My Place In Cyber Space

Har funderat på det här riktigt, riktigt länge. Jag vågar inte svara på varifrån frågorna skapades, men de har legat i medvetandet ett tag. Jag har skapat en undertryckt aggression mot blondiner och vad de har kommit att stå för. Och jag skäms. Jag skäms hemskt mycket för att jag är så stereotyp och osäker i mig själv att jag gör det, men kan inte hjälpa det. Blonda ses alltid som mer attraktiva och framgångsrika på det sättet. Utseendets potential höjs avsevärt om man färgar håret ljusare, har man inte snygga bröst eller rumpa kan det vara en enkel lösning för dagens unga. Enligt mitt resonemang måste man som brunett eller mörkhårig differentiera sig genom att nå framgång på andra sätt, exemelvis genom att försöka framstå som smart istället för snygg; försöka pusha för sin fantastiska insida när utsidan tryter. Hur orättvist är det?!

Jag räknar lite krasst med några hundringar i månaden på uppfräschning av blonderingen, säg ett par tusen om året. Har man det inte medfött och vill man slå på stort kan man lägga till kanske 50K för nya kupor. Fortfarande ingenting mot de åtskilliga hundra tusen, antagligen runt två, som vi vanliga får stå ut med i studieskulder, för att på så sätt klara sig i arbetslivet och med självkänslan. Jaaa nu låter jag sjukt bitter men verkligheten är ett faktum och inte mycket att göra åt. Jag har åtminstone inte funderat ut ett botemedel mot denna blondinsjuka, hur gärna jag än vill.

Oavsett, det jobbigaste är att jag förutom att jag inte har någon respekt för mig själv, är att jag inte heller har någon respekt för dessa människor som spelar med i spelet. (Antagligen delvis på grund av avundsjuka, det erkänner jag utan motstånd) Såg igår på Aftonbladet två bilder på en av Sveriges mest hunsade blondiner; Linda Rosing. Här finns artikeln som handlade om henne. Kopplat till artikeln finns en bildserie med hennes stilar under åren. Andra bilden skiljer sig totalt från de övriga, man slipper se hennes enorma bröst ihoptryckta i mini-bikini, de svartsotade ögonlocken är nedtonade och hon är inte pinnsmal. Jag tyckte utan tvekan att detta var den finaste och bästa bild jag sett på henne - någonsin. Framför allt eftersom den är där hon tas på störst allvar som människa, inte bara objekt. Jag ogillar så himla starkt den här trenden och lika avundsjuk jag är på de tjejer som lyckas bra är jag orolig för några samtidigt. Jag har ju inte direkt massor att pusha upp, men om man nu har det; innebär det att man måste? Finns det verkligen ingen annan väg?
Jag blir trött.

Johanna