My Place In Cyber Space

Ibland är det inte meningen att det ska vara lätt. Varje solig dag som jag promenerar till och från hemmet på lunchen har jag bestämt mig för att stanna exakt tio sekunder precis runt hörnet vid gångtunneln och låta solen ge mig ny energi, livsglädje och ork att jobba den andra halvan av dagen också. Dessa sekunder är ohyggligt mycket värda och välbehövda så här i tråkigaste februari. För hela tiden tycks det dyka upp nya faktorer som ska slå ner en, om det så är tre fula röda blemmor på ett blekt och glåmigt ansikte eller ett käckt brev från Försäkringskassan som berättar att jag är skyldig dem ytterligare en månadslön. Och det där tycks aldrig ta slut, det känns som att jag aldrig blir kvitt eller lyckas skaka av mig det där att inte reda ut det själv. Lån från föräldrar, borgenärpojkvän, bidrag från en kassa som vill ha tillbaka det när jag äntligen var på rätt sida. Så tröttsamt, och så otroligt kvävande. Låt mig vara nu, låt mig klara det utan er! Inte för att jag inte är tacksam när jag behöver hjälp, ni vet vad jag menar. Att alltid känna sig beroende av någon annan.

Nu är det fredag och två trevliga helger väntar, nästa vecka när Kristoffer är ledig tänker jag dessutom kräva mat på bordet varenda lunchtimme. Ikväll ska jag skaka av all jobbstress, alla tråkiga krav, inte titta i en spegel och bara göra precis vad jag vill. På måndag tar jag ett djupt andetag och tar tag i allt igen, för alla problem är bättre lösta än under sängen där jag har gömt det nu.


Ha en bra helg allihop, för det tänker minsann jag!


Johanna

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det fruktansvärt töntiga och amatörmässiga utseendet på bloggen just nu, ska försöka ordna det så fort jag får möjlighet och förstår hur det är jag ska göra.

Jag har länge, länge haft tankar på att starta en kafferepsklubb och har slipat länge på utformandet av den och idag var alltså första bjudningen. Finporslinet plockades fram och vi slog oss ner i den lila soffan i världsrummet. Denna gång dök fyra damer som jag har lärt känna via min tid på Campus upp, men det kommer förhoppningsvis att skilja lite från gång till gång vilka som kommer. Jag har en grupp på Facebook där jag inför varje tillfälle kommer att informera och sedan meddelar gruppmedlemmarna om de kan vara med just då.

Tanken är att det ska bli lite av en nätverksaktivitet och vara ett bra tillfälle att mötas och träffa folk i utkanterna av varandras kretsar och dela gemensamma nämnare. Kakor och kaffe alltså. Vid de första tillfällena kommer jag troligtvis att stå för den mesta bakningen, när vi alla sedan blivit varmare i kläderna kan jag delegera och på äkta kafferepsmanér iscensätta ett riktigt knytkalas. Hur gick det idag då? Jo, sju sorters kakor var ju bakade, smetade och gräddade som sig bör men vi kommer att ha kakor över i flera veckor efter allt som jag har gjort de här senaste dagarna. Vi var ju bara fem stycken så det fanns ingen chans att vi skulle orka äta upp allt hur bra vi än kämpade. Men det är en marginaliserad faktor som inte är så svår att leva med, i övrigt blev det riktigt trevligt, jag fick en bukett tulpaner, de berömde det nya hemmet och det blev mycket prat om skola och gemensamma minnen. Superkul! Det ska bli otroligt spännande att se hur det här utvecklar sig och hur stort det här kan bli. Jag vill i alla fall drista mig till att säga att kvällens Kafferepsklubb, den första någonsin i sitt slag, blev väldigt lyckad.








Johanna