BRATISLAVA.
Jaha, så vi sitter på tåget en sisådär fyra och en halv timmar en rakt 45-gradig sydöstlig riktning ner mot Slovakien. Som vanligt får vi dela vagn med andra backpackers och tågluffare, ofta stora sällskap av unga, högljudda spanjorskor vilket inte föll vårt tempo eller intresse speciellt i smaken. När vi rullar in i utkanterna av Bratislava och jag skymtar ett blå-gult IKEA-schabrak i horisonten (det andra på resan, såg även ett på väg ut ur Hamburg) ligger tunga regnmoln över staden. Vi läade en stund under tågstationens tak innan vi insåg att det inte skulle lätta på länge och sprang så fort vi kunde bort till hotellet som verkligen var det hotell som låg absolut närmst tågstationen, tack Gud för min otroligt lyckliga bokning. Det var det flådigaste hotellet på hela resan, 4-stjärnigt nybyggt affärshotell som nog inte ser alltför många packbackers checka in, trots det utomordentligt praktiska läget. Det ösregnade ute, vi var rättså trötta efter resandet och klockan var inte så mycket, så vi tog en välförjtänt powernap.
Två timmar senare var kläderna torrare och vi gjorde ett försök att hitta in till Bratislava centrum utan karta. Smart. En halvtimmes traskande i dåligt väder rätt ut åt fel håll ledde oss till förortsliknande, nedgånga kvarter där vi inte kändes oss jättemodiga, då tog jag mig i kragen, fick kosta på mig en kik på mobilgps:en och konstaterade vårt (mest mitt, jag var den som var helt övertygad om att vi var på väg åt rätt håll) fatala misstag. Just snyggt. Vi (mest jag även här, dock) lyckades ändå krångla oss på rätt väg och tog oss till slut in till den lilla stadskärnan som var ett högkoncentrerat mini-Prag (eller mini-Wien också för den delen, men det visste vi ju inte än då..) med gamla hus, kyrkor och torg från 17- och 1800-talen och antingen innehöll restauranger, barer eller caféer, souvernirshopar eller antikvariat. Nada mas. Vi letade oss ned mot hamnen och hittade minsann Donau, pampig och bred med en gigantisk bropelare i arkitektur som utstrålade den kommunistiska anda som så mycket annat i staden, en oerhörd kontrast det gamla och vackra.
Kvällen lät himlen spricka upp och när vi hade pustas oss upp för slottets alla portar och trappsteg stod vi där en stund och njöt av en fantastisk utsikt: solnedgång över Donau som ramades in av de regndisiga mindre Karpaterna i bakgrunden. Som en perfekt tavla! Vi gick aldrig in på slottet då vi kom dit så sent att det var insläpp för någon slags konsert (ren gissning dock, men folk var finklädda så något var det) men vi vandrade runt och beundrade vyn över staden och när temperaturen och solen droppade begav vi oss tillbaka till hotellet.
Dag två verkade torrare och efter att vi gjort bedömningen att två dagar nog skulle räcka för oss i Bratislava bokade vi nästa resa och hotellvistelse och begav oss sedan ner mot centrum (nu när vi visste vart vi skulle gå minskade vi promenadtiden med ungefär 90%) för lite frukost. Under måltiden underhölls vi av gatukonstnärer, förbipasserande som fundersamt studerade dessa, och ett gäng varma newfoundlands som lufsade fram tillräckligt snabbt för att jag inte skulle hinna klappa dem. När kaffekopparna var tomma gick vi vidare och utforskade de kullerstensbelagda små gatorna i centrum. Några vykort rikare tog vi oss återigen till hamnen och beslutade oss lite spontant för att köpa biljetter till en båtutflykt på Donau några mil uppströms till en übergammal slottsruin från 700-talet som skulle avgå på eftermiddagen. Medan vi inväntade att få kasta ankar gick vi in i stan igen och slog oss ned på ett av alla konditorien som glädjande nog ramade in många av stadens torg. Praliner, kaffe, läsning. Askfat fick stå kvar på borden för estetikens skull. Mätta och upprymda satte vi oss så småningom på båten och tittade vädjande upp mot himlen; paraplyet låg ju i väskan men vi ville såklart hellre slippa packa upp det. Men ser ni sådan tur hade vi inte - efter 1,5 timmes tuffande hann vi inte mer än gå i land innan dropparna föll, tyngre och tyngre. Det var trots stundtals ihällande tråkväder en riktigt mysig utflykt och uppskattad motion i form av en knapp halvtimmes vandring upp till ruinerna. Fin plats, mysig by, intressant litet museum som jag praktiskt taget fick släpa Kristoffer ifrån för att vi inte skulle missa båtresan tillbaka och ytterligare ett bröllop (just ja det glömde jag nog skriva, vi sprang rätt förbi ett annat utanför en väldigt anonym kyrka uppe vid Prags slott också!) fick vi bli vittnen till.
Vi landsteg åter i Bratislava vid halv sju-tiden och velade lite över var vi skulle slå oss ner för kvällens måltid men hittade ett riktigt bra ställe på en av labyrintgatorna i centrum, ett ölhak med riktigt god Bryndzové Halušky som enkelt kan förklaras som en slags knödel med getost och bacon, Slovakiens nationalrätt. Kaffe och kaka på maten intogs på samma konditori som det vi besökt tidigare på dagen, mer praliner för mig samt kaféets specialitet; varm choklad som i princip var smält choklad. Det gick ner, om man säger så. En liten jazzscen på andra sidan torget höll igång som vi avståndslyssnade på fastän vi egentligen var helt tömda i huvudet och kroppen efter dagens strapatser. Totalt övermätta rullade vi hem till wi-fi och amerikanska nyhetskanaler och jag somnade som vanligt på några minuter och sov som en stock. Morgonen efter lämnade vi vår rain-shower, packade väskorna, rullade till stationen (fortfarande i lite lätt småregn) och inväntade, ackompagnerade av den mest avskyvärda baguette (riktigt torr och tråkig samtidigt som degen var lite sådär "blöt" som när den bara har hanterats riktigt illa...fy fan.) jag någonsin försökt äta, ett otroligt gnissligt gammalt pendeltåg som på en timme tog oss vidare på resan.
Med alla dessa intryck från Bratislava kan jag inte vara fördomsfull utan tänker helt enkelt fastslå att den ligger rättså långt efter sina grannländers huvudstäder i mångt och mycket. Det är inte så glamoröst, inte så stort, och det regnade riktigt mycket. Egentligen, rent geografiskt, ligger Bratislava inte längre österut än, säg Visby, det är däremot riktigt stora kulturella skillnader. Trots den påtagliga känslan av att vara "i öst" är jag riktigt nöjd med att vi har varit där och verkligen besökt staden. Jag har absolut inte en susning vad jag skulle göra om jag åker dit igen, (det kändes som att vi gjorde hela staden på fredag kväll till söndag morgon, och då var det ändå helg!) men det är en till nål på kartan, ett nytt äventyr, en erfarenhet rikare och ett resmål som jag verkligen kommer att minnas.
Del 3 av 6. Hälften done, hälften to go.
Johanna
PRAG.
Vi steg efter en vacker tågresa längs med en förgrening till Moldau klädd av skogar och små samhällen, gamla borgar uppe på höjder och värdhus med röda pelargoner i massor som prydde alla balkonger, av i värmen på stationen i Prag. De stora och moderna lokalerna ledde oss ut i en vacker park som totalt ställde oss desorienterade och fastän jag hade en adress i handen och en begriplig karta framför oss blev det ändå fel så fort vi började promenera. Tryckande värme, alldles för tungt bagage i släptåg och deras alltför stora kärlek till det kyrilliska alfabetet gjorde att vi snabbt haffade en taxi som i ryslig fart, tutandes och gestikulerandes, tog oss till hotellet som vi bokat hemifrån Sverige.
En fin gammal gata, precis som på bilden på internet, inte alls långt från centrum-centrum. Men känner ni igen den där känslan, när hela gatan är full av vackra sekelskiftesbyggnader, några till och med ännu äldre, medan det hus han stannar framför är ett brunkaklat 70-talsbygge som man inte riktigt förstår vad det gör bland de andra, men det är likväl det du ska kliva in i? Det blev ändå helt OK, filosofer beskriver ju ibland att man hellre bor tråkigt och tittar ut mot något fint, än tvärtom, och den tankebanan anammade vi i det här fallet. Alltihop var rosa, belysning var i princip obefintlig och frukosten var riktigt ynklig, men det spelade faktiskt ingen större roll. Vi var ju inte där för att hänga på hotellet, nu bodde vi dessutom bra till och tredje dagen kände man sig nästan hemma när man inte behövde kolla en gång extra på gatuskylten för att försäkra sig, utan bara världsvant vek in på rätt bland alla slingriga små kullerstensgator.
Första kvällen vandrade vi in i stan, över den överdådiga och mäktiga gamla (ni kommer att läsa olika synonymer som dessa i hela detta kaptiel, det var bara sånt - oundvikligt och överallt!) Karlsbron i strålande väder och slog oss ned på en störtmysig liten restaurang. Något av det bästa med Prag är att du kan tycka "Oj vad fint det här se ut, säker precis hur dyrt som helst", men det är det aldrig. Här fick vi vars tre rätter med vin, öl och kaffe för ungefär 300 spänn. Sick! Efter den trevliga middagen promenerade vi tillbaka in i stan och mötte upp med tre av Kristoffers vänner hemifrån Landskrona. Jodå, vi visste i förväg att de skulle vara där, likväl kändes det någon skumt att sitta på en engelsk pub i Prag och pladdrar svenska. Hela kvällen var riktigt fin och vid ettiden gjorde vi sällskap hemåt (enda kvällen på hela resan som vi var ute så här ”sent”!) förbi absinthstinna små barer eller obskyra pubar inredda helt i svart.
Dag två träffade vi återigen det svenska sällskapet och åkte upp till slottet, riktigt pampigt i sig, även om man bortser från att den ligger uppe på en höjd och har byggts runt en gotisk medeltidskyrka. Lunch intogs på en amerikansk rooftopbar (det finns gott om amerikaner i Prag, och de kan ju inte tänka sig att leva utan hamburgare eller barbeque alltför länge..) och efter det traskade vi åt varsitt håll. Vi gick tillbaka upp till slottet och genom slottsträdgårdarna som var vildvuxna och inte så mycket blommor som insekter som trivs bland blommor. Vi gick en annan bro tillbaka in i centrum, besökte vårt andra Starbucks i staden och gick hem för dusch och liten tupplur. Som nya människor besökte vi avenyen som ruskigt mycket påminner om avenyen i Göteborg; Poseidon ersatt av Karl den store och vårt moderna museum med deras. Vi åt nudlar (Kristoffers var blå!), fotograferade vacker himmel och sedan strosade hem.
Sista dagen i Prag gick också ut på att gå. Vi klurade oss bort till tågstationen (faktiskt betydligt svårare än vad man tycker att det borde vara till ett sådant ställe) för att boka platsbiljetter vidare till nästa destination och med endast lite självförtroende i bagaget denna gång lyckades vi leta oss rätt ur stationsparken. Vi tog en shoppingtur i stan, åt en riktigt hemsk pestopasta, gick förbi den gula (läs: galna) marknaden och åt en murrig men mysig middag på ett litet, litet torg precis på andra sidan bron. När vi kom ut därifrån var det någon slags liten fransk marknad med vin, ostar och en och annan snigel, som vi faktiskt passerade utan några intag. Vi gick in till det stora torget mitt i centrum och stod en lång stund och bara tog in allt vackert innan vi vandrade längs våra slingriga gator hem och skålade i halvgod minibars-champagne. På förmiddagen dagen efter for vi vidare mot nya äventyr.
Del 2 av 6. Nummer tre på väg, snarare än ni anar!
Johanna
BERLIN.
Så var vi hemma igen!
Grusdammet har lagt sig efter våra väskor, allt är uppackat, jag är tillbaka på kontoret och vykorten har nått ut till er i stugorna. Jag har pratat med alla redan och traggat massor om resan, men visst vill ni vill höra ännu mer? För att tillfredställa ert törstande intresse tänkte jag köra ett inlägg per destination och visa lite fler bilder än de ni hittills sett. Vi kör igång direkt tycker jag!
Vi lämnade Helsingborg sådär okristligt tidigt som man bara gör när man reser, och sprang med biljetterna i handen mot tåget över sundet vid halv sju-tiden. Eftersom vi var så sent ute fick vi inga sittplatser och fick helt enkelt starta resan hängandes över väskorna eller inklämda i mellanutrymmen på tåget och färjan. Strax efter 3 tuffade vi in på Berlin Hauptbahnhof. För att inte göra om samma misstag när vi skulle resa vidare dagen efter såg vi till att boka platsreservationer innan vi begav oss mot hotellet. Det låg, precis som dess namn skvallrade om, mitt i Mitte, nära och bra till det mesta. Vi ställde väskorna och travade lagom planlöst österut, och det tog inte lång tid innan jag hittade det enda kravet, en vintagebutik som jag hade hört talas om och vips strosade jag vidare med en påse i handen. Vi slog oss sedan ned i närheten, åt och njöt av semestern och vandrade efteråt bort mot gamla favoriter: Alexanderplatz med TV-tornet i förgrunden. Kristoffer hade på kvällen innan vi åkte fått konstiga känningar i foten och linkade tappert gatorna upp och ner men när vi nådde Starbucks skönk han gladeligen ned i stolen och fyllde på kaffedepån innan vi tog metron tillbaka till hotellet.
Dag 2 var foten fortfarande svullen så vi nöjde oss med att halta och stötta bort till ett närbeläget bageri för lite frukost och steg under förmiddagen på tåget mot Prag.
Berlin är en stad som jag inte tycks tröttna på och som jag alltid vill tillbaka till. Hela tiden ju förr desto bättre. Men den här gången var det första stoppet på vad vi förväntade oss skulle bli en mastodontisk och överväldigande resa, så vi tömde inte ut krafterna som sist. Tvärtom kändes det för mig som att komma "hem", där du känner igen dig och vet hur allt fungerar. Eftersom jag inte skulle göra det någonstans under resten av resan tyckte jag att detta var en otroligt skön och mysig första dag.
Del 1 av 6. Fortsättning följer.
Johanna
