My Place In Cyber Space

Jag är någorlunda nyss hemkommen från en av de livssysselsättning som jag hatar mest av allt i denna värld. Krigsföring? Mobbing? Det bränns, men icke. Men likväl har jag ikväll befunnit mig på en plats där paniken ångar ur mig och skammen och ångesten väller över redan när jag öppnar dörren in. De halkskyddsbelagda spiraltrappstegen kunde inte slingra sig länge nog, för min del är de inget mot vad som väntar mig ovanför dem. G-Y-M. Fy fan rent utsagt vad jag hatar dessa gudsförgätna ställen. Svettiga män som stirrar, feta och vältränade kvinnor som stirrar, maskiner vända i alla riktningar så att jag omöjligt kan hamna längst bak i hörnet och det värsta av allt: speglar. Varför?! Varför alla dessa speglar så att man tvingas bevittna ytterligare en gång varför man mot all uppsamlad logik och vett ändå står där.

När jag ett par gånger i månaden tränar pilates är det för att denna träningsforms utförande passar mig som handen i handsken. Jag behöver inte ha kläder som är så osmickrande att det knappt är möjligt och jag svettas inte så att ansiktet är rött som den där gången en ketchupflaska på ett mystiskt sätt sprack över mitt huvud. Speglar finns visserligen men rummet är nedsläckt så det är ändå möjligt att slippa se det förfall som drivit mig hit. Jag slipper dessutom vara sämst och tvingas checka ut efter tio minuter av plågor och ofräschet.

Men jag vet ju även att det inte på något sätt är tillräckligt för de högst orimliga mål som jag har satt för mig själv. Då krävs engagemang och tidavsättning. Och framför allt en total omvändning av min livsstil (som visserligen av många kan uppfattas som minst sagt ohållbar). Äta bättre, träna bättre, annars kommer inte ett dugg att hända. Jag kommer fortsätta må lika dåligt över att gå till detta helveteshål och därför fortsätta behöva gå dit precis lika mycket. Ett större paradoxalt cirkelresonemang är svårt att hitta.






Johanna