Everyone breaks under enough pressure
Som ni ju redan veet blev det en resa till reggaens favorithemvist i Sverige, Uppsala, mot alla odds. Trots regn och skyhöga priser överallt var det en lycklig stund för mig. Tack som tusan till er för att ni hjälpte mig att tillfälligt ha råd med såna här utsvävningar och påhitt och utsvävningar, tack för en fantastisk upplevelse. Eftersom resan bokades i absolut sista stund var inte min warm-up tillräcklig på långa vägar trodde jag. Jag hade knappt koll på vem som skulle stå på scen när ens. Men med hjälp av en snabbuppdatering av musiksällskapet och 6 timmars resväg under etapp 1 hann jag få grepp om det viktigaste.
Snabbt fattade jag tycke för Tarrus Riley, som skulle spela första dagen. Och vilken öppning på festivalen! Oerhört bra röst, oerhört bra spelning. Många av hans låtar har blivit favoriter som bara växer ju mer man lyssnar på dem, jag skänker er ett axplock här, här och här. Resten av dagarna fortsatte i samma sinnesstämning; ett ständigt rus beroende betydligt mer på situationen själv än de få alkoholfyllda droppar som konsumerades. (återkommer eventuellt vid senare tillfälle till festivalmusiken som det bjöds på)
Dock lämnade jag ju fina Henke hemma, det var jobbigt att sova ensam utan att känna doften av honom bredvid sig. Han saknades jättemycket, och jag blev superglad att återse honom när bussen släppte av mig i Helsingborg i söndags kväll. Det här med förhållanden är inte helt lätt, och hur mcyket man än tror att man varit med om förut kommer man med största sannorlikhet aldrig att vara fullärd. Efter våra lagom krisartade diskussioner och mycket reflektioner och eftertanke från mig sida har vi väl upptäckt egenskaper som är absolut essentiella och som alla förhållande borde präglas av.
Respekt, ärlighet, tillit, och engagemang.
Har man inte dessa är det svårt att fortsätta; har man alla fyra kan man däremot gratulera sig till att ha nått långt.
Nä nu måste jag kila, tåget väntar inte. Sista dagen i Perstorp väntar mig imorgon, finally!
Ha det bra och va rädda om er!
Johanna
Snabbt fattade jag tycke för Tarrus Riley, som skulle spela första dagen. Och vilken öppning på festivalen! Oerhört bra röst, oerhört bra spelning. Många av hans låtar har blivit favoriter som bara växer ju mer man lyssnar på dem, jag skänker er ett axplock här, här och här. Resten av dagarna fortsatte i samma sinnesstämning; ett ständigt rus beroende betydligt mer på situationen själv än de få alkoholfyllda droppar som konsumerades. (återkommer eventuellt vid senare tillfälle till festivalmusiken som det bjöds på)
Dock lämnade jag ju fina Henke hemma, det var jobbigt att sova ensam utan att känna doften av honom bredvid sig. Han saknades jättemycket, och jag blev superglad att återse honom när bussen släppte av mig i Helsingborg i söndags kväll. Det här med förhållanden är inte helt lätt, och hur mcyket man än tror att man varit med om förut kommer man med största sannorlikhet aldrig att vara fullärd. Efter våra lagom krisartade diskussioner och mycket reflektioner och eftertanke från mig sida har vi väl upptäckt egenskaper som är absolut essentiella och som alla förhållande borde präglas av.
Respekt, ärlighet, tillit, och engagemang.
Har man inte dessa är det svårt att fortsätta; har man alla fyra kan man däremot gratulera sig till att ha nått långt.
Nä nu måste jag kila, tåget väntar inte. Sista dagen i Perstorp väntar mig imorgon, finally!
Ha det bra och va rädda om er!
Johanna
Kommentarer
Trackback
