My Place In Cyber Space

För någon vecka sedan kom jag till en insikt om mitt liv, som jag redan har berättat för några av er. Jag stod vid busshållplatsen klockan sex och väntade på att ta mig två ynka hållplatser, men jag hade för mycket att bära för att kunna gå sträckan hem. Eftermiddagen hade stressats igenom med halvhjärtad shopping och en uttråkad känsla av att vara allmänt grå och trist. När jag studerade folk i busskuren kände jag av stämningen hos en grupp killar och tjejer som var i min ålder, kanske något år yngre. De stod uppklädda med systempåsar i händerna och för dem hade dagen bara börjat. Jag lät mig sugas in i deras atmosfär en stund och kände att det hade varit kul att festa ordentligt och att jag kanske skulle ringa runt och kolla läget med mina bekanta i stan och dra igång något.

Men lite längre bort, vid sidan av busskuren, stod en kvinna som även hon var i min ålder, kanske något år äldre. Bredvid henne stod hennes dotter, max ett par år gammal och bara en meter hög. I famnen på henne fanns en mjukishäst som även den var ungefär en meter och hon kramade den hårt för att inte den stora världen skulle ta den ifrån henne. Hela bilden var så fin och jag blev nostalgisk och mindes mina egna bravader med flertalet stora gosedjur och det kändes inte så länge sedan alls. Då fick istället en tanke att det inte är så himla långt kvar tills jag lämnar dem vidare till en egen dotter och varför ska man ut och slira med ungdomar när man kan mysa med familjen hemma i soffan?

Jag står med en fot i varje läger nu, jag har vänner och bekanta på båda sidor och jag tror att jag kommer befinna mig i det sceneriet ett tag framöver. Jag är inte redo att ta klivet men har kanske vuxit förbi det steg jag stått på hittills. Tur att det tycks finnas gott om steg i min trappa så att jag faktiskt kan stå sådär utan att falla.



Johanna