My Place In Cyber Space

Jag har nog medvetet inte låtit nyheten tränga in. Jag låg och halvslumrade torsdagskvällen för två veckor sedan och väntade på att Kristoffer skulle stänga av datorn och tv:n och släcka lampan för kvällen. När svt24s nyhetssändningar avslutades lyssnade jag knappt med ett halvt öra, men när de berättade att Michael Jackson hade dött satte jag mig käpprätt upp i sängen och gapade. Jag skrek VA?! alldeles för högt rakt ut i luften, och satt sedan tyst under hela inslaget. Efteråt tog det riktigt lång tid för mig att somna, jag hade stött på en situation som var fullkomligt overklig. Nu, nästan två veckor senare, inser jag att det inte har gått en dag utan att jag tänkt på honom och förundrats. Sjävklart har ju medierna ständigt påmint mig om hur verkligheten ser ut och jag har pratat med många runt om mig om det men på något sätt har jag inte velat acceptera det.

Jag kan inte säga att Kungen av Pop aldrig har varit en av mina favoriter, jag kan däremot säga att jag  väldigt inkonsekvent lyssnade på musiken han gjorde. Men jag har alltid först tagit för givet och sedan fått bekräftat att all musik han gjort har blivit till guld. Man kan inte låta bli att älska den, oavsett vem man är. Alla har sin egen favorit, om inte två eller ännu fler. Dessutom har jag alltid hållit honom bakom ryggen i vått och torrt, musik- eller juridikmässigt. Jag vägrade tro något som skrevs om honom någon gång och önskade honom att allt han försattes i skulle upphöra.





Inte en tår har fällts av mig på de tolv dagar som gått sen Michael Jackson dog. Ikväll, när jag satte igång den livesända minneshögtiden för honom i Staples Center flödade tårkanalerna över. Jag grät. I början, när Stevie Wonder sjöng I'd never dream you'd leave in summer som redan innan är hjärtvärmande toner för mig, var det fortfarande värdigt och sansat. I slutet, när hans dotter berättade hur mycket hon innerligt saknade honom, då hade reson bytts ut mot fullständigt och hejdlöst sprutande. Att se hur mycket han har betytt för så många och därigenom också mig rörde mig in i mitt omplåstrade hjärta. Minnesstunden var helt underbar och värdig en människa så god och underlig som Michael Jackson. Storslagen men blygsam. Gamla rävar och unga barn. Tårar och leenden. Han förtjänade varenda sekund av uppmärksamhet och beröm och grandiosa ord som delades ut. Han borde fått höra dem redan för två veckor sedan.

Jag ville att Michael Jackson skulle leva för alltid. Jag ville att han skulle få ordning på allt i sitt liv och få upprättelse och att bördorna som han burit på sina axlar skulle lättas.

Jag ville att Michael Jackson skulle leva för alltid.





Johanna