Thoughts, just thoughts...
Ikväll har jag varit hemma hos Sara i hennes och Andreas nya lägenhet direkt efter jobbet. Vi värmde upp med hemmagjord pizza och avslutade med en ofantlig chokladkaka och chai lattes à la oss. Allt detta krängdes i samexistens med ytterligare ett suveränt avsnitt av Grey's. Förra veckan var Sara istället här, då bjöds det nybakade kanelbullar och valfritt te ur mitt utökade sortiment. Vi hade det som ritual (det och Linda Rosings dejtingprogram när det gick) innan, så varför inte ta upp detta igen? Riktigt übertjejigt, sällskapligt och egentligen inte alls i enlighet med min image och karaktär. Ändå kände jag mig nöjd med kvällen när jag raskade på stegen hem längs hela furutorpsbacken genom högaborg för att inte missa för mycket av nästa tv-program, samt för att kanske tappa en eller annan av de tusentals kalorier man precis satt i sig.
Jag inser motvilligt att jag har saknat att behöva kompromissa med mig själv. Under hela min vistelse på campus har jag inte träffat många som är precis det umgänge som jag vill ha och motsvarar mig själv. Många säger dessutom att de är stöpta i samma form allihop där; tjejen med adidasjackan kan i 90% av fallen härledas till att vara jag. Man klär sig i tights och höga stövlar, gina tricot är för barn men gärna mq som är samma skit men dyrare, man lyssnar på house och skaffar mittbena för att andra har det. Klipper håret kort bara för att sätta i extensions månaden senare, eller varför inte ha en knut mitt på huvudet, för originalitetens skull? Det ska vara tjejmiddagar med vin och myyyys så ofta det bara går, och jag är ganska trött på det. Ibland känner jag att alla förändras runt om mig medan jag ser ut som jag alltid gjort och gör. Tråkigt till en gräns, men samtidigt safe, man kan veta vad man får och förväntningarna blir varken under- eller överträffade. Vad som dock skulle kunna sägas, och vad jag vill komma till i den här utläggningen, är att jag är lite av en kameleont. Jag kan tänka mig att spela twister och lapplekar med tjejerna på campus, jag älskar förfester hos Shelle innan Tivoli när jag knappt hinner sätta mig innan jag är självutnämnt DJ-diktator. Jag njöt under Johans PES-turneringar hemma i soffan samtidigt som jag inte stod handfallen på Halloweenfesten med utbytesstudenterna i Halmstad.
Jag har sagt det förr: jag avundas lite alla som har en fast grupp att hålla sig till som verkligen är ultimat för just dem, och att tillhöra den gruppen. Även om jag kanske är ett fint tillskott är det ingen som känner att saknas jag aldrig i deras grupp, jag hör liksom inte till den från början. Jag ställer mig mycket tvetydig till detta. Självständighet lär väl vara bra och jag har ju en stor krets av bekanta att välja på i många fall, samtidigt söker väl alla tillhörighet någonstans. Sedan kanske det bara är så att jag inte har hittat min grupp än. Isåfall är det ju bra att jag stått utan än så länge, utan något som håller tillbaka och skapar separationsångest. Jag tänker ibland på om jag inte börjat i helsingborg i gymnasiet, hur annorlunda allting hade sett ut då. Med största sannorlikhet inte ett dugg bättre. Jag hade nog inte suttit här och funderat över min tillhörighet, men jag kanske inte hade varit tillfredsställd med vilken grupp jag hade hamnat i.
Jaja, jag ska absolut inte tragga mer om detta, det finns det nog ingen nytta med. Jag tänkte avsluta med ett dilemma med eltandborstar. Det gör ont och blöder så att man avstår från den, men enda sättet för att det ska sluta är att låta det börja. Det slutar när jag är van, men jag kommer ju inte vilja börja så länge det inte har slutat. Det var dagens paradox, eller moment 22 som jag hatar att uttrycka det. (Enligt mig är, trots många långa debatter som lett till att jag numera inte diskuterar ämnet alls, moment 22 endast den specifika paradoxen i boken med samma namn, bara ett exempel på en paradox alltså och inte en hel situation att kalla paradoxer eller motsägelser i allmänheter. Well, now you know.)
Hur ska jag hur som haver lösa detta?
Vi hörs snart mina vänner, va rädda om er!
Johanna
