Min pojkvän försöker driva mig till vansinne (och möjligen även tvärtom).
För en tid sedan när jag ensam skulle försöka sova rasade ett oväder utanför fönstret. Åskan rev mullrande över himlen och regnet smattrande högljutt mot plåttaket på innergården. Jag drog upp rullgardinerna och stirrade ut över skådespelet och log lite för mig själv, i min hjärna syntes hjältar i episka fantasyäventyr eller tecknade seriekaraktärer speja ut mot horisonten och långsamt och högtidligt säga för sig själv med en uppoffrande suck:
So it begins.
Osökt kommer just den frasen att föra oss vidare mot det äventyr som nu stundar, Kristoffers inflytt ofh mitt första riktiga samboförhållande. Visst har jag bott med andra tidigare i olika konstellationer men aldrig i den här situationen när man kompromissar, bråkar och älskar på ett helt annat sätt. När han i nuläget är här kortare perioder är hans närvaro alltid uppskattad, självfallet, men han driver mig även till fullständigt vanvett. Odiskade kaffekoppar, saker överallt och på fel ställen och framför allt irritationsmoment #1: vanliga matbestickknivar använda som smörknivar. Ju mer jag tycks påpeka denna märkliga petitess desto mer benägen tycks Kristoffer bli att fortsätta. Det psykologiska kriget fortskrider.
För det fungerar ju även precis tvärtom. Jag går efter honom och spårar som en blodhund efter alla "fel" han gör här hemma och tjatar honom utled till döden på mig. Jag har extremt känslig hörsel och gapar åt honom från rummet bredvid att skruva ner TV:n så lågt att knappt han hör ens. Han får inte röra mina gosedjur (mycket moget, f.ö. att fortfarande ha dem i sängen, 25 år gammal) om han inte gör det rätt. Jag är slutligen även en rättså ohygienisk person med specialitet att vara usel på kylskåpsrensning, jag bara köper nytt och ställer in ovanpå de gamla varorna som jag låtsas att jag inte ser.
Så visst har jag minna egenheter och underligheter och det ligger ju nog någon slags mutkonspiration bakom att stackaren frivilligt flyttar in här.
Men båda två har faktiskt varsin egenskap som jag tror kommer vara avgörande för att det kommer att bli bra ändå: Kristoffers är att han är väldigt resonlig på ett lugnt och samlat sätt och därför inte brusar upp när jag går igång. Min skulle jag vilja säga är att jag är proaktiv, att jag vill förekomma problem innan de inträffar. Genom det innebär det ofta att jag inte vill ta nya beslut själv utan att konferera med alla andra först om hur det ska göras för att alla ska bli nöjda, även om det så ska tjatas och tvingas fram någon slags åsikt från dem i frågan. Man kan nästan säga att jag ibland tvingar fram folk till beslut bara för att jag ska slippa göra det och de senare ska känna sig överkörda.
Så efter en sådan reflektion tror jag nog att vi kommer klara det här och säkert rättså bra till och med. Nu i helgen gick det stora lasset och det nya, stora äventyret kan börja.
Johanna
PS. Jag har förresten tagit ett steg bakåt i mitt bloggande, jag skriver inte i realtid längre utan överför mina redan nerskrivna tankar och kåserier från min nya älskling, den otroligt vackra anteckningsboken från paperbacks som jag tidigare berättat att min kokbok är ifrån. Titta!
DS.
