill man slå på stort kan man lägga till kanske 50K för nya kupor. Fortfarande ingenting mot de åtskilliga hundra tusen, antagligen runt två, som vi vanliga får stå ut med i studieskulder, för att på så sätt klara sig i arbetslivet och med självkänslan. Jaaa nu låter jag sjukt bitter men verkligheten är ett faktum och inte mycket att göra åt. Jag har åtminstone inte funderat ut ett botemedel mot denna blondinsjuka, hur gärna jag än vill.
Oavsett, det jobbigaste är att jag förutom att jag inte har någon respekt för mig själv, är att jag inte heller har någon respekt för dessa människor som spelar med i spelet. (Antagligen delvis på grund av avundsjuka, det erkänner jag utan motstånd) Såg igår på Aftonbladet två bilder på en av Sveriges mest hunsade blondiner; Linda Rosing. Här finns artikeln som handlade om henne. Kopplat till artikeln finns en bildserie med hennes stilar under åren. Andra bilden skiljer sig totalt från de övriga, man slipper se hennes enorma bröst ihoptryckta i mini-bikini, de svartsotade ögonlocken är nedtonade och hon är inte pinnsmal. Jag tyckte utan tvekan att detta var den finaste och bästa bild jag sett på henne - någonsin. Framför allt eftersom den är där hon tas på störst allvar som människa, inte bara objekt. Jag ogillar så himla starkt den här trenden och lika avundsjuk jag är på de tjejer som lyckas bra är jag orolig för några samtidigt. Jag har ju inte direkt massor att pusha upp, men om man nu har det; innebär det att man måste? Finns det verkligen ingen annan väg?
Jag blir trött.
Johanna
Loneliness
Jag vet inte riktigt varför jag alltid finner mig komponerandes blogginlägg om just fredagkvällar, men det tycks indeed vara en genomgående trend här. Väldigt tragisk och ensam person? Möjligen haha :P Nåväl, har jobbat idag så och helt slut i kroppen och huvudet så sitter faktiskt fortfarande kvar i mina postakläder trots att jag kom hem för över två timmar sen. Jag är jätterastlös ändå, men ingen är hemma eller sugen på att umgås ikväll så det får väl bli till att ställa sig i köket och uträtta mina dagliga kulinariska mirakel. Mycket tråkigare att göra det nu dock eftersom det bara är till mig själv. Jag älskar att laga mat till mig och min käre Henrik annars, det är fantastiskt tacksamt.
Jag har försökt bo in mig lite och allt mitt är i princip uppackat vid det här laget i lägenheten. Pappa var här förra veckan och satte upp lite smågrejer och hjälpte mig med det obligatoriska flytt-besöket till IKEA, mycket tacksam för den extra hjälpen. Men det ekar fortfarande i de andra rummen, förhoppningsvis blir det ändring på det på måndag. Då kommer Johan hem från allt festivalrumlande och flyttar in sina saker också. Jag tycker det ska bli jättekul och spännande! Nu har det iochförsig varit en fantastisk lyx att ha hela lägenheten för sig själv, jag hade säkert kunnat vänja mig vid det också... :P
Hör av mig mer inom kort, tänkte lägga upp lite från Majas student som var en oehört stressig dag för oss alla men som blev riktigt trevlig också. =) Ta det lugnt så länge! Holla!
Johanna
Jag har försökt bo in mig lite och allt mitt är i princip uppackat vid det här laget i lägenheten. Pappa var här förra veckan och satte upp lite smågrejer och hjälpte mig med det obligatoriska flytt-besöket till IKEA, mycket tacksam för den extra hjälpen. Men det ekar fortfarande i de andra rummen, förhoppningsvis blir det ändring på det på måndag. Då kommer Johan hem från allt festivalrumlande och flyttar in sina saker också. Jag tycker det ska bli jättekul och spännande! Nu har det iochförsig varit en fantastisk lyx att ha hela lägenheten för sig själv, jag hade säkert kunnat vänja mig vid det också... :P
Hör av mig mer inom kort, tänkte lägga upp lite från Majas student som var en oehört stressig dag för oss alla men som blev riktigt trevlig också. =) Ta det lugnt så länge! Holla!
Johanna
