Är man i själva verket bara sig själv när man är ung?
God kväll!
Många föräldrar har säkert förfärats över att deras tonårsdöttrar och söner byter klädstil, vänner och leverne ungefär lika ofta som man byter strumpor. Men inte helt sällan har säkert samma föräldrar snarare logiskt förväntat sig än nervöst hoppats på att barnen ska gå igenom och förbi dessa faser. För det ser man ju hela tiden - många av dagens civilekonomer och dataingenjörer uppväxta på 80-talet har haft sin pudelfrisyr eller sin hockeyfrilla på plats i skolkatalogerna. Många uppväxta ett eller två decennier tidigare har plockat av de enorma glasögonen eller klippt sitt långa hippiehår. Allt för att klämma in sig bakom diverse skrivbord eller vad de nu kan tänkas göra för att få den där månatliga insättningen på belastningskontot. Tråkigt tycker jag är, att oroliga föräldrar hoppas på att de ska "hitta sig själv", vilket då menas med att de ska sluta sig till det raka ledet av illusionen om hur en människa ska vara.
Utan att några direkta undantag som bekräftar min tes kommer till mina tankar verkar det ju vara lite som i den där fantareklamen, det handlar inte om om, utan snarare om när vi alla ska komma ut ur den där maskinen exakt likadant stöpta allihop. Det verkar vara en del av vuxenlivet. Att ha en egen personlighet eller något som sticker ut från mängden känns ibland som något man får associera till något ungdomen sysslar med och så småningom då växer ur. Att utmärka sig på sin arbetsplats eller i sin sociala miljö känns nästan som något negativt och annorlunda och något som väcker uppmärksamhet från folk runt omkring.
Borde det verkligen vara så? Och hur går det till, på vilket sätt förändras vi? Jag skulle vilja ställa två frågor till: Är det medvetet vi förändras, och är det påtvingat eller något frivilligt?
En del säger säkert att de inte tänker bli som alla andra, nej minsann, just jag ska stå emot och gå min egen väg. Jag skulle vilja se statistiken över de som säger så, och ändå faller in i samma fåra som alla andra förr eller senare.
Jag gillar inte att se alla följa samma mönster, på det vis att det är att hålla tillbaka en människas personliga utveckling och dess egenskaper när man hellre väljer att klippa sig för den där jobbintervjun man måste gå till, än att sitta den där extra timmen i studion för att få till det där soundet man verkligen var ute efter på sin nya låt. När man tvingas ge upp sina värderingar, principer, eller olika synpunkter på hur man vill ha världen, allt för att någon annan säger vad som är bra eller passande. Skulle nästan kunna sträcka mig så långt som att säga att det är att inskränka personers rätt att bete sig hur man vill (så länge man föjer under nationella lagar naturligtvis) för att detta beteende inte är vad man förväntar sig.
Det kan i början handla om små små detaljer bara; t.ex. att börja använda ny teknologi eller att låta storföretagen göra förtjänster på dig. Avviker man då från såna saker är man udda och blir rikskändis via TV-program, mildare varianter blir samtalsämne i lokalare kretsar. Även om dessa människor inte alltid framställs negativt är de ändå alltid udda, när det i själva verket säkert finns en avvikande sida hos många många fler, de har bara valt att bortse från dessa eller uttöva den bakom låsta dörrar. Frågan är ju då vilket av dessa beteenden som är märkligast - att leva ut sin personlighet eller att gömma den?
Jag tycker som sagt att mångfalden av personligheter borde utnyttjas istället för inskränkas och klassas som överflödiga. Jag tycker, att man bör få utvecklas och ständigt få förnya sig själv i sin egen takt, på sina egna villkor, och i vilken riktning man vill. Inte till det man förväntas bli.
Många tankar har slagit mig när jag släckt lampan om nätterna eller väntat på kollektivtrafikens evigt försenade transportmedel, det här var några. Kommer med största sannorlikhet fler inom en relativ framtid, håll utkik! =)
Kommentera gärna konstruktivt, nyfiken på att höra andras åsikter också.
Nästa gång blir det lättsammare, det lovar jag!
Johanna
