Relationssnack.
Varför kan aldrig relationer vara som på film? Där ser man hur personer möts på exakt samma nivå och tidpunkt i livet och bara är så där överjäkla perfekta och deras kärlek övervinner allt osv. Finns sånt verkligen på riktigt? Jag vet inte om jag bara är pessimistisk eller kräsen nu, men i många par ser man anledningar till att deras relation inte kommer hålla.
Jag kan säkert räkna upp hur många såna anledningar som helst; avstånd, brist på tillit, åldersskillnad, intressena är alldels för olika, eller alldeles för lika... En sak som jag tycker är så plågsamt att se, är när den ena känner mer för sin respektive och relationen än den andra. Framför allt eftersom det kan vara en så utdragen och abstrakt situation innan allt tar slut i kaos för åtminstone en av dem. För det mesta är naivitet och förnekelse även inblandat, något som bara saktar ner processen ännu mer. "Äsch, hon/han ringer snart tillbaka/svarar på mitt sms/dyker snart upp/kommer säkert ihåg den där detaljen jag aldrig någonsin skulle glömma, hon/han är bara stressad eller har jobbat mycket eller vilken anledning som helst som bortförklarar verkligenheten som är att hon/han helt enkelt inte bryr sig. På nåt sätt blir inte den dumpade personen bara lämnad, utan självförtroendet och hoppet om att någon ska besvara ens känslor i framtiden tynar bort snabbare än snögubbar.
För mig är det lika illa vilken av personerna jag än skulle spela; att vara den som går och bär på ångesten över att behöva berätta att man tyvärr inte känner någonting, eller att frenetiskt sitta och vänta på att telefonen ska ringa. För mig är det lika jobbigt att såra som att bli sårad. Och linjerna mellan samma nivå och avgrunder emellan kan vara hur tunna och utsuddade som helst ibland, men är inte riktigt alltid, men oftast, tillräckliga för att förr eller senare spricka.
Den här situationen är annorlunda också på så sätt att man egentligen inte kanske har något konkret skäl till att vilja ända relationen, man går mest på en magkänsla som säger nej. Och då hjälper det inte hur mycket hjärtat än sitter på rätta stället och man försöker och intalar sig att man borde stanna. Säger magkänslan nej är det bara tvärstopp.
Anyways, vet inte riktigt vad jag vill få fram, svårt att klämma fram nån sensmoral eller några tips och tankar, såna här situationer är ju sällsynt markerade med varningstrianglar. Vill nog mest reflektera en stund över hur lätt allting kan gå fel ibland. I alla fall, thanx 4 your time, as always! =)
Johanna
Jag kan säkert räkna upp hur många såna anledningar som helst; avstånd, brist på tillit, åldersskillnad, intressena är alldels för olika, eller alldeles för lika... En sak som jag tycker är så plågsamt att se, är när den ena känner mer för sin respektive och relationen än den andra. Framför allt eftersom det kan vara en så utdragen och abstrakt situation innan allt tar slut i kaos för åtminstone en av dem. För det mesta är naivitet och förnekelse även inblandat, något som bara saktar ner processen ännu mer. "Äsch, hon/han ringer snart tillbaka/svarar på mitt sms/dyker snart upp/kommer säkert ihåg den där detaljen jag aldrig någonsin skulle glömma, hon/han är bara stressad eller har jobbat mycket eller vilken anledning som helst som bortförklarar verkligenheten som är att hon/han helt enkelt inte bryr sig. På nåt sätt blir inte den dumpade personen bara lämnad, utan självförtroendet och hoppet om att någon ska besvara ens känslor i framtiden tynar bort snabbare än snögubbar.
För mig är det lika illa vilken av personerna jag än skulle spela; att vara den som går och bär på ångesten över att behöva berätta att man tyvärr inte känner någonting, eller att frenetiskt sitta och vänta på att telefonen ska ringa. För mig är det lika jobbigt att såra som att bli sårad. Och linjerna mellan samma nivå och avgrunder emellan kan vara hur tunna och utsuddade som helst ibland, men är inte riktigt alltid, men oftast, tillräckliga för att förr eller senare spricka.
Den här situationen är annorlunda också på så sätt att man egentligen inte kanske har något konkret skäl till att vilja ända relationen, man går mest på en magkänsla som säger nej. Och då hjälper det inte hur mycket hjärtat än sitter på rätta stället och man försöker och intalar sig att man borde stanna. Säger magkänslan nej är det bara tvärstopp.
Anyways, vet inte riktigt vad jag vill få fram, svårt att klämma fram nån sensmoral eller några tips och tankar, såna här situationer är ju sällsynt markerade med varningstrianglar. Vill nog mest reflektera en stund över hur lätt allting kan gå fel ibland. I alla fall, thanx 4 your time, as always! =)
Johanna
Kommentarer
Postat av: pappsen
Någon klok person sa att inget gör så ont som kärleken. Det som borde vara en ständig källa till glädje är samtidigt en ständig källa till oro, ångest och tårar. Det är endast när inga känslor finns som alla mår bra, eller åtminstone är lika uttråkade. Alla människor i världen har sin oro eller ångest, och ständigt kommer nya till. Visst var det en upplyftande kommentar om mänskligheten =).
Trackback
