Dåliga vanor.
Det är fredag kväll. På Spåret är slut, Bond-filmen också alldeles nyss (The world is not enough, min favorit, f.ö.). Och jag har något att erkänna. Jag blir vansinnig när stolarna kring bordet är utdragna utan att någon sitter eller tänker sätta sig vid dem. Jag hatar att behöva vända stora, kallsvettiga strumpor rätt när det är dags för tvätt. Fyra odiskade kaffekoppar på diskbänken som det absolut inte är jag som druckit ur. Kläder kringspridda i hela lägenheten. Fönsterkarmen på toaletten full av necessiteter istället för att de står i den hylla i skåpet som är rensad för att inhysa just detta. Är det något jag har lärt mig under Kristoffers vistelse här i fem veckor är det att jag är ett kontrollfreak utan dess like. Allt ska vara som jag har ordnat det och jag märker direkt om något är ändrat, in i minsta detalj. Varenda sak som inte är som det brukar stör mig oerhört och det går inte att bara låta det bero.
Men min bekännelse ligger inte enbart däri, utan främst i att jag bara har varit utan honom lite mer än ett dygn saknar honom jättemycket. Det är tomt här och jag är rastlös och ingenting är riktigt lika kul. Det kanske mest nämnvärda i hela historien är det osannolika i att jag bara är så frenetisk och kontrollerande och tjatig när jag inte är ensam. Sedan Kristoffer åkte igår har jag låtit bli att träna, käkat chips, druckit energidryck (som jag vet att han hatar) stökat upp massor, spenderat pengar och latat mig alldeles för mycket. I princip alla frestelser jag vanligtvis brukar motstå har jag fallit för på 24 timmar och jag skäms hur mycket som helst. Ändå tillåter jag mig att göra det, trots att det inte är ok för Kristoffer att göra det när han är här. Men skillnaden är kanske att jag koncentrerar mitt syndande till ett enormt frosseritillfälle och gör det i min ensamhet utan några vittnen, istället för att portionera ut det för andra att gå och bli irriterade på de uppenbara bristerna.
Jag har alltså dragit slutsatsen att eftersom jag inte direkt är felfri kan jag väl tänka mig att leva med de här småretliga defekterna och jag är riktigt nyfiken på vad framtiden har in store för oss. Just nu är ju allting väldigt ovisst eftersom ingen av oss har jobb eller är på väg att få jobb eller ens kan tänka oss var vi kommer få jobb. Vi (jag) funderar över mycket, tar beslut kring väldigt lite. Man hittar något som ser bra ut men vågar kanske inte riktigt ta språnget. Men mycket kan komma att ändras redan rättså snart. Till sommaren är Kristoffer färdig i norrland och då vill jag gärna ha hem honom ner hit och min praktik är färdig så förhoppningsvis har det ljusnat avsevärt på den fronten. Följ med resan under våren och se hur allt utvecklar sig!
Jaja, nog traggat, jag ville bara sväva ut i mitt resonemang lite grann. Eftersom jag inte har ett enda dugg för mig i helgen kommer jag kanske återkomma här igen väldigt snart.
Johanna
