My Place In Cyber Space

Hejhej sedan senast. Jag har funderat länge på att expandera min blogg till att inkludera "dagens skada" med tillhörande bildbevis. Det har nämligen visat sig att vara mer av en oskriven regel än ett osmidigt undantag att jag har nya blåmärken, rivsår eller andra mindre tjusiga märkningar på min kropp varje dag. Orsaken till detta är nog känd för de flesta; jag är fruktansvärt klumpig. Som tidigare nämnts tror jag har jag en tendens till att alltid snubbla, välta, ta sönder, trilla, spilla och på ett eller annat sätt förstöra både mig och min omgivning. Varför? Jag har dessvärre inget svar. Jag och Sara hade en teori om det i våras. Eventuellt kan det bero på konståkarens allmäna vana av gott om plats för grovmotoriken att breda ut sig på och att detta var en ganska vanlig åkomma som drabbade just iskonstsutövare. Såvida inte någon får för sig att forska i ämnet kommer det antagligen dock att lämnas åt personliga funderingar. Och huruvida det kommer att skapas en fotoblogg för att redogöra över dessa något skämmande och generande symptom på degenerering ska jag fundera ett tag till över.

Nu ska jag inte sitta och vara långrandig utan återgå till mitt pluggande inför tentamen i Business Culture imorgon kl. 08.30 sharp. Eftersom jag på allvar tog tag i studierna idag, innan dess kanske sammanlagt lagt ner tre-fyra timmar totalt, är det turligt för mig att litteraturen varken är våldsamt komplicerad eller uråldrigt tråkig. Den innebär inte mer än vår egen föreläsares bok på knappt 90 sidor inklusive allt, av vilket mycket kan tas ur. Vidare är det nästan som kåserier från hans sida och stundtals grova generaliseringar och stereotyper och hur man handskas med dessa som vårt studiematerial innefattar. Inget MOL eller RoEK här inte, tacka högre makter för att förra höstens enorma uppbåd (nåja) har kunnat läggas till historien. Imorgon är åtminstone tentan över och pressen kan släppa.
(koppling till dagens rubrik, ursäkt hoppas bli mottagen om det kan framstå som för långsökt)

Vi hörs inom kort skulle jag tro, då har jag lite mer att komma med än verklighetsundanflykter och tidsödsling för både er och mig. Ha det bra alla!


Johanna


Ps. Jag vill förresten berätta på tal om ingenting om information som ni lika gärna kunde ha undsluppit ert intellekt. Jag har fått en enorm stelhet och därmed även smärta i min nacke, axlar och ner mot skuldrorna. Jag vet inte var det kommer ifrån hur länge det tänker stanna eller vad jag kan göra för att lindra detta. Jag har försökt påverka genom de klassiska nackrullningarna samt en och annan importerat amatörmassage och de åtgärdena har hjälpt någorlunda. Kan ni vänligen och medmänskligt be en bön för att det går över snart? Tack på förhand. Ds.

Jag inser först nu i min livshistoria att ambivalent inte nödvändigtvis är en rak översättning till splittrad. Därför väljer jag det enklare och mer oakademiska och faktiskt även mer korrekta ordet till min rubrik för att beskriva och delge er den sanningsenliga situationen. Jag är inte splittrad i mina val eller alternativ, snarare splittrad som att vara över allt samtidigt. Jag har tusen grejer att hålla i huvudet, planeringar ända fram till jul och saker att åtgärda och händelser som inte får missas. HELA TIDEN. Lite av det kommer säkert underlätta när jag bara har en grundbas att utgå ifrån vilket även kommer att dra ner på de administrativa problemen som ständigt tycks uppstå hur engagerad och väl insatt man tycker sig vara. Men vecka 45 börjar jag alltså helt och hållet i Helsingborg igen.

Nu vill jag egentligen inte sitta här och vara seg när jag inte har något speciellt att framföra. Jag tänker säga det enda jag har koll på nu och inte får missa för allt i världen; 28 oktober släpper Daniel Lemma sitt 5:e album och då ska jag HA det. Sedan gör han en spelning på Tivoli som jag definitivt ska på den 7 november, det ger mig en dryg vecka att lyssna in mig i albumet. Det kommer att bli ett sant nöje, skulle jag tro. Det ger mig dessutom en chans att revanschera den katastrofala innebörd som hans förra tivolibesök gav mig, den talar vi snart inte om längre.

Jag återkommer med största sannolikhet inom kort, var rädda om er tills dess! =)

Johanna

Så fick Obama årets fredspris från dynamitgubben. Inte ens för mig som är en av de mest övertygade fans känns det här helt rätt. Lite av grejen med nobelpriset är att uppmärksamma folk som nästan verkar i det dolda, som inte har fått tillräckligt mycket cred för de jobb som de utför och verkligen behöver en skjuts på traven i sitt arbete. Behöver Barack Obama 10 miljoner kronor och ännu mer folk som klappar honom medhårs? Jag börjar känna att han behöver nya utmaningar och nya hinder att övervinna om han ska åstadkomma alla de löften som givits under valkampanjerna. Vad som framför allt behövs är tydliga stamp i marken om förändringar verkligen ska bli möjliga. Mindre politik, mera action helt enkelt. Egentligen är jag endast en lekman i sammanhanget så man kanske inte ska vara alltför ståndaktig med uttalanden i såna här situationer. USA är ett tungrott land politiskt och han fick ju minst sagt inte den lättaste situationen att nysta dem ut ur. Det är jag fullt medveten om och tar i beaktning. Men mer än uppviglande tal och hjärtskärande askungehistorier borde krävas för ett pris av denna rang. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsrapporteringen angående detta nu ett tag.

Johanna

Jag kan bara konstatera att jag kanske är den mest oregelbundna skribent som finns. Först ger jag inga livstecken på veckor, sen kan det som nu komma två inlägg dagarna efter varandra. Allt handlar nog om att ha tid och tillräcklig inspiration. Även idag har jag det så det står härliga till. Jag är nyss hemkommen från mitt tredje eller fjärde totalt värdelösa pilatespass på nautilus här i Halmstad. Jag hatar dem så innerligt!
* Jag tycker inte om tanten som leder det
*Jag tycker inte om det totalt upplysta OCH spegelbeklädda rummet så att jag måste se och inte kan undvika min spegelbild hur gärna jag än vill
* Passen är fruktansvärt dåligt konstruerade. Inget praktiskt eller logiskt rörelseschema och känslan av utelämnade övningar är enorm
* Hon lägger in armhävningar. I pilatespass. INGA ARMHÄVNINGAR I PILATES!
* Programmet fullkomligt stressas igenom samtidigt som vi (antagligen i brist på bättre idéer) ska ligga i över 5 minuter och "slappna av" i slutet. Slappna av gör jag resten av dagen. Hade jag inte slappat resten av dagen hade jag inte behövt pallra mig till passet nu
* Musiken i bakgrunden. Well, idag höll jag på att fnissa på mig när Al Green och Lets stay toghether myser ut ur högtalarna. Tätt följt av Gayes Sexual Healing. Fy fan, sånt där är för sängkammaren, och sängkammaren only
* Den mesta träningen och utvinningen jag får av dessa pass är de fem minuternas intensiva trampande på Gula Faran på dit- och hemvägen

Jag är riktigt besviken och de pass jag brukar gå på i Helsingborg framstår numera som normala och efterlängtade. Jag förstår inte hur det kan skilja så mycket och hur olika allting faktiskt är. Idag blev jag så frustrerad över träningsformen samtidigt som jag börjar bli otålig på förbättringar som inte syns. Jag ska köpa en egen matta istället och köra mina egna pilatespass hemma i vardagsrummet, de 249:-/månad till Nautilus kassa får väl istället intjänas på simning och löpning. Två saker jag desperat är i behov av men avskyr ordentligt. Men jag har bestämt mig för att ta upp kampen mot ålderstecknen. (Dr. Åsa sa dock att man inte tränar för att bli yngre, man tränar för att bli äldre. Klokt sagt, även om hon inte kommit på det själv.) Nästan tre månader borde väl kunna orsaka lite förändrin at least? Jag har lovat mig själv att vara snygg på nyår (JA, jag har köpt en klänning.) och det är mitt mål att eftersträva. Förhoppningsvis kanske jag äntligen kommer in i en bättre och hälsosammare rytm. Det är åtminstone värt ett försök.

Cheer for me! Ha det bra så länge och ta hand om er!

Johanna

Ja, med versaler. För mig kom den i år lite som en shock, en välkommen sådan dock. När vi återvände för en dryg vecka sedan från ett Mallorca som inte visade sig från sin bästa sida satt jag i bilen och njöt av färgskiftningarna i de skånska löven. Luften kändes sval och frisk och lantisen i mig skrek efter att få springa i lövhögar och plocka kastanjer. Solens strålar känns inte längre heta och frustrerande utan skänker istället ljus åt det framkrypande höstvädret. Sommarjackan har efter ett envist övervägande bytts ut mot den blå skinnjackan och en av de många schalarna har återigen beklätt min hals. Den tilltagande styrkan i vindbyarna gör att cykelturerna tar allt längre tid att avklara, dock bidrar just detta ibland till hög trivselfaktor för mig. Jag älskar att lyssna när blåsten tar tag i trädkronorna och man väntar på att samma pust ska ta tag i en själv. När den kommer till mig och stormar runt i håret och allt annat som hänger löst, då myser jag.

Jag har återförälskat mig i Melo. Han skänkte världen det otroliga albumet Off my chest redan förra året och för en tid sedan blev det även tillgängligt för allmänheten via Spotify. När jag av en tillfällighet startade albumets första låt idag kom ett rus av alla känslor jag stod inför förra året och svalde mig nästan. Allting är så annorlunda i år. Annan stad, annan kärlek annan situation. Andra möjligheter. Det är mycket ljusare i år. Det skulle till och med faktiskt inte kunna bli mycket ljusare, utan att det bländar. Jag trängs just nu på 26 små kvadratmeter med ett mycket begränsat urval av mina materialistiska ägodelar, men jag har funnit mig i det väl. Det är värt de goda ting som situationen för med sig. Jag behöver inte längre en krisplan.

Samtidigt njuter jag på något sätt av den känslomässiga misär som jag förra året befann mig i vid den här tidpunkten på året. Känslan av att ha lyckats ta sig ur en så grav emotionell knipa på ett så slumpartat och osannolikt sätt och att sagan blev lycklig så småningom är underbar. Tänk att hela liv kan förändras av så små detaljer. Man kan inte ändra allting själv, det krävs ingrepp från omgivningen också. Oavsett om det är från väntade eller oväntade håll. Oavsett om det är avsiktligt eller oavsiktligt. Oavsett om det är välmenande eller illamenande. Oavsett om det uppskattas eller förkastas. Det behövs och är nödvändigt för att förändring ska komma. Tänk på det.

Johanna