Det kommer mera.
Jag kan förresten berätta mer om min fantastiska decembermåndag om ni vill. Halv nio imorse hade en bekant sedan mer än fem år tillbaka officiellt deklarerat på facebook till mig att hon inte längre ansåg sig vilja slösa den lilla fritid hon hade på mig. Vi hade ingenting gemensamt och det hade hon märkt på vår inflyttningsfest (i mars!). Värst av allt var att hon anklagade mig för att bara höra av mig när jag ville få ut något mer, vilket är så långt från sanningen man kan komma. Naturligtvis uppskattades de erbjudanden som gavs men jag har under hela sommaren och hösten uppmuntrat till en kommunikation som tett sig snarare som en monolog från min sida. Men vem skriver såna saker? Och i ett meddelande på facebook? Svaret från mig kom snabbt och var beklagande, mycket chockat och naturligtvis ledsamt. Men jag blev även stött över att någon kan se mig med sådana ögon.
Det här meddelandet fick mig dock att sitta fundersam under resten av dagen och kanske fortsätter tankegångarna även efter dessa rader komponerats. Bör man vårda sina relationer bättre? Inte för att jag vill vårda en relation längre som bevisligen inte uppskattas, men då tänker jag på alla andra situationer då vänskapsband knutits. Hur ofta hör jag exempelvis av mig till mina inte mindre än tre Anna-bästisar? Jag vet var de bor, vad de gör där och vem de bor där med. Men den vardagliga kontakten saknas och det gör den med många fler. Så går det väl i perioder för alla människor, inte bara mig. Men det är något som jag är lite ledsen över och önskar osant.
Faktum är dock att relationer kräver upprätthållning från båda håll och man får väl kanske inse att allt inte kan räddas, vissa vill inte bli räddade. Jag är fortfarande tveksam till den använda metoden, jag är mer för att låta saker och ting bara rinna ut i sanden. Jag diskuterade detta med lilla Majsan innan och vi var rörande överens om att man inte ska behöva kämpa och trötta ut sig för att hålla igång sina sällskap. Och vad gör väl om man inte är på samma nivå och inte har samma åsikter om allt? Att träffas en gång om året eller i kvartalet kan göra gott och vara tillräckligt om man vill. Jag tänkte träffa Emmah som skaffat hus, hund och barn nu när jag kommer hem till Tyringe över julen. Inte ett skvatt gemensamt på ytan kanske, men med en gemensam historia och kanske många underliggande intressen eller funderingar. Med största sannolikhet får vi mer nytta och glädje av varandra vid ett möte än om vi sitter åtskilda. Vem vet? Och kan det skada att ses? Så att officiellt säga upp bekantskapen för all framtid för att man är olika? Njae.
För övrigt, för att avrunda kvällen med en tråkighet: svt-idioterna håller ytterligare en veckas uppehåll och oss på halster med John Adams. Jävla alpint.
Bare with me, please.
Johanna
Vem "gör slut" med en kompis? Det finns ju ingen vettig förklaring. Det är ju inte rimligt att man ska vara crazy close med alla. De flesta av mina vänner känner jag ganska ytligt och har heller inte jättemycket gemensamt med. Men jag anser dessa fortfarande som vänner. Nej, ni är konstiga där nere. Här uppe är det bara kärlek. Hela tiden.
Det tycks finnas en del nackdelar med facebook.
Man får tydligen ibland skämmas för dumheter som andra skriver även om de inte är sanna.
Förr nöjde man sig med att SNACKA skit om varandra och då lyckades man inte nå så många på en gång.
