My Place In Cyber Space

Ibland är det inte meningen att det ska vara lätt. Varje solig dag som jag promenerar till och från hemmet på lunchen har jag bestämt mig för att stanna exakt tio sekunder precis runt hörnet vid gångtunneln och låta solen ge mig ny energi, livsglädje och ork att jobba den andra halvan av dagen också. Dessa sekunder är ohyggligt mycket värda och välbehövda så här i tråkigaste februari. För hela tiden tycks det dyka upp nya faktorer som ska slå ner en, om det så är tre fula röda blemmor på ett blekt och glåmigt ansikte eller ett käckt brev från Försäkringskassan som berättar att jag är skyldig dem ytterligare en månadslön. Och det där tycks aldrig ta slut, det känns som att jag aldrig blir kvitt eller lyckas skaka av mig det där att inte reda ut det själv. Lån från föräldrar, borgenärpojkvän, bidrag från en kassa som vill ha tillbaka det när jag äntligen var på rätt sida. Så tröttsamt, och så otroligt kvävande. Låt mig vara nu, låt mig klara det utan er! Inte för att jag inte är tacksam när jag behöver hjälp, ni vet vad jag menar. Att alltid känna sig beroende av någon annan.

Nu är det fredag och två trevliga helger väntar, nästa vecka när Kristoffer är ledig tänker jag dessutom kräva mat på bordet varenda lunchtimme. Ikväll ska jag skaka av all jobbstress, alla tråkiga krav, inte titta i en spegel och bara göra precis vad jag vill. På måndag tar jag ett djupt andetag och tar tag i allt igen, för alla problem är bättre lösta än under sängen där jag har gömt det nu.


Ha en bra helg allihop, för det tänker minsann jag!


Johanna