Knall Fall alt. Crash & Burn.
Nu finner ni mig sittandes här igen, bloggandes en fredagkväll. För många är det tiden på veckans slut när man kopplar av och somnar i mysbyxorna framför TVn. Jag har varit rastlös som en kråka (?!) idag utan något att göra men heller inte företagit mig ett enda dugg. Men let me tell you om min torsdag, en dag betydligt mer underhållande än denna:
Jag hade stått och slitit på jobbet och kopplat ur hjärnan till femton andra ställen som jag fann mer intressanta, just då och troligen även alltid. Efter arbetstimmarna var avklarade struttade jag hem och slängde på vägen ett öga in mot villan där det lät som festyra redan. Jag hade hört från olika håll under dagen hur folk var laddade för detta event och själv insett storleken på det baserat på kön till stampuskontoret för medlemskorten tidigare på dagen. Dessutom fick jag från olika håll käcka tillrop om att jag också borde dyka upp, "..det kommer bli såååå kul!". Well, jag gick hem och pratade med båda mina föräldrar i telefon, tittade på Vem vet mest såklart och började fundera på om jag verkligen skulle dit. Om inte annat var det på gångavstånd, kul tema och billig vätska. Så slappheten övergick i onödiga nödvändigheter; smink skulle kladdas på, någon slags frisyr skulle framformas och kläder skulle väljas ut. Jag stirrade till och med runt efter ett specifikt halsband som skulle bli kronan på verket, ett letande som ledde mig genom vindlande trappor ner i källarförrådet för att gräva fram det. Och visst fann jag! Men för att komma till kritan: jag steg in i kön tio ganska prick, tio i elva satt jag hemma i soffan framför datorn igen.
Vad som gick snett? Jag orkade inte. När jag kom dit träffade jag direkt folk jag kände, men inte tillräckligt bra för att mer än mingla och samtala lite avmätt med. Ett glas cider à 20:- från utomhustältet flirtade över mig på rätt sida igen, dock försvann det så fort jag kommit in från den enorma kön till villans inomhusparty. Idiotmycket folk, idiotfulla nollor, idiotdålig musik. Det går inte att ta sig fram genom dansgolvet ALLS, det är så jävla packat med folk och folk beter sig som töntiga fjortisar. Jag skulle ha tag i min nolla från förra året Sofia som hade inväntat min ankomst, naturligtvis skymtade jag henne mitt på dansgolvet. Knuffade jag minst tio armbågar innan jag kom dit? Ja. Hörde hon ett dugg av vad jag sa när jag väl kom dit? Nej. Jag hämtade min jacka snabbade än någon hann blinka, sa adjöken till Alex som jobbade och inte hade någon tid för mig och begav mig ut igen. Signalerna ringde till Kristoffers mobil i samma sekund som jag gick ut från området och tio i elva var jag alltså hemma i tryggt och tråkigt förvar igen.
Varför detta? Igår var jag inte nolla, inte fadder och jag gick dit själv utan ett specifikt entourage att leka med. Jag tror att det har varit så för mig ganska länge, inte bara med campusfolk. Jag har mycket folk jag känner från olika ställen och situationer, men väldigt få som känner varandra och faktiskt känner mig. Missförstå mig inte, för någon helg sedan har jag hur trevligt som helst och bara glömde bort all tid och rum för ett tag med människor jag knappt känner. Men jag vill ändå ha känslan av en grupptillhörighet, den saknas verkligen för mig nu. Jag vet själv att jag är jättedålig på att upprätthålla relationer med mina vänner för att jag helt enkelt är kass på den vardagliga kontakten. Jag vill helst av allt spendera dagarna med min fina pojkvän och annars vill jag vara själv. Jag har alltid uppskattat att vara själv, men skillnaden mellan själv och ensam är ju som bekant stor.
Det kanske blir förändring nu i mitt "börja om light"-skede, eller inte. Kanske får jag vänja mig vid att allting är splittrat och att det inte går att ändra alltför radikalt så länge jag är var jag är och gör vad jag gör. Det här kan jag fundera över och älta i evigheter egentligen, men faktum är att only time will tell.
Vi hörs y'all, ta det lugnt!
Johanna
Jag hade stått och slitit på jobbet och kopplat ur hjärnan till femton andra ställen som jag fann mer intressanta, just då och troligen även alltid. Efter arbetstimmarna var avklarade struttade jag hem och slängde på vägen ett öga in mot villan där det lät som festyra redan. Jag hade hört från olika håll under dagen hur folk var laddade för detta event och själv insett storleken på det baserat på kön till stampuskontoret för medlemskorten tidigare på dagen. Dessutom fick jag från olika håll käcka tillrop om att jag också borde dyka upp, "..det kommer bli såååå kul!". Well, jag gick hem och pratade med båda mina föräldrar i telefon, tittade på Vem vet mest såklart och började fundera på om jag verkligen skulle dit. Om inte annat var det på gångavstånd, kul tema och billig vätska. Så slappheten övergick i onödiga nödvändigheter; smink skulle kladdas på, någon slags frisyr skulle framformas och kläder skulle väljas ut. Jag stirrade till och med runt efter ett specifikt halsband som skulle bli kronan på verket, ett letande som ledde mig genom vindlande trappor ner i källarförrådet för att gräva fram det. Och visst fann jag! Men för att komma till kritan: jag steg in i kön tio ganska prick, tio i elva satt jag hemma i soffan framför datorn igen.
Vad som gick snett? Jag orkade inte. När jag kom dit träffade jag direkt folk jag kände, men inte tillräckligt bra för att mer än mingla och samtala lite avmätt med. Ett glas cider à 20:- från utomhustältet flirtade över mig på rätt sida igen, dock försvann det så fort jag kommit in från den enorma kön till villans inomhusparty. Idiotmycket folk, idiotfulla nollor, idiotdålig musik. Det går inte att ta sig fram genom dansgolvet ALLS, det är så jävla packat med folk och folk beter sig som töntiga fjortisar. Jag skulle ha tag i min nolla från förra året Sofia som hade inväntat min ankomst, naturligtvis skymtade jag henne mitt på dansgolvet. Knuffade jag minst tio armbågar innan jag kom dit? Ja. Hörde hon ett dugg av vad jag sa när jag väl kom dit? Nej. Jag hämtade min jacka snabbade än någon hann blinka, sa adjöken till Alex som jobbade och inte hade någon tid för mig och begav mig ut igen. Signalerna ringde till Kristoffers mobil i samma sekund som jag gick ut från området och tio i elva var jag alltså hemma i tryggt och tråkigt förvar igen.
Varför detta? Igår var jag inte nolla, inte fadder och jag gick dit själv utan ett specifikt entourage att leka med. Jag tror att det har varit så för mig ganska länge, inte bara med campusfolk. Jag har mycket folk jag känner från olika ställen och situationer, men väldigt få som känner varandra och faktiskt känner mig. Missförstå mig inte, för någon helg sedan har jag hur trevligt som helst och bara glömde bort all tid och rum för ett tag med människor jag knappt känner. Men jag vill ändå ha känslan av en grupptillhörighet, den saknas verkligen för mig nu. Jag vet själv att jag är jättedålig på att upprätthålla relationer med mina vänner för att jag helt enkelt är kass på den vardagliga kontakten. Jag vill helst av allt spendera dagarna med min fina pojkvän och annars vill jag vara själv. Jag har alltid uppskattat att vara själv, men skillnaden mellan själv och ensam är ju som bekant stor.
Det kanske blir förändring nu i mitt "börja om light"-skede, eller inte. Kanske får jag vänja mig vid att allting är splittrat och att det inte går att ändra alltför radikalt så länge jag är var jag är och gör vad jag gör. Det här kan jag fundera över och älta i evigheter egentligen, men faktum är att only time will tell.
Vi hörs y'all, ta det lugnt!
Johanna
Kommentarer
Trackback
