BRATISLAVA.
Jaha, så vi sitter på tåget en sisådär fyra och en halv timmar en rakt 45-gradig sydöstlig riktning ner mot Slovakien. Som vanligt får vi dela vagn med andra backpackers och tågluffare, ofta stora sällskap av unga, högljudda spanjorskor vilket inte föll vårt tempo eller intresse speciellt i smaken. När vi rullar in i utkanterna av Bratislava och jag skymtar ett blå-gult IKEA-schabrak i horisonten (det andra på resan, såg även ett på väg ut ur Hamburg) ligger tunga regnmoln över staden. Vi läade en stund under tågstationens tak innan vi insåg att det inte skulle lätta på länge och sprang så fort vi kunde bort till hotellet som verkligen var det hotell som låg absolut närmst tågstationen, tack Gud för min otroligt lyckliga bokning. Det var det flådigaste hotellet på hela resan, 4-stjärnigt nybyggt affärshotell som nog inte ser alltför många packbackers checka in, trots det utomordentligt praktiska läget. Det ösregnade ute, vi var rättså trötta efter resandet och klockan var inte så mycket, så vi tog en välförjtänt powernap.
Två timmar senare var kläderna torrare och vi gjorde ett försök att hitta in till Bratislava centrum utan karta. Smart. En halvtimmes traskande i dåligt väder rätt ut åt fel håll ledde oss till förortsliknande, nedgånga kvarter där vi inte kändes oss jättemodiga, då tog jag mig i kragen, fick kosta på mig en kik på mobilgps:en och konstaterade vårt (mest mitt, jag var den som var helt övertygad om att vi var på väg åt rätt håll) fatala misstag. Just snyggt. Vi (mest jag även här, dock) lyckades ändå krångla oss på rätt väg och tog oss till slut in till den lilla stadskärnan som var ett högkoncentrerat mini-Prag (eller mini-Wien också för den delen, men det visste vi ju inte än då..) med gamla hus, kyrkor och torg från 17- och 1800-talen och antingen innehöll restauranger, barer eller caféer, souvernirshopar eller antikvariat. Nada mas. Vi letade oss ned mot hamnen och hittade minsann Donau, pampig och bred med en gigantisk bropelare i arkitektur som utstrålade den kommunistiska anda som så mycket annat i staden, en oerhörd kontrast det gamla och vackra.
Kvällen lät himlen spricka upp och när vi hade pustas oss upp för slottets alla portar och trappsteg stod vi där en stund och njöt av en fantastisk utsikt: solnedgång över Donau som ramades in av de regndisiga mindre Karpaterna i bakgrunden. Som en perfekt tavla! Vi gick aldrig in på slottet då vi kom dit så sent att det var insläpp för någon slags konsert (ren gissning dock, men folk var finklädda så något var det) men vi vandrade runt och beundrade vyn över staden och när temperaturen och solen droppade begav vi oss tillbaka till hotellet.
Dag två verkade torrare och efter att vi gjort bedömningen att två dagar nog skulle räcka för oss i Bratislava bokade vi nästa resa och hotellvistelse och begav oss sedan ner mot centrum (nu när vi visste vart vi skulle gå minskade vi promenadtiden med ungefär 90%) för lite frukost. Under måltiden underhölls vi av gatukonstnärer, förbipasserande som fundersamt studerade dessa, och ett gäng varma newfoundlands som lufsade fram tillräckligt snabbt för att jag inte skulle hinna klappa dem. När kaffekopparna var tomma gick vi vidare och utforskade de kullerstensbelagda små gatorna i centrum. Några vykort rikare tog vi oss återigen till hamnen och beslutade oss lite spontant för att köpa biljetter till en båtutflykt på Donau några mil uppströms till en übergammal slottsruin från 700-talet som skulle avgå på eftermiddagen. Medan vi inväntade att få kasta ankar gick vi in i stan igen och slog oss ned på ett av alla konditorien som glädjande nog ramade in många av stadens torg. Praliner, kaffe, läsning. Askfat fick stå kvar på borden för estetikens skull. Mätta och upprymda satte vi oss så småningom på båten och tittade vädjande upp mot himlen; paraplyet låg ju i väskan men vi ville såklart hellre slippa packa upp det. Men ser ni sådan tur hade vi inte - efter 1,5 timmes tuffande hann vi inte mer än gå i land innan dropparna föll, tyngre och tyngre. Det var trots stundtals ihällande tråkväder en riktigt mysig utflykt och uppskattad motion i form av en knapp halvtimmes vandring upp till ruinerna. Fin plats, mysig by, intressant litet museum som jag praktiskt taget fick släpa Kristoffer ifrån för att vi inte skulle missa båtresan tillbaka och ytterligare ett bröllop (just ja det glömde jag nog skriva, vi sprang rätt förbi ett annat utanför en väldigt anonym kyrka uppe vid Prags slott också!) fick vi bli vittnen till.
Vi landsteg åter i Bratislava vid halv sju-tiden och velade lite över var vi skulle slå oss ner för kvällens måltid men hittade ett riktigt bra ställe på en av labyrintgatorna i centrum, ett ölhak med riktigt god Bryndzové Halušky som enkelt kan förklaras som en slags knödel med getost och bacon, Slovakiens nationalrätt. Kaffe och kaka på maten intogs på samma konditori som det vi besökt tidigare på dagen, mer praliner för mig samt kaféets specialitet; varm choklad som i princip var smält choklad. Det gick ner, om man säger så. En liten jazzscen på andra sidan torget höll igång som vi avståndslyssnade på fastän vi egentligen var helt tömda i huvudet och kroppen efter dagens strapatser. Totalt övermätta rullade vi hem till wi-fi och amerikanska nyhetskanaler och jag somnade som vanligt på några minuter och sov som en stock. Morgonen efter lämnade vi vår rain-shower, packade väskorna, rullade till stationen (fortfarande i lite lätt småregn) och inväntade, ackompagnerade av den mest avskyvärda baguette (riktigt torr och tråkig samtidigt som degen var lite sådär "blöt" som när den bara har hanterats riktigt illa...fy fan.) jag någonsin försökt äta, ett otroligt gnissligt gammalt pendeltåg som på en timme tog oss vidare på resan.
Med alla dessa intryck från Bratislava kan jag inte vara fördomsfull utan tänker helt enkelt fastslå att den ligger rättså långt efter sina grannländers huvudstäder i mångt och mycket. Det är inte så glamoröst, inte så stort, och det regnade riktigt mycket. Egentligen, rent geografiskt, ligger Bratislava inte längre österut än, säg Visby, det är däremot riktigt stora kulturella skillnader. Trots den påtagliga känslan av att vara "i öst" är jag riktigt nöjd med att vi har varit där och verkligen besökt staden. Jag har absolut inte en susning vad jag skulle göra om jag åker dit igen, (det kändes som att vi gjorde hela staden på fredag kväll till söndag morgon, och då var det ändå helg!) men det är en till nål på kartan, ett nytt äventyr, en erfarenhet rikare och ett resmål som jag verkligen kommer att minnas.
Del 3 av 6. Hälften done, hälften to go.
Johanna
