En hel novell.
Nu har jag lyst med min frånvaro länge nog, nu är det dags för ett nytt bidrag till denna åsikts- och betraktelsesörja. Jag tänker absolut inte skylla på att jag inte har haft tid, för det har jag. Kan inte heller säga att jag inte har haft lust, många inlägg har författats i huvudet men aldrig nått fram. Det har helt enkelt berott på ren och skär prioritet, lathet och en släng av förfärlig disciplin. Jag borde uppfinna en diktafon som automatiskt för över mina ord till skrift så fort jag formulerar dem, i sådana fall hade jag varit en rik toppbloggare direkt.
Men nej, först ska jag hinna jobba, söka jobb, tänka på att söka jobb, städa, träna, och hinna med det sociala livet. Jag trodde initialt att jag skulle få mer tid över nu när Kristoffer tillfälligt bor här nere, men icke. Mycket jobb blir ju dubbelt utan att det innebär att det blir dubbelt så många utövare som hjälper till. (pik?) Sedan umgås man ju mycket och gör mycket saker tillsammans som snor tid från precis såna här saker. Och den viktigaste faktorn är kanske att eftersom jag inte är ensam lika mycket får jag inte lika mycket tid över till att reflektera och följdaktligen skriva ner allting onödigt jag funderat kring här. Jag klagar egentligen inte för jag tycker att det är väldigt behagligt och trivsamt, för att inte säga underbart, att ha honom här. Men something's got to give.
Sen är det så här, att om min situation inte förändras ordentligt väldigt snart kommer den här bloggen att förvandlas till ett monster. Ett stressat och labilt odjur som utan skrupler kommer att granska arbetsmarknaden och dess lurendrejerier på varenda tänkbart sätt. Varenda fog kommer att undersökas, varenda sten kommer vändas på. Jag är nämligen så fruktansvärt trött på hur allting fungerar och tillåts fortgå och jag har såklart fastnat mitt i allt. För en tid sedan satt jag på en fest och hamnade bredvid en sprättig kille som nu börjat läsa samma utbildning som jag nyligen avslutat som berättade att han tidigare har jobbat på ett för mig välbekant bemanningsföretag. Det tyckte jag då var mycket festligt och jag ville ta tillfället i akt att säga ett och annat om det företaget. Jag har haft ett ont öga till dem ända sedan jag i september var på slutintervju på hos dem, där jag fick feedback om att jag inte fått jobbet med motiveringen att jag "brann för mycket för personalrekrytering". Jag blev helt ställd och menade att: 'Ja, är inte det en rättså bra egenskap om man ska jobba på ett bemanningsföretag?' Killen från festen försökte undvika kommentar och menade istället att jag skulle vara glad att jag fick någon feedback överhuvudtaget och menade att hans företag var förträffligare än alla andra.
Jag var så tagen att jag ville skratta åt hans resonemang som bara förvärrade min åsikt kring företaget, då spädde han på allt ännu mer, samtidigt som hans utveckling gav mig större insyn och fick mig att tänka till rejält. Han berättade att anledningen till varför jag inte ens får komma på intervju till jobb som receptionist eller assistent är för att jag är för högutbildad, därför anses jag inte vilja stanna kvar på arbetsplatsen, så för att minska personalomsättningen "slösar de inte tid och pengar" på att anställa någon som mig som de "vet" kommer sluta. Jag blev oerhört arg när jag hörde det här, samtidigt som jag förstår precis hur de tänker och samtidigt som jag direkt kände att ett och annat i min situation all made sense där och då. Tydligen ska man mingla runt på fester oftare, är det konkreta rådet som jag tänker ta med mig från detta.
Sedan dess har jag varit på en hel del intervjuer, fått två kortkorta vikariat och fått oräknerliga mail i inkorgen i "Tack, men nej tack"-stuket. Jag har fått en jobbcoach som försöker ta sig an mitt fall och lyckas väl sådär och jag var på möte med arbetsförnedringen idag. Jag skulle tro att jag är i fas men att inte ha ett jobb tycks verkligen vara det värsta heltidsjobb jag någonsin haft. Det ska bli så otroligt skönt när man har tagit sig ur den här fasen men fram till dess kan det hända att jag avreagerar mig här, antaligen mer än en gång. Håll en tumme eller två för att allting ska ge med sig så snart som möjligt, eller ge mig ett jobb rentav.
Nästa gång blir det bilder, bara bilder och inget gnäll!
Johanna
