Träning.
Medan jag kramar ur de sista minuterna av tisdagen i väntan på att tvätten nere i torkrummet ska ta och torka någon gång passar jag på att skriva ett par rader, innan ögonlocken drar ner ridån för idag. Jag har varit igång hela dagen med olika saker, efter jobbet vände jag i dörren hemma och slänge iväg en bok på Posten till Majsan som hon väntar på, begav mig in till stan en sväng för att köpa en ny väska eftersom min gamla kapitulerade, sen har jag diskat, tränat och nu sist tvättat. Gubben här är krasslig och oj:ar sig mycket i horisontalt soffläge och vi är alltså två händer kort, därav min extraväxel idag.
Det är faktiskt rättså lustigt med träning och gymkulturen, vi skrev ju vår c-uppsats på Service Management om just den och dess mycket speciella karaktärsdrag. Det sägs om gymmedlemmen att det inte är en fråga om om man tappar den, utan helt enkelt om när. För att behålla sina medlemmar (inkomstkällor) så länge som möjligt har de olika företagen en rad trick, lockelser och system och det var det vår uppsats handlade om. Med vetskapen om allt detta är det riktigt roligt att bevittna hela processen själv och se hur mycket av teorierna som faktiskt stämmer. Exempelvis fick vi veta av en platschef på SATS att det tar ungefär 3 veckor för människan att vänja sig vid den nya sysslan innan det kan upptas i ens livsstil. Otroligt många faller bort redan innan den spärren och låter det nyinköpta kortet från nyårslöftet ligga tryggt i en byrålåda resten av året. Och idag, när jag kom in från passet jag varit på in i omklädningsrummet var det visserligen sent (eftersom jag hade tränat två pass på rad, kan jag meddela mest för att show off) men det var helt tomt. HELT tomt i hela det stora omklädningsrummet på simhallsbadet, och det har jag nog aldrig sett förr. Och från att få hålla sig vaken för att boka passen klockan 00.00 en vecka i förväg så att man verkligen får plats, till att idag inte träna i trängsel på det populäraste passet på hela veckan eftersom folk inte dyker upp, då har spärren gått in hos många, det var tydligt. Det var hur underhållande som helst att se, det stämmer ju verkligen!
Förra veckan klarade jag av fyra pass och de kommande veckorna ska det bli lika många. Det är en rimlig gräns tycker jag som kan pushas ytterligare när Kristoffer är frisk och kan göra mig sällskap en extra gång varje vecka. Det är viktigt för mig i kampen om min disciplin att klara detta, samtidigt som det är något jag verkligen behöver, så jag ska kämpa!
Nästa inlägg kommer absolut handla om någonting roligare - det kan jag lova er!
Johanna
