My Place In Cyber Space

(Yes, inte många är större fan av ordvitsar och lekar med citat än jag.. :P)


på Docken med Majsan i tisdags

Hej alla glada! Ännu en dag den här veckan har jag fått sluta tidigt, vilket innebär tid över till att sitta här och uggla. Även tid att hinna köpa blommor på torget, när jag slutar 18 har de redan hunnit iväg för dagen när jag kommer hem. Ett knippe vita liljor vattnade mina begär lite extra vilket resulterade i dagens inköp. Trots att solens genomströmmande är sämre i den här lägenheten än den gamla tycks mina växter trivas bättre här, allihop. Idag slog min jasmina till och med ut en av sina knoppar till en fantastiskt väldoftande vit blomma, jag blev överlycklig när jag såg det! Nu kan den i vardagsrummet tävla mot mina liljor i hallen och doftspridande och låta lägenheten bada i välbehag. Jag har verkligen blivit helt förvriden i intresse för blommor och växter även om jag egentligen inte kan någonting, jag bara njuter av det. Igår satt jag klockan nio och kollade på.... Engelska Trädgårdar haha, vad fan liknar det en 23-årig kvinna i en innerstad utan ens en blomlåda egentligen?


  



Det spädde på mina misstankar rejält. Jag blir mer och mer övertygad om att jag mentalt börjar bli gammal på riktigt. Här om dagen när jag hamnade i en specifik situation resonerade jag mig snabbt till ett alternativ som fick mig att i efterhand reflektera över valet. Jag har bytt ut nyfikenhet och äventyr mot att prioritera säkerhet och trygghet. Vad som för mig tidigare varit attraktivt skapar nu mest rädsla på grund av osäkerhet av vad som kan vänta och hur fel det bli. Framför allt resonerade jag enligt att "...man är ju inte hur ung som helst, man har inte längre råd med för många misstag.." Samtidigt trivs jag väldigt bra med det mesta i den situation som jag befinner mig i just nu, varför ska jag då ändra något? Kan det vara farligt att medvetet hålla sig kvar i fastkedjade vanor?

Det finns dock ett stort dilemma för mig som emellanåt gör mig miserabel. Jag vill iväg. Väldigt många av mina vänner från såväl förr som nutid finns inte i min närhet. De har spridit ut sig och tagit andra vägar i livet än jag och "gör" betydligt mer med sitt liv på ställen i världen jag troligtvis inte ens kan föreställa mig. Det gör mig ont och jag känner avund inför det. Men jag har satt mig i och skapat ett liv som inte bara kan brytas upp från sina banor; jag har pojkvän, familj, utbildning, lägenhet och möbler som jag inte tänker ge upp bara sådär. Men jag skulle, om min utopiska syn hade fått säga till om något, vilja ta allt det där med mig. Allt som jag tycker om och trivs med, allt som står mig nära hjärtat. Det här funderar jag ofta på. Hur, om det ens är möjligt, jag kan kombinera och ha kvar så mycket som möjligt utan att göra avkall på min längtan. Let me know om det finns en lösning på sådant här. När allt kommer omkring tror jag knappast det är en ovanligt förekommande känsla.

Hör av er och var rädda om er till nästa gång!


Johanna