My Place In Cyber Space

Eftersom jag har varit så enormt frånvarande under den senaste tiden bjuder jag nu på två uppdateringar samtidigt. Här är resultatet av en idé som jag har haft länge men inte blivit färdig till. När jag ser rapsväxter varje vår blir jag alltid instinktivt stressad eftersom jag vet att de så snabbt försvinner igen. Från början hade jag tänkt mig syrran som modell men när hon inte hade möjlighet att komma ner till vårt underbara landskap fick mina två exilsvenska vänner ställa upp. Inflyttade skåningar är de, så de tyckte säkert inte att det var lika roligt som jag, men de agerade snällt efter mina dirigerande noter, vevanden och pekanden.

Voilà!































Johanna

(älskar när jag kan citera mina favoriter subtilt, så att ingen faktiskt kan ana vilka gömmor jag hämtar dem från)

Jaha, så då sitter jag i soffan och har avtjänat straff hos Arbetsförmedlingen och känner mig faktiskt lite tom. Jag har under de senaste tre månaderna jobbat mer än någonsin tidigare för en inkomst som antaligen matchar dagens tonåringars. Jag har befunnit mig på ett tjusigt kontor på bästa adress utan ralph lauren-skjortor och väldigt uppenbart stått ut i mängden. Men med facit i hand trivdes jag extremt bra där och jag kommer sakna de jag jobbade med mer än vad jag kanske känner av just nu. Hade vissa förutsättningar runt om (läs: inkomsten) varit annorlunda hade jag aldrig velat sluta.

Däremot finns det en aspekt som jag har saknat i mina olika arbetsroller ända sedan min tid på butiksgolvet, jag har sedan dess alltid haft extra, sommar, deltid, helt enkelt aldrig ett riktigt jobb. Jag har därför aldrig riktigt kommit in från början, fått lära mig precis allt och kännt att jag faktiskt är, som vi service management-are älskar att säga "empowered" tillräckligt för det jobb jag utför. Det är en riktigt jobbig känsla stundtals och man blir automatiskt aningen osäker och faktiskt även oengagerad när man tänker på det. Jag kan strunta i hur det går för det där brevet till Iran för jag vet inte vad som händer när det lämnat terminalen här i stan och jag kan inte på något sätt bli anklagad eller hållas ansvarig för om det inte når fram. Jag behöver inte bry mig om någon har snott något för det är inte min ekonomi som drabbas. Här på praktiken har jag kunnat stänga datorn och lämna kvar allting precis den minut jag går ut genom dörren eftersom jag inte har haft något eget ansvar eller något/någon som är beroende av min insats. Det finns inga extraansträngningar jag kan göra eller övertid jag kan sitta för att sedan få fram ett resultat som jag sedan antingen får beröm eller får ta konsekvenserna av.

När jag pluggade var det extremt lätt: jag läste kurshandboken, läste kurslitteraturen, gjorde vad som förväntades och blev bedömd därefter. Allting var upp till mig och min egen prestation. Vad jag väldigt omständigt och detaljerat försöker förklara är att jag verkligen känner mig redo för mer ansvar och mer eget arbete. Jag längtar tills jag kommer in på en arbetsplats där det är värt att lära mig grunderna och ge mig den information jag kan tänkas behöva. Jag kommer suga åt mig ALLT, somna klockan åtta i soffan av utmattning och sedan prestera damned good. I'm ready.

Innan midsommar får vi svar.

Johanna

Även om det var en månad sen och till och med mer än det sen min födelsedag tänkte jag ändå att det kunde vara kul att se bilderna från helgen. Den var en minst sagt hektisk helg utan många stunden lugn och ro, men fantastiskt trevligt var det. Här ser ni fotona!



Dag 1




















Dag 2


























Johanna

För någon vecka sedan kom jag till en insikt om mitt liv, som jag redan har berättat för några av er. Jag stod vid busshållplatsen klockan sex och väntade på att ta mig två ynka hållplatser, men jag hade för mycket att bära för att kunna gå sträckan hem. Eftermiddagen hade stressats igenom med halvhjärtad shopping och en uttråkad känsla av att vara allmänt grå och trist. När jag studerade folk i busskuren kände jag av stämningen hos en grupp killar och tjejer som var i min ålder, kanske något år yngre. De stod uppklädda med systempåsar i händerna och för dem hade dagen bara börjat. Jag lät mig sugas in i deras atmosfär en stund och kände att det hade varit kul att festa ordentligt och att jag kanske skulle ringa runt och kolla läget med mina bekanta i stan och dra igång något.

Men lite längre bort, vid sidan av busskuren, stod en kvinna som även hon var i min ålder, kanske något år äldre. Bredvid henne stod hennes dotter, max ett par år gammal och bara en meter hög. I famnen på henne fanns en mjukishäst som även den var ungefär en meter och hon kramade den hårt för att inte den stora världen skulle ta den ifrån henne. Hela bilden var så fin och jag blev nostalgisk och mindes mina egna bravader med flertalet stora gosedjur och det kändes inte så länge sedan alls. Då fick istället en tanke att det inte är så himla långt kvar tills jag lämnar dem vidare till en egen dotter och varför ska man ut och slira med ungdomar när man kan mysa med familjen hemma i soffan?

Jag står med en fot i varje läger nu, jag har vänner och bekanta på båda sidor och jag tror att jag kommer befinna mig i det sceneriet ett tag framöver. Jag är inte redo att ta klivet men har kanske vuxit förbi det steg jag stått på hittills. Tur att det tycks finnas gott om steg i min trappa så att jag faktiskt kan stå sådär utan att falla.



Johanna