WIEN.
Ostbanhof, det är säkert som Gare du Nord eller Gare de l’est, tänkte vi, stora knutpunkter som är lätta att ta vidare anslutningar ifrån och folk att fråga om vägen. Icke då. När vi hade hivat av våra väskor på den smutsiga plattformen och började gå in mot själva stationshuset insåg vi att det inte fanns någon sådan; vi började snurra runt för att ta in området och förstod att det hela var en enda stor byggarbetsplats under konstruktion, det var nog inte alls tänkt att turister som vi skulle hoppa av här. Söndag vid lunchtid, inga kartor, ingen turistinformation, inga övriga förbindelser än denna perrong som vi nyss klivit av på. Vi hittade en tillfällig skylt vars pilar pekade i en riktning åt vilken vi började gå, mer än till hälften famlande i blindo. Någon minut senare skymtade vi en metrostation och nere i den en karta – äntligen! Vi pusslade oss vidare via två byten och efter en sista kartcheck innan vi lämnade underjorden tog mina fantastiska memoreringar oss fram till vårt bostad de kommande dagarna. Rätt sida om Donau, men aningen off. På hotellrummet blev vi inte långrandiga, ut och sondera markerna! Wien var den av städerna som jag var absolut mest sugen på på förhand och jag hade läst på en hel del i förväg om alla kaféer, museum och andra ställen att besöka. Även om min tro på Wien som kulturens finrum hade fått sig en törn vid vår ankomst hade jag fullt förtroende för att staden skulle leverera ändå.
Vi tog oss till det så trevligt döpta Schwedenplatz och beställde på tyska en wurst som vi avnjöt medan vi studerade samma pendelbåt som vi sett kvällen innan i en annan huvudstad, nu i en kanal mitt inne i Wien. Därifrån strosade vi ned till Stefansdomen, kikade i konditorifönster och rekade stan inför dagen efter då ett fullspäckat schema väntade. Sedan åkte vi upp till våra kvarter och undersökte vad det var för några, hittade en gigantisk kyrka på Mexicoplatz och det stora inloppet av Donau som delar staden. Vi satte oss på pirkanten och trivdes i solnedgången, lättade av att vara på tysktalande mark så att vi förstod något och spända inför en lång agenda.
Efter den första riktigt bra frukost vi blivit erbjudna på hela resan och lite sovmorgon begav vi oss ner i centrum och började dagen med en marsch upp i Stefansdomen, jag tror att det var 349 trappsteg i en gammal, snäv, mörk stentrappa vilken både var enda vägen upp OCH ner i kyrktornet. Jag var snudd på gråtfärdig hela vägen av klaustrofobi och höjdrädsla, och varenda gång man fick möte höll jag andan att det inte var amerikaner med stora ryggsäckar och lika stora magsäckar. Utsikten var fantastisk och det var Wien så långt ögat nådde, utsikten om att man hade livet i behåll när vi var nere på trottoaren igen var dock ännu bättre. Sedan tyckte vi att det var dags för lunch och tog in två tårtbitar på anrika och überpråliga Café Sacher. Bakverk serverade av kypare, kristallkronor och medaljongtapeter, just how I like it. Mer sånt! Efter den sockerkicken tittade vi på pampiga byggnader, Stadsoperan (som var otroligt fin men kändes lite gimmicky, lite för tramsigt med folk med mozartkostymer som ville sälja konsertbiljetter till turister utanför osv.) och vilket väderstreck du än vände dig i. Jag ville in i det gigantiska stadsbiblioteket men vi tänkte oss inte riktigt för när vi lade museum-sightseeing på en måndag, det är ju allt som oftast den dag i veckan som allt kulturellt vilar och är stängt. Den kungliga skattkammaren hade dock öppet året runt och vårt långa besök där tog oss förbi alla de glittrande och pråliga habsburgska kronjuvelerna och gav oss en historisk crash course i det österrikiska väldet. På väg tillbaka till shoppinggatorna mitt i stan passerade vi Spanska ridskolan och fotograferade stallen, löjligt! De var tjusigare än många etagévåningar på Stureplan, fint ska det vara. Hörde jag någon tvivla på att Wien är världens flottaste stad för en stund sedan?
Jag parkerade Kristoffer på Starbucks och for gatorna upp och ner i en-två timmars effektiv shopping, dock inga Rolex-klockor och Haute couture-klänningar även om de naturligtvis också fanns representerade i butikerna. När skymningen närmade sig köpte vi med oss två fiskbaguetter (det gjorde vi nog uteslutande varenda kväll här)och mumsade i oss framför TVn innan vi somnade. Vi hann även med att via en underbart otrendig stor datorlåda på hotellet boka nästa destinationsövernattning som verkligen skulle bli en kontrast och miljöbyte.
Ny dag, nya utflykter. Vi for direkt ut till det överdådiga godset Schönbrunn i stadens sydvästliga utkanter. Lusthus, organgerier, ett eget zoo, fontänmonument osv, och då inbegrep de timmarna vi spenderade där ute inte ens själva huvudslottet. Jag fastnade framför allt för deras ”trådgårdspaviljong” uppe på krönet ovanför slottet där kungligheterna ofta drack morgonkaffet. Herrejäklar vilket bygge, jag blev mer och mer övertygad om att ’Jaa, här ska jag nog minsann flytta in’, jag har inte gett upp den tanken än.
Väl åter i staden blev det bekvämt nog fikadags, denna gång på det nästan lika tjusiga Café Mozart. Jag måste erkänna att jag var mer förtjust i de fantastiska chokladpralinerna i asken med Sisi-motiv än stora och kaloridrypande tårtbitar men det är ju förstås bara i en situation där jag måste välja det ena eller det andra. Efter kakpåfyllningen åkte vi ut till en annan tågstation än den vi kom till från Bratislava och snabbt förstod vi att det var hit vi skulle kommit redan från början. Mycket folk, många våningar, ett par snabbmatsrestauranger och den österrikiska motsvarigheten till SJ:s biljettkontor med en lång kö som vi anslöt till. Jag blev ett par nyanser blekare i ansiktet när damen i luckan meddelade att biljetterna till nattåget nästkommande dag tyvärr var slut och vi redan hade bokat hotellrummet där nere, men efter en extrakoll gav hon oss två sittplatsbiljetter som vi snabbt ryckte åt oss innan hon hann ångra sig igen. In till stan igen, lite Starbucksbesök och en sista beundran av alla stora, fantastiska byggnader och var småvemodiga över att det var den sista kvällen i Wien. Kristoffer nickade till på tunnelbanan hem, i hotellsängen planerades sedan de sista timmarna i en helt fantastisk stad.
På morgonen dagen efter checkade vi ut oss och in bagaget i hotellets förvaring och jag lyckades lura dem på två dagars gratis frukost vilket var en utomordentlig start på i alla fall min dag. Sedan tog vi oss bort till det gamla tivolit som låg i närheten, Wiener Pratern som jag ville stanna på för alltid. Vi beundrade alla attraktionerna och åkte inte en enda själv, tog ett par biljard- och airhockeymatcher i spelhallen (självklart vann jag båda, biljarden för att Kristoffer sköt i 8:an och airhockeyn för att, well i det är jag bara obesegrad helt enkelt). Vi åt en dyr och inte så speciell wienerschnitzel och jag viftade hysteriskt bord getingar. Vi lämnade motvilligt det mysiga tivolit, blev glada igen när vi hade köpt varsin stor glasstrut med två kulor nere på Schwedenplatz och slagit oss ned med benen dinglande vid kanalkanten i en lite för tryckande hetta. Sedan åkte vi och hämtade vårt bagage, vände på klacken och åkte ut för att ta tåget vidare. Det var inte helt okomplicerat, vi fick hoppa av tunnelbanan och byta tillbaka, fråga folk om vägen, bli lite småhysteriska när de inte visste, bli lite mer nervösa när vi kommer dit och inte vet om vi är rätt på det, se min goda tidsmarginal rinna iväg.. Men det blev rätt, vi var där i tid och tåget gick inte utan oss. Nästa avsnitt kommer att inledas med den mest dramatiska, och ändå inte, tågsträckan jag någonsin rest.
Bildkavalkad följer!
