My Place In Cyber Space

Varför är det så svårt för unga idag att få jobb? Även om jag nyss fått känna på erfarenheten av rejektion gäller det för väldigt många helt eller delvis arbetslösa i dagens läge. Jag är en helt nybakad student med massor av teorier och nya idéer som kan förnya verksamheten för den som anställer mig. Jag är mobil, lättlärd och en flexibel kameleont som kan slängas in där det behövs utan ett egentligt krav på lön, bara jag får något över huvud taget. Tack vare mina tidiga arbetserfarenheter har jag både god stress- och klagomålshantering, jag är duktig på kundmöten och jag har både teori och bagage kring hela servicelandskapet. Och det är så många som är i min situation; "jobbet tillsatt", "tyvärr har vi gått vidare med andra sökanden", "vi söker inte riktigt din profil just nu". Herregud. Och det värsta av allt för min del är att det är lite tidspress på hela processen dessutom. I januari kan jag inte längre förlita mig på min älskade och trogne, om än något krävande, vän CSN. Det vill jag inte heller, jag vill ju för tusan inget hellre än att komma ut på arbetsmarknaden och kunna bidra istället för att snylta på samhället! Därför är jag lika mycket en social som en administrativ person, lika mycket snabb som noggrann. Jag kan vara vad ni vill att jag ska vara, företag, hör ni det!

Oh well, nog om det nu. Jag tar det som sagt inte personligt, det är så det ser ut för väldigt många unga idag och det är inte så mycket vi tycks kunna göra åt det. Därför finns det heller ingen mening med att gräma sig över det. Nu tänker jag istället berätta om att dagens ungdom verkligen är för jävlig. Inte de som har nått min aktningsvärda ålder, utan de som istället ihopsamlat ett mer ringa antal årsringar i sin stam. Fy fan vad korkade de är. Jag läser väldigt sporadiskt bloggar och skvallersidor och kvaliteten är så dålig och nivån så låg att jag tar det som en ren förolämpning. Jag förstår att man kan behöva avreagera sig och skriva av sig ibland men det finns andra forum för det. Vad sägs om din privata dagbok som du sedan stoppar undan för att inte låta visa dina pinsamma formuleringar för alla idioter (vilka är ännu fler!) som faktiskt bemödar sig och slösar på sin dyrbara tid på den här jorden med att läsa. Helt otroligt. Om det nu är ett intresse att skriva och något som man faktiskt lägger ner en hel del arbete med, bör man inte vilja utföra detta ordentligt? Känner man inte någon slags prestationskrav på sig att det ska bli bra? De kan inte stava, de kan inte bygga meningar, de har ingen känsla för grammatisk korrekthet, det finns ingen variation och ingen flyt, ingenting. Total frånvaro av all form av talang.

Och detta är dessvärre även vad som präglar min syn på 90-talisterna. Smala drömmar. Alla vill bli kända, ingen vet vad de vill åstakomma för att bli det. Ska de bli framgångsrika idrottsstjärnor? Framstående politiker? Prisade författare? Vem bryr sig - det är bara kändisskapet som är det viktiga. Ingen kan laga mat, jobba på försäkringskassan eller bygga ett hus, de vill blogga och bli kända genom det istället. När ni läsare börjar bli till åren komna, känner ni ärligt talat att ni litar på 90-talsgenerationen att föra samhället vidare? Jag kan erkänna, jag är rent utsagt livrädd.

De har dessutom ingen respekt för äldre eller för historia, de har inte en aning om vad föregångare har bidragit med till världshistorien och lämnar i arv till dem. Min far blev förvånad över att jag lyssnade på jazz från trettiotalet, vilket jag har gjort i åtminstone ett halvt decennium. Antagligen inte alls så konstigt eftersom de flesta unga inte har insett att det fanns en värld som snurrade redan innan de stod på den. Jag tycker att man bör lyssna mer på äldre och inte bara se dem som en belastning, man bör tillgodogöra sig hela historien och inte bara ta vid. Genom att se tillbaka och förstå vad som hänt tidigare kan vi lättare förstå vart vi är på väg och varför. (Jag skrev här en lång utläggning om att jag älskar att befinna mig i intellektuella kretsar där kreativitet och kunskap flödar, men under tiden jag formulerade mig hade blogg.se fått för sig att logga ut mig och det är verkligen för sent på kvällen för att skriva allt en gång till. Kontentan var att jag en rädsla för att framstå som opåläst, korkad eller publikt tappar intelligensbollen men försöker undvika det i största möjliga mån genom att ta varje tillfälle jag kan för att trycka in ny data i hjärnbalken. Jag har därför svårt att förstå mig på människor som aktivt väljer att inte utnyttja sina hjärnor till vettiga ändamål).

Jaja, nu är det sent och jag tänker knyta mig. Men det dröjer antagligen inte så länge innan nästa snöiga fundering dyker upp här.. :)

Johanna

Här kommer lite foton från vår mycket trevliga visit i Växjö för Elias & Marias bröllop. Jag fick en lång kurs av Linus i kamerahantering så framöver kan ni se fram emot ännu vackrare bilder. Håll tillgodo så länge!


Maja på vårt hotell innan vigseln med eftermiddagsdonut i handen och munnen



Vigseln var vid foten av denna fantastiska plats som är studentlokaler nu för tiden och vädret var perfekt!

Mamma höll ett oväntat men fint tal och fick även sitta vid honörsbordet







Mycket skönt att vara hemma igen dock efter ett minst sagt hektiskt och metropolitiskt veckoslut. Ibland är måndagar bra att ha!

Johanna

Det är oktober. Jag är som vanligt oerhört förvirrad men det är alltid något speciellt med oktober, då eskalerar allt snabbt till en enda röra. Inte en av de fem helgerna står obokade och veckorna är fulla av ärenden, jobb, jobbintervjuer, litteraturlogistik, samtal, social närvaro och sen allt jag faktiskt skulle vilja göra. Därför har jag flytt över landsgränsen och vistats i Halland i snart en vecka, både för att komma ifrån alla distraktioner men även för att kunna varva ner lite.

Jag reser dock med sällskap, ett otroligt viktigt grått A5-block som innehåller och iordninghåller hela mitt liv just nu bär jag med mig var jag än kan. Allting skrivs upp, och då menar jag ALLTING. Inte bara de klassiska Att göra-listorna, utan jag snackar varenda information jag ges som kan tänkas behöva kommas ihåg till senare tillfällen. Därför finns det bland annat trevlig läsning om underliga drömmar, kontaktinformation till cirka tio olika personer, tid och plats för olika möten och vad jag behöver ha fixat tills dess, ett helt färdigkonstrukterat blogginlägg som väntar på att publiceras, träningstider för aktuell vecka, recept till diverse maträtter och gamla runor som med största sannolikhet är spår från sommarens ekonomistyrningstentamen. Och allt detta existerar bredvid min vanliga kalender alltså.

Men det är nog faktiskt det enda sättet som jag kan fungera på nu när jag har så många lösa trådar ute överallt i universum. Jag har ett tips till ett nytt Nobelpris, vad sägs om ett pris i ordning och reda? Inte för att jag överhuvudtaget borde få komma nära det med mitt vardagliga kaos men jag ska åtminstone få ett hedersomnämnande för gott uppsåt och bra kämparanda. För att jag ens bemödar mig att försöka. Ett mycket intressant experiment hade ju varit att låta allt bara bero och se hur livet hade fungerat då, det tycks ju inte innebära katastrof för alla. Men jag är nog alltför kontrollerad och ofri som själ för att kunna trivas med en sån livsstil, det lämnar jag åt andra.

Egentligen trivs jag rätt bra med mitt block.


Johanna