Mot mörkare tider.
Ibland blir jag lite nere. Ibland är dagarna gråa och mycket är kasst. Ibland blir jag trött och ledsen när man tänker på och inser hur mycket man engagerar sig i något/någon och uppoffrar annat - utan att nå sitt önskade resultat. Kanske har man aldrig ens varit i närheten av det. Förutom min traditionella årliga höstdepression (ok, jag har en på våren också) känns det lite extra just i år. För första året på länge har jag ingen klagomur i närheten, det är kanske en anledning. Man ventilerar inte då och då utan helt plötsligt brister fördämningen av allt man samlat på sig under en period. Man kan inte prata om allt, en del väljer man, om inte annat kanske av praktiska skäl, att hålla för sig själv.
Jag vet att jag berört ämnena relationer och känslor, och det blir mer sånt nu. Jag vill reflektera lite i skrift över ovälkomna känslor. Oavsett om det är jag som har sådana eller om jag måste bemöta dem, tycker jag det är riktigt jobbigt. Och en period nu har det varit en obestämd mängd av båda slagen. Lika otrevligt som krävande på alla sätt, lika opraktiskt som hjärtskärande. Och jag är så förbannat dålig på att hantera situationerna, vilket bara gör det ännu värre.
Men mest av allt hatar jag att vara olyckligt kär. Först förnekar jag det in i det sista, för så fort jag inte gör det längre är det kört. Då stör det min koncentration, det muterar min mobilräkning och det får mig att resonera som en sinnessjuk. Den sista man tänker på när man somnar, den första när man vaknar. Den enda man drömmer om och den enda man vill ska höra av sig. Helt jävla vansinnigt och så onödigt och dumt.
Det jobbiga ligger väl i att man verkligen hoppas att en ändring ska komma från andra hållet, att han inser att han är lika uppe i molnen som jag. Tyvärr är nog chansen skrämmande liten att något liknande verkligen ska hända. Men hey, jag får väl försöka hitta tändaren någonstans här i mörkret. Det kan ju bara inte vara i all evighet, för eller senare måste väl även jag kunna tänka realistiskt, släppa och gå vidare.
Johanna
Jag vet att jag berört ämnena relationer och känslor, och det blir mer sånt nu. Jag vill reflektera lite i skrift över ovälkomna känslor. Oavsett om det är jag som har sådana eller om jag måste bemöta dem, tycker jag det är riktigt jobbigt. Och en period nu har det varit en obestämd mängd av båda slagen. Lika otrevligt som krävande på alla sätt, lika opraktiskt som hjärtskärande. Och jag är så förbannat dålig på att hantera situationerna, vilket bara gör det ännu värre.
Men mest av allt hatar jag att vara olyckligt kär. Först förnekar jag det in i det sista, för så fort jag inte gör det längre är det kört. Då stör det min koncentration, det muterar min mobilräkning och det får mig att resonera som en sinnessjuk. Den sista man tänker på när man somnar, den första när man vaknar. Den enda man drömmer om och den enda man vill ska höra av sig. Helt jävla vansinnigt och så onödigt och dumt.
Det jobbiga ligger väl i att man verkligen hoppas att en ändring ska komma från andra hållet, att han inser att han är lika uppe i molnen som jag. Tyvärr är nog chansen skrämmande liten att något liknande verkligen ska hända. Men hey, jag får väl försöka hitta tändaren någonstans här i mörkret. Det kan ju bara inte vara i all evighet, för eller senare måste väl även jag kunna tänka realistiskt, släppa och gå vidare.
Johanna
Kommentarer
Trackback
