Last One for You

Idag vet jag inte ens vart jag ska börja... Igår var en av mina sämsta dagar någonsin, hade inte både Sara och Johan varit här och stödjande klappat mig på huvudet hade jag nog inte rest mig från sängen än. Jag vet inte om det värsta i hela historien är att jag känner mig så fruktansvärt lurad och förd bakom ljuset (antagligen under en längre tid än jag vet), jag har nämligen dessutom haft en känsla över att jag varit paranoid och löjlig som ens tänkte tanken på att något sånt kunde inträffa. Inte så konstigt kanske eftersom feta lögner försökte intala mig det, att jag absoluuuut inte hade någon anledning att tro det - till vilken nytta? En av motivationspunkterna till att man ljuger är väl för att man tror att man ska tjäna nånting på det? Så varför inte berätta sanningen i en situation när det egentligen inte finns något att förlora? Jag menar, är du rädd att mista mig som vän; det har du redan gjort, och nu gånger tusen. Just nu är jag så fruktansvärt upprörd och finner hela den här grejen avskyvärd, och jag önskar att jag aldrig träffat dig. Det hade besparat mig många tårar, både då och nu.
För visst gråter jag, anledningen att jag blir så upprörd nu är ju för att jag trots allt hade hopp kvar, om dig och om oss. Du sa att det kanske skulle ändras när det hade gått en tid, well, den där tidsfristen har löpt ut, och du har fortfarande inte kommit tillbaka. Istället väljer du vad du blev upprörd över att jag ens nämnde innan; Hur kunde jag ens få för mig nåt sånt? Det var absolut inget du ville gå tillbaka till eller ens tyckte om sa du, och vad jag hade (som verkligen är precis raka motsatsen) var det som gällde. Yeeeeeeeah right. Och du kan inte i dina vildaste fantasier förstå varför jag känner och reagerar som jag gör?
Men som i alla såna här fall kommer det något gott ur situationen. Jag hoppas att detta kan fungera som en språngbräda, att kanske äntligen se vad alla andra har sett länge behöva göras. Hur ledsen jag än har varit och är nu, kommer det en dag när jag inte kommer känna så här, och med hjälp av vad som hänt nu kanske den dagen kommer tidigare än trott. Jag hoppas innerligt det, och processen har redan börjat. Idolisering, beundran, respekt och djup kärlek är borta och utbytt. Vad som istället erbjuds censureras här.
Min förhoppning är enkel; jag hoppas att du får känna samma som jag gjort, och att du kanske då inser hur fel allting gick här, och att du drar lärdom av och vinner pluspoäng i empati genom det. Från och med nu är det slut på såna här inlägg, specialtillägnade och deprimerade. Tack för allt, även för detta.



Johanna

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0