My Place In Cyber Space

Nu har jag lyst med min frånvaro länge nog, nu är det dags för ett nytt bidrag till denna åsikts- och betraktelsesörja. Jag tänker absolut inte skylla på att jag inte har haft tid, för det har jag. Kan inte heller säga att jag inte har haft lust, många inlägg har författats i huvudet men aldrig nått fram. Det har helt enkelt berott på ren och skär prioritet, lathet och en släng av förfärlig disciplin. Jag borde uppfinna en diktafon som automatiskt för över mina ord till skrift så fort jag formulerar dem, i sådana fall hade jag varit en rik toppbloggare direkt.


Men nej, först ska jag hinna jobba, söka jobb, tänka på att söka jobb, städa, träna, och hinna med det sociala livet. Jag trodde initialt att jag skulle få mer tid över nu när Kristoffer tillfälligt bor här nere, men icke. Mycket jobb blir ju dubbelt utan att det innebär att det blir dubbelt så många utövare som hjälper till. (pik?) Sedan umgås man ju mycket och gör mycket saker tillsammans som snor tid från precis såna här saker. Och den viktigaste faktorn är kanske att eftersom jag inte är ensam lika mycket får jag inte lika mycket tid över till att reflektera och följdaktligen skriva ner allting onödigt jag funderat kring här. Jag klagar egentligen inte för jag tycker att det är väldigt behagligt och trivsamt, för att inte säga underbart, att ha honom här. Men something's got to give.


Sen är det så här, att om min situation inte förändras ordentligt väldigt snart kommer den här bloggen att förvandlas till ett monster. Ett stressat och labilt odjur som utan skrupler kommer att granska arbetsmarknaden och dess lurendrejerier på varenda tänkbart sätt. Varenda fog kommer att undersökas, varenda sten kommer vändas på. Jag är nämligen så fruktansvärt trött på hur allting fungerar och tillåts fortgå och jag har såklart fastnat mitt i allt. För en tid sedan satt jag på en fest och hamnade bredvid en sprättig kille som nu börjat läsa samma utbildning som jag nyligen avslutat som berättade att han tidigare har jobbat på ett för mig välbekant bemanningsföretag. Det tyckte jag då var mycket festligt och jag ville ta tillfället i akt att säga ett och annat om det företaget. Jag har haft ett ont öga till dem ända sedan jag i september var på slutintervju på hos dem, där jag fick feedback om att jag inte fått jobbet med motiveringen att jag "brann för mycket för personalrekrytering". Jag blev helt ställd och menade att: 'Ja, är inte det en rättså bra egenskap om man ska jobba på ett bemanningsföretag?' Killen från festen försökte undvika kommentar och menade istället att jag skulle vara glad att jag fick någon feedback överhuvudtaget och menade att hans företag var förträffligare än alla andra.


Jag var så tagen att jag ville skratta åt hans resonemang som bara förvärrade min åsikt kring företaget, då spädde han på allt ännu mer, samtidigt som hans utveckling gav mig större insyn och fick mig att tänka till rejält. Han berättade att anledningen till varför jag inte ens får komma på intervju till jobb som receptionist eller assistent är för att jag är för högutbildad, därför anses jag inte vilja stanna kvar på arbetsplatsen, så för att minska personalomsättningen "slösar de inte tid och pengar" på att anställa någon som mig som de "vet" kommer sluta. Jag blev oerhört arg när jag hörde det här, samtidigt som jag förstår precis hur de tänker och samtidigt som jag direkt kände att ett och annat i min situation all made sense där och då. Tydligen ska man mingla runt på fester oftare, är det konkreta rådet som jag tänker ta med mig från detta.


Sedan dess har jag varit på en hel del intervjuer, fått två kortkorta vikariat och fått oräknerliga mail i inkorgen i "Tack, men nej tack"-stuket. Jag har fått en jobbcoach som försöker ta sig an mitt fall och lyckas väl sådär och jag var på möte med arbetsförnedringen idag. Jag skulle tro att jag är i fas men att inte ha ett jobb tycks verkligen vara det värsta heltidsjobb jag någonsin haft. Det ska bli så otroligt skönt när man har tagit sig ur den här fasen men fram till dess kan det hända att jag avreagerar mig här, antaligen mer än en gång. Håll en tumme eller två för att allting ska ge med sig så snart som möjligt, eller ge mig ett jobb rentav.


Nästa gång blir det bilder, bara bilder och inget gnäll!

Johanna

Så bra gick det tydligen. Jag har alltså gått och köpt en mobil i tron att jag skulle kunna använda den, vad dumt av mig!

Det visade när jag fick och satte igång mobilen att jag direkt gick över på danskt nät, för att sedan inte ha något mottagning alls på snart ett dygn nu. När jag ringer 3-supporten får jag mina farhågor bekräftade, jag har köpt en mobil utan 3G-nät och då funkar det inte alls. Kul. Nu är jag i Landskrona till imorgon antagligen så under den tiden når ni inte mig alls via luren, om ni inte möjligen slår Kristoffers nummer istället. Sen får jag gå tillbaka till skruttomobilen tills jag har pungat ut för en mobil som man faktiskt kan ringa ifrån. Förhoppningsvis sker detta i veckan!


Johanna

Det fantastiskt intressanta och roliga jag tänker upplysa er om denna gång, som jag antagligen lönlöst försökte skapa någon slags cliff hanger-känsla kring i förra inlägget, är egentligen två saker, de kommer presenteras otroligt kort och koncist.

1. George Pelecanos kommer med en ny bok i år, The Cut. Jag har nog aldrig i förväg längtat efter något som jag vet så lite om. Men den kommer bli fantastisk, det är jag övertygad om ändå. Enda problemet är att den inte kommer förrän i slutet av augusti, då är ju sommartiden (= tid för att läsa och hänge sig åt sådant) i princip över. Lite bättre timing hade kunnat önskas.

2. Ny mobil blev beställd igår och ska tamigtusan hämtas på postutlämningen redan idag. Eftersom jag valde en modell jag inte alls känner till och beslutet blev tagit något hastigt, har jag inte en aning om hur nöjd jag kommer bli, eller hur stor och hemskt grisen blev i säcken. Så är det väl när man resonerar som jag gör; sitter på nätet och tittar istället för att känna och klämma och jämföra på riktigt och har helt oresonliga kriterier för vad den ska innehålla. Designen är viktig (den är JÄTTElila), den ska ha snabbt Internet (fastän jag typ aldrig använt en mobil till att surfa med) och det ska vara LG (min konservatistiska ådra, så att jag slipper lära mig så mycket nytt). Sen ska den även ha massa andra funktioner, typ bra kamera, men naturligtvis ska den vara billig (helt i enighet med förra kravet). Men stay tuned, vi får se vad som väntar i paketet idag!


Jag återkommer snarare än ni tror, då ska jag istället reflektera över mindre kul saker.


Johanna

Medan jag kramar ur de sista minuterna av tisdagen i väntan på att tvätten nere i torkrummet ska ta och torka någon gång passar jag på att skriva ett par rader, innan ögonlocken drar ner ridån för idag. Jag har varit igång hela dagen med olika saker, efter jobbet vände jag i dörren hemma och slänge iväg en bok på Posten till Majsan som hon väntar på, begav mig in till stan en sväng för att köpa en ny väska eftersom min gamla kapitulerade, sen har jag diskat, tränat och nu sist tvättat. Gubben här är krasslig och oj:ar sig mycket i horisontalt soffläge och vi är alltså två händer kort, därav min extraväxel idag.

Det är faktiskt rättså lustigt med träning och gymkulturen, vi skrev ju vår c-uppsats på Service Management om just den och dess mycket speciella karaktärsdrag. Det sägs om gymmedlemmen att det inte är en fråga om om man tappar den, utan helt enkelt om när. För att behålla sina medlemmar (inkomstkällor) så länge som möjligt har de olika företagen en rad trick, lockelser och system och det var det vår uppsats handlade om. Med vetskapen om allt detta är det riktigt roligt att bevittna hela processen själv och se hur mycket av teorierna som faktiskt stämmer. Exempelvis fick vi veta av en platschef på SATS att det tar ungefär 3 veckor för människan att vänja sig vid den nya sysslan innan det kan upptas i ens livsstil. Otroligt många faller bort redan innan den spärren och låter det nyinköpta kortet från nyårslöftet ligga tryggt i en byrålåda resten av året. Och idag, när jag kom in från passet jag varit på in i omklädningsrummet var det visserligen sent (eftersom jag hade tränat två pass på rad, kan jag meddela mest för att show off) men det var helt tomt. HELT tomt i hela det stora omklädningsrummet på simhallsbadet, och det har jag nog aldrig sett förr. Och från att få hålla sig vaken för att boka passen klockan 00.00 en vecka i förväg så att man verkligen får plats, till att idag inte träna i trängsel på det populäraste passet på hela veckan eftersom folk inte dyker upp, då har spärren gått in hos många, det var tydligt. Det var hur underhållande som helst att se, det stämmer ju verkligen!

Förra veckan klarade jag av fyra pass och de kommande veckorna ska det bli lika många. Det är en rimlig gräns tycker jag som kan pushas ytterligare när Kristoffer är frisk och kan göra mig sällskap en extra gång varje vecka. Det är viktigt för mig i kampen om min disciplin att klara detta, samtidigt som det är något jag verkligen behöver, så jag ska kämpa!

Nästa inlägg kommer absolut handla om någonting roligare - det kan jag lova er!






Johanna

Den gångna veckan har verkligen bara flugit iväg, jag vet inte hur det blev söndag och jag återigen sitter med datorn i knät och skriver. Jag har jobbat hela veckan och inte orkat göra mycket mer än så, har dock närvarat på inte mindre än fyra pass på nautilus, vilket är ett onormalt uppbåd i sig för min del. Men jag har Kristoffer hos mig för det mesta eftersom han gör sin praktik här i Helsingborg i fem hela veckor. Det är inte dumt alls och jag kan verkligen inte vänta tills vi flyttar ihop på riktigt. Tänk så mycket tid, energi, pengar och besvär vi kommer tjäna, men det får vänta ett tag till.

Idag hade jag en sån där morgon som jag drömskt önskar att jag har oftare, en sån där när man är uppe och ute hyfsat tidigt och ser sådär oförskämt pigg och fräsch ut. Alltför många söndagar har jag känt mig som en etanolstinkande fågelskrämma som borde krypa tillbaka in i skuggorna eftersom jag är patetiskt mycket för gammal för det här. De gånger jag trotsat all vett och ändå ger mig ut utomhus tycker jag mig alltid se käcka och vackra människor som har viktiga saker för sig denna söndagsförmiddag. Så kom alltså min tur idag, när jag fick känna mig sådär. Innan kyrkklockorna dundrade igång klockan 11 i sedvanlig ordning hade jag redan hunnit klä av och kasta ut granen, skicka in min sista uppgift i en av kurserna och rensat rejält i lägenheten. Så när jag begav mig ut på en promenad vid lunchtid var jag skärpt och ståtlig och klädd i åtsittande kläder som planerat matchade varandra. Jag uträttade några ärenden och vandrade omkring staden som om jag ägde den och var mycket nöjd med min förmiddag hittills. Tror att jag ska försöka göra en tradition av detta, men vet inte riktigt hur chanserna ser.

En rolig stund för andra hade säkert varit att beskåda när jag hanterade granen imorse. Jag insåg nämligen att eftersom jag hade vattnat den så himla dåligt skulle troligtvis varenda barr trilla av och lägga sig i golvspringorna i lägenheten innan jag fått ut den. Så vad gör man? Man kastar ut den genom fönstret istället. Sagt och gjort, när den var avklädd öppnade jag fönstret fullt och pressade ut den och hörde den landa på trottoaren, sedan sprang jag allt vad jag kunde ner och öste in den i soprummet. Jag tror inte att någon hann se allt, men precis som när vi kastade den på gräsmattan i Hässleholm hade den inte ett barr kvar när den landade i backen. Jag har inte sopat undan på trottoaren heller så det ser ut som att ett mord har begåtts, fast på ett barrträd. Poolen av rött har bytts ut mot grönt och det ser faktiskt lite lustigt ut. Jag var väldigt noga med att sopa bort varenda litet barr från fönsterbläcket och karmen så att ingen skulle kunna spåra det skedda brottet till mig.

Nu tänker jag avrunda, men skulle först vilja meddela att jag har funnit Kokboken. Den lila-blommiga boken jag fick av mamma i julklapp har fått ersätta den gamla slitna Blocket och gör ett mycket bra jobb, däremot har jag varit på jakt länge efter en kokbok som jag själv kunde skriva in mina recept i och sedan efterskänka till världen. Det finns en fantastisk tillverkare av böcker för sådana syften och många fler, Paperblanks var namnet och de finns i en del Akademibokhandeln-sortiment. Jag stod i säkert en timme och valde mellan olika motiv innan jag fastnade för den här, men tror nog att jag kommer skaffa ett par till när jag får råd, mest för att de är så otroligt fina och välgjorda.

Här är min!




Det här är en väldigt enkel modell egentligen, men eftersom den känns så klassisk blir den ju även tidlös, så då kan jag ha den länge!




Kolla inne på deras hemsida för där finns massor av mönster och modeller, jag är förälskad i nästan alla.




Johanna

Nu är dagen, innebärandes flera mil av steg, mycket förvirring, slarv och glömska, en halv liter energidryck och en 4-timmar-och-40-minuters-tenta, till ända. Herregud vilken dag. Så otroligt krånligt man kan göra allting genom att inte vara tillräckligt förberedd, det här tänker jag hålla emot alla som tycker att jag planerar för mycket och för tidigt. Jag fick fruktansvärt mycket extra arbete idag bara för att jag inte gjorde allting ordentligt från början, så blir man tröttare och tröttare på sig själv för att man gör sånt, och då blir man ännu mer disträ och tankspridd och gör ännu fler saker halvhjärtat och blir ännu tröttare på sig själv, och så går hjulet i oändlighet.


I alla fall, jag tänker inte ägna denna klagosång mer utrymme här, jag tänker istället slå ihop två kåserier, båda författade i veckan med något så gammalt och hederligt som bläckpenna och två vita olinjerade A4-papper. Jag tänker inleda med att berätta varför jag skrattade högt av lycka när jag efter denna långa och röriga dag steg av bussen på söder. Allt började i tisdags när jag drog upp rullgardinen, det första jag gör varenda morgon, och kände mig som Grinchen. Alla stora snöflingor som hade fallit föregående kväll hade regnat bort under natten och jag var uppriktigt nöjd över det faktumet. Helsingborg är ytterst förnämliga och duktiga på att rensa undan snö och otyg för det mesta; så när som på lite svårflyttad is här och var är min omgivning i princip snö- och därmed vinterfri. Jag bryr mig inte om vad ni säger om att ”det blir ljusare” osv. – I’m not buying it. Nu när julen är över och det ändå är två förbannade månader fram till våren kanske kryper fram, då tar jag plusgrader och regnmoln framför snödrivor och halka vilken dag som helst. Vi bor för fan i Skåne, vad ska vi med snö till?


Även mitt andra papper handlade om mitt beröm till Helsingborgs Stad för deras föredömliga arbete med snöröjning och hör ihop med hur glad jag var när jag nu steg av bussen. De hade tamigtusan trollat bort all is som glaserat och därmed förpestat hela Gustav Adolfs Torg, även på parkeringen. Här har jag gått och muttrat i massor kring hur jobbigt det är att man inte kan snedda över torget eller ens ta sig över parkeringen utan att landa på ändan, så har de rensat allt. Fantastiskt! Mina glädeyttringar kom jublandes aningen för högt men hey, på söder höjer ingen några ögonbryn för sådant.


Så nu känns det som att våren har närmat sig aningen mer och det är så märkligt, på våren är jag alltid enormt nostalgisk. Jag är inte riktigt säker på vad det handlar om men när snön är borta och gruset samlas i trottoarkanten ser jag framför mig en ungdomlig Johanna på den gula cykeln susandes ner för Doktorsgatan, på väg till skolan eller träningen. I rabatterna hemma på Fredfeldtsgatan har krokusen trängt upp under lövtäckena och de stora tunga jackorna är utbytta mot pastelliga, mjuka textilier. Även om jag inte någonsin känner för att bosätta mig i Tyringe igen, det är jag rättså säker på, har jag en oerhört drömsk bild av orten grundad på alla dessa nostalgiska minnen. Hade det legat längs den skånska västkusten hade jag tänkt om, det är alltså snarare inlandsläget än storleken eller något annat som är till ortens nackdel.


Jag har i mitt internetsurfande stött på en sida som jag älskar: en sådan gammal hemsida från Internets begynnelseålder som jag totalt fastnade framför och drömde mig bort till svunna tider. Det är en väldigt spartansk sida som ni kommer märka, med foton, vykort och bilder från Tyringe under förra seklet, med start redan runt 1900 där man kan beskåda ortens framväxt. Tyringes existens och historia intrigerar mig väldigt och jag är inte så lite avundsjuk på mina historiestuderande bekanta som har möjlighet att fördjupa sig i sånt här på heltid emellanåt. En länk till den underbara hemsidan hittar ni här.


(Hittar ni Stugan? :) )


Innan jag knyter mig för kvällen och laddar inför den kommande arbetsveckan tänker jag unna mig en av mina hembakade godbitar. Chokladbröd och torparsnittar, bakade enligt mors tips med smör istället för margarin. Ojoj, så trevligt. Dock saknade jag väldigt min New Orleans-burk i plåt till förvaring av dem efteråt. Den står stadigt på familjen Hultmans köksbord sedan senaste bakningen jag delade med mig av.

Jag behöver fler kakburkar!

Chokladbröd på svalning

Ursäkta mitt gnäll.
Jag menar naturligtvis inte att någon av de här petitessartade problemen på något sätt stör mig lika mycket som min egentliga, personliga nemesis. Det är ett besvär som jag alltid har haft och som periodvis slår hårt efter mig. Jag är en virrpanna utan dess like, som mer än ofta slarvar bort allt i min närhet, glömmer viktiga (om än perifera) åtaganden och lever ständigt i allmän kaos. Jag försöker bearbeta och motverka detta så mycket jag kan genom listor i oändlighet och med det för er bekanta Blocket där jag skriver ner ALLT så fort jag hinner. Just kom-ihåg:et har jag därför blivit något bättre på, dock på bekostnad av borttappandet.

Mina hemnycklar försvann som tidigare nämnt under nyårsaftonsdagens (det lät knäppt, men ni förstår nog hur jag menar; nyårsafton, fast på eftermiddagen) stress och jag har aldrig letat så noggrannt efter något utan att finna det. Jag kan för allt i världen inte begripa var de har hamnat. Värst av allt är ju nästan att de måste vara på vift någonstans inne i lägenheten, HUR kan jag inte hitta dem?

En annan för er säkert underhållande anekdot är den om min kajalpenna. En sådan bör finnas i varje dams sminklåda, i mitt fall gör den alltid det. Utom nu. Och har jag slarvat bort den? Nej, jag har slarvat bort TVÅ. Min första försvann spårlöst för bara någon vecka sedan, varpå jag köper en ny inför nyårsspacklandet och använder en gång. En gång. När jag skulle ha den igen är den borta och står inte att finna någonstans.

Fallet med Kristoffers slips är även det ett spännande mysterium även om det slutligen fick en lösning. Han glömde att packa med sig den hem efter nyårsfirandet varför jag då fick uppdraget att ta den med mig dagen efter. Jag lägger fram den, inbillar jag mig, för att inte glömma att ta med den senare. Och när jag ska storma iväg till bussen, max en timme senare, naturligtvis sent på det som vanligt, är den ingenstans och jag får åka tomhänt. Efter två dagar hittar jag den hängandes på en hatthängarkrok i hallen. Jo, visst hade jag hängt den där för att jag inte skulle glömma den...

Jag blir så trött.



Johanna

Nytt år, nya tider. Jag vandrade stunden innan gryningen längs den fascinerande Kungsgatan i Halmstad denna mörka måndagsmorgon. Den är lustig och annorlunda eftersom den börjar borta vid tågstationen med höga ståtliga sekelskiftesbyggnader som sedan övergår i 200 meter folkhemslådor för att avslutningsvis visa upp supermodern reslig glasestetik medd helfönster ut mot Nissan. Att promenera längs gatan är som en kronologisk resa i arkitekturens skiftningar. Men nog om det. Jag satte mig på tåget 07.04 och försvann in i halvdvala och återupplevde helgens trevligheter och funderingar. Nu sitter jag i soffan efter veckans första arbetsdag med en tenta i juridik på söndag som enda kvarvarande åtagande i mina studier som irriterar någonstans i bakgrunden. Dock finns det två stora issues som stör mig betydligt mer, och som även tycks vara svårare att korrigera. Det ena är en väldigt ytlig sak, att jag är missnöjd med hur jag ser ut. Egentligen är det bara detaljer här och var, men det är för många för att kunna bortse från. Jag har dock gjort ett hyfsat åtgärdsprogram, så får vi se hur det går med det. Det andra är betydligt mer berättigat antar jag, det är osäkerheten över att inte ha ett jobb och en inkomst. Jag vill absolut inte fastna hos arbetsförmedlingen och bidragssnurror med allt vad det innebär, det är inte jag. Därför går enormt mycket av min energi till att oroa mig över detta och försöker göra något åt det, och att klaga över min situation naturligtvis.

Men hur gick då nyårskvällen? Förutom att mina hemnycklar kom på vift i all förberedelsehetta och fortfarande inte är funna, skulle jag vilja drista mig att kalla det för succé. Det började riktigt kaotiskt med att bordet som vi skulle äta vid rasade ihop när jag ensam försökte resa det, följt av att ett av mina nya glas jag fått i julklapp var sönder redan när jag skulle packa upp dem så dukningens skönhetspoäng föll aningen. Eftersom jag höll middag för fem män var det dock ingen detalj som de lade någon vidare vikt vid. Min efterrätt innebärande hjortronparfait blev mycket hyllad och den efterföljande festen fyllde trivsamt lägenheten. Raketer ska vi dock undvika att beskåda på söder nästa år, närmre Bagdad har jag nog aldrig känt mig.

Jag slänger upp lite bilder från samkvämet, enjoy!



Efterrätten!



Vid 12-slaget

Ibland small det lite för nära
















 

Lagom fint dagen efter...

Johanna

Ni kommer så småningom att få höra hela långa berättelsen om Johanna Ekbergs nyårsmiddag 2010, för tro mig, historien kan verkligen göras lång. Idag är det dock den 1/1 och jag firar två år som än så länge oäkta hälft till Kristoffer. Ingen kunde vara lyckligare än jag över det och får jag bestämma kommer vi fira in det nya året med vår årsdag så länge jag kan tänka mig! Därför har jag efter fem omgångar disk, en dammsugning, golvskurning och övrig städning satt mig i soffan och tänker stanna där resten av kvällen för att mysa och bara vara med min älskade. Tack för att du förgyller min tillvaro och gör mig hel!

Johanna

Jorå, det har jag. Trots min setback i helgen och allting som inte blivit som man tänkt riktigt under julvakansen försöker jag behålla fokus. En någorlunda tjusig middag kommer äga rum här hemma på nyår och det är i princip allt mitt liv har kretsat runt sedan det beslutet togs. Jag tänker på vad vi ska äta, hur många vi blir, hur alla ska få plats, vad jag ska ha på mig, ALLT. Åh, jag kan verkligen varva upp mig själv av sådana här småsaker som inte alls behöver vara så utkristalliserade egentligen. Folk bryr sig väl inte om de får äta på blå eller vita tallrikar, eller om jag har guld eller silver i öronen. Men jag gör ofta så, oavsett vad det gäller. Jag är rättså säker på att jag har fått en kombination av min fars totala tokengagemang i saker innan man ens hinner berätta färdigt vad saken gäller, och mammas behov av att ha allting planerat långt i förväg för att lämna så liten marginal som möjligt åt misstag. Egentligen är jag rättså glad för den här egenskapen för det gör att andra ofta slipper oroa sig och helt kan ägna sig åt annat, dock kan det säkert vara rätt påfrestande att vara i min omgivning när jag far runt så här.

Läget är åtminstone under kontroll och jag ska handla maten imorgon som sista syssla. Det ska ske direkt efter jobbet hade jag tänkt mig, där jag för övrigt har flyttat in i mitt lilla kontor äntligen. Det har fönster med eftermiddagssol ut över Campus och hamnen och det kommer antagligen inte dröja två veckor ens innan jag har flyttat in sandaler, blommor, foton, namnmärkta pennor och allt annat man kan tänkas kunna ombona sitt hem med. Telefonen har gått varm hela eftermiddagen, sekretessknappen har gått ännu varmare så att jag mellan kundernas meningar kan fråga kollegorna hur jag ska lösa detta. Men framåt, det går det.

Avslutningsvis skulle jag vilja uppdatera er om allt med mobilen: Imorgon far jag till Landskrona och då lånar jag istället för min enormt gamla mobil Kristoffers gamla som fungerar utmärkt. Enda grejen är att jag inte begriper mig på Ericsson-telefoner och därför kommer jag inte svara på några sms. Gör jag det mot all förmodan och ni får något helt oförståbart så vet ni härmed varför. Jag ska dock kunna reda ut svara/stäng av-knapparna så att ringa till mig borde inte vara några problem. Så fort den mobilen som jag nu suktar efter kommer in i lagersaldot igen kommer jag att stå som en ny, hel människa igen, jag beräknar detta till vecka 2 med största sannolikhet (med utrymme för reservationer).


Nästa uppdatering tror jag kommer bli lite bilder, vi får se... På återseende!



Johanna

Uppdatering!
Jag har under förmiddagen hållit koll på nätet om det har skett transaktioner och sånt med någon av mina grejer, döm av förvåning när det har rasslat iväg femtio kronor på min mobilräkning sedan jag kollade tidigt imorse. Ett femminuterssamtal till Tunisien - check!

Nu är alla kort och mobilen spärrad och jag hoppas att den som totalt förstörde min Christmas spirit brinner i helvetet.

Det var allt just nu.

Jag är hemskt ledsen att meddela att min korthållare med körkort och betalkort och allt, + min mobil är försvunna efter nattens bravader. Jag är mycket olycklig och kan absolut inte förstå vart sakerna har tagit vägen och grät hela vägen hem från stan i ren förtvivlan. Försöker ni nå mig går det mycket märkligt fortfarande fram signaler, men om ni undrar varför jag inte svarar så har ni alltså svaret här. Det förbryllar mig oerhört hur det har gått till; jag var övertygad om att jag stoppat ner båda sakerna i samma jackficka och när vi lämnar stället är den tom. Har någon tagit sakerna tycker man ju att de genast borde hantera dem som traditionen tycks lyda, men inga pengar är dragna från kontona och mobilen är som sagt inte avstängd och ute på marknaden. Men vi sökte med blåslampa (nåja) på stället innan vi gav upp igår, finkammade alla hörn utan att hitta något, ingen hade heller lämnat in det i baren någon av de fyra gångerna jag frågade dem.

Jag kommer under dagen att utreda noggrant vad som kan ha skett detta förödande ögonblick och hur det kan åtgärdas, så länge finns jag bakom skärmen här och framåt kvällen även via Kristoffers mobil.

Stay tuned.

Johanna

God jul alla mina läsare, även om det kanske inte alltid blir vad man tänkt sig. Den här julen har varit myckt märklig, och inget har hittills gått enligt planerna. Allt började med att släktträffen hos pappa med farmor och farfar blev inställd eftersom farfar är dålig, mycket olyckligt. Sedan inträffar det årliga skånska snökaoset högst olägligt på Sveriges största reshelg och det var med hjälp från ovan so jag relativt smärtfritt tog mig till mamma i Tyringe under gårdagen. Då slår nästa chockvåg: Dennis pappa tänker inte köra ner till Skåne, vilket innebär att Majsan fick förlita sig på de förrädiska järnvägsspåren. Det gick helt och helvete och nu sitter vi här, jag och mor och lizzie på julafton och väntar på att hämta Maja & Dennis som med buss kommer nå skånska gränsen där vi ska möta dem om en timme. Herregud, Kalle Anka får förlåta att vi missar honom.

Till råga på allt pratade jag precis med Kristoffer i telefon som tryggt sitter och trycker i Landskrona. Han upplyste mig om att middagen med hans familj och vänner imorgon är inställd på grund av sjukdom vilket visserligen innebär att jag inte behöver ut och stressa i den katastrofala jultrafiken.

Det som är skönt med sådan här kaos är väl i och för sig att man omprioriterar vad det faktiskt är som är viktigt i livet, presenterna betyder inte så mycket om inte min syster är här och kan dela ut dem till mig. (nu vägrar hon ju alltid att vara tomte varje år, men ni förstår symboliken)

Nu ska vi köra och vi lovar att ta det lugnt ute på vintervägarna! Hoppas att ni alla andra har en riktigt trevlig, lugn och fridfull jul!


Johanna

Jajamän. Som en blixt från en disig himmel dök idén upp och jag kände mitt kall direkt: jag ska starta en kafferepsklubb. Sju sorters kakor på småfat, praliner i glasskålar, små porslinskaffekoppar och övervägande kvinnor ska alla trängas hemma hos mig med jämna mellanrum för att förkovra sig totalt i traditioner på konservativt vis. På somrarna ska jag göda syrénbusken bredvid vår hammock på innergården och skapa en berså så att vi istället kan flytta ut samkvämet dit.

Gud vad jag känner ibland att jag är född i fel era av historien. Men you just wait and see! Kafferepskonceptet kommer köras igång i början av 2011. Jag har redan mentalt förberett mig och jobbar just nu som hårdast med utrustning för att lansera min idé: kokböcker (som jag kan fylla själv, inte en färdig) är önskade, glasskålarnas kvantitet ska växa och jag har hittat många intressanta recept som ska testas inom kort. Får nog även intervjua mormor nu under julhelgen kring tillverkning av såväl klassiker som rutiga kakor som nyare favoriter (åtminstone går de hem hos min syster) som chokladbiskvier. Underbara dofter ska vandra i trapphuset och jag hoppas att jag kan locka några till att dyka förbi på ett smakprov.









Hjärtligt välkomna så småningom!

Johanna

Nu har jag överlevt min tredje dag här uppe i storskåne och dagen lider mot kväll. Det blir lite pepparkakor och julöl/glögg för att frottera sig i årstiden, dock blev fotbollsmatchen vi skulle sett under tiden inställd på grund av att de även i England tycks ha problem med vädret. Usch, jag medger helt och hållet utan att skämmas ett dugg att jag redan är trött på snön. Eller, egentligen handlar det väl om att jag är trött på att städerna inte hanterar snön som jag hade önskat. Is, modd och slask gör det omöjligt för pensionärer, barnvagnar och mig med min rullväska resandes mellan städer att ta sig fram utan att få raseriutbrott eller ge upp. Helsingborg tycks dock vara en stad som kanske genom naturligt urval trollar bort all snö staden får extremt snabbt, vart den tar vägen kan jag inte förstå, och det bryr jag mig heller inte ett dugg om.

Vi var i alla fall ute och promenerade igår eftermiddag innan snön och mörkret lade sig, lite fotografier från strapatsen följer.... nu.

Johanna

(Mor, säg till om du önskar någon av bilderna lite mer högupplöst,)



Johanna

Hej y'all. Igår komponerade jag ett helt onödigt och skittråkigt inlägg som ni snabba läsare med största sannolikhet hann ta del av. Jag har dock plockat bort det igen av de precis använda adjektiven. Min blogg existerar inte för att jag ska avrapportera om vad jag har gjort under dagen och om jag tyckte att det var kul eller tråkigt eller coolt eller sånt. Det finns för att jag ska bidra men meningsfulla (nåja) livsåskådningar och åsikter om tillvaron och jag kände så fort jag skrivit färdigt igår att jag inte alls var nöjd. Så därför åker det och ni får nöja er med en tomhet i etern tills jag har något vettigt att komma med. Jag skulle egentligen lagt upp lite foton från min senaste visit ute i landsortsbygden, men jag sitter på biblioteket i Halmstad och glömde dessvärre minneskortet kvar i Kristoffers rum. Fastän det bara är tvärs över gatan är det alldeles för otänkbart att gå hem och hämta, jag har dessutom en inlämning som egentligen måste skötas, det är varför jag sitter här in the first place. Det får nog vänta till senare, men inte omöjligt att senare inträffar redan ikväll.

Om tre veckor exakt är det förresten 2011, och som vanligt kommer jag precis innan att skapa någon form av sammanfattning av något, som alla tycks göra vid denna så avrundande tid på året. Jag vet dock inte alls vilken skepnad detta kommer att ta så ni får helt enkelt sväva i total ovisshet fram till dess.
På återseende,

Johanna

Nästa bidrag ut för allmän åskådning är mitt verk som faktiskt togs för bara en knapp månad sen, det är svårt att se framför sig med tanke på hur snabbt snön och vintern kom och grep tag om oss. Vantarna och dunjackan är framgrävda, cykeln har mer eller mindre gått i idé och solstrålarna tyder snarare på iskall frisk luft än brunbrända ben. 

Det här är åtminstone innan allt det där, medan man fortfarande såg sand på stranden och gräs på, ja, gräset.


Last days of summer 



































Johanna

Alltså, jag är värdelös på att hålla vad jag lovar. Jag hoppas verkligen när jag sa att jag skulle återkomma förra veckoslutet att ingen satt och höll andan. För kom där något mer den veckan? Nähä då. Jag tänker dock hålla er (tredje gången jag böjer det verbet i olika former och sammanhang, starkt eller fantasilöst?) på halster lite till med min sfärteori och istället lägga upp lite foton till allmän beskådning. Ofta tar jag foton med en idé eller en känsla i bakhuvudet, jag ser ofta sessionen framför mig innan jag tagit bilderna.

Först ut är lilla Majsan som motiv, en serie jag tog redan i somras men som legat några månader på våra olika redigeringsbord och nu äntligen får se eterns ljus. Låt det väl smaka!


By the Road






























Johanna

Ojojoj. Nu har jag stått i duschen och förarbetat ett helt nytt inlägg i hjärnan, raderat och ändrat formuleringar och funderat över ordval. Det är en av de mest kreativa och högaktiva platserna för min hjärna att vistas, problemet är bara vad som händer sedan med alla de tankar som efter att duschdörrarna öppnas bara försvinner ut i rymden. I det här fallet hamnar i stort sett alla här i min datorkryptering och fortsätter vidare till er lagom intresserade läsare. Nu sitter jag i skräddarställning i soffan med vinglaset bredvid och tar tid jag absolut inte har till att uppdatera er lite. Vin?! tänker ni. På en tisdag? Ja, av två anledningar.
1. jag spenderade helgen med Trivial Pursuit och popcorn, lite filmer och två besök på Nautilus. Före nattning låg vi som vanligt som två pensionärer med varsin bok på vår förutbestämda plats i sängen och frossade i vettig litteratur. Mycket moget, men med följd att jag saknade ett trevligt glas vin eller två.
2. Jag gillar själva bilden och idéen med ett glas vin till författandet, folk har ju druckit betydligt starkare saker under sitt skapande oavsett vilken dag i veckan det har varit.

Och jag kommer ändå somna inom en kvart, jag är helt slut i huvudet efter två hårda dagar som växellärling nere på Lunds kommun. Det är bara den här veckan som denna situation råder och trots att jag tycker att det både är roligt, spännande, nyttigt och praktiskt är det absolut inte vad jag har tid med just nu. Mitt liv går absolut inte ihop just nu. Det är för mycket, och samtidigt för lite, på gång just nu. Jag har 100 % studier fram till januari samtidigt som jag ska rycka mig hårt i kragen och äntligen skriva min sista tenta från Campus om en månad. Sen behöver jag verkligen få ett jobb och går därför på alla intervjuer jag kan och irrar runt inne på diverse jobbsökarsidor på nätet simultant, samtidigt som jag inte kan ta ett jobb med för mycket timmar, för det har jag inte tid med. Herregud, hur ska detta sluta?

Nu har jag i alla fall tusen (tre) ärenden som måste utredas innan jag kryper mot sängen, men jag återkommer med säkerhet innan veckan är slut. Då ska jag lägga fram min teori om sfärer för er. Mycket spännande, känn er intrigerade!






Johanna

Idag kommer fanimej ytterligare ett inlägg mer eller mindre (mer) om utseende. För jag har fram och tillbaka en hel del problem med mitt yttre som ingen annan tycks se förutom jag, men det varierar varenda gång mellan olika kroppsattribut. Och när jag har börjat fokusera på den här störiga och fula kroppsdelen sker en psykologisk process som förvrider allt i mitt huvud; jag börjar titta mig runt på stan och i min omgivning efter andras kroppsdelar, hur se de ut just där? Det kan förvisso även ske när det kommer till shopping och kan innebära att om jag behöver ett par jeans så går jag runt och stirrar på hur alla andras jeans ser ut och vad det är som gör ett par jeans snygga. Denna dysfunktionella åkomma har jag inte frågat så värst många om men fått svar från några håll om att det är ett "högst märkligt beteende" eller att jag borde söka praktisk hjälp för det.

Oavsett, en sak har stört mig i åtminstone ett år, vilket är längre än de flesta av mina deffekter brukar retas med mig. Jag tittar och jag tittar och jag tittar. Överallt ser jag människor utan denna problematik, oavsett deras ålder, genetik eller BMI. Jag blir förbaskad. Jag har försökt göra något åt det ett tag nu utan att se några resultat, vilket för mig ännu mer förbaskad och frustrerad. Idag googlade jag syndromet och fick reda på att man för att undvika eller lindra besvären skulle utföra följande bedrifter:

1. Motionera mera
2. Ändra sin kost
3. Vårda problemområdet
4. Sluta röka
5. Acceptera sitt utseende

Fem fenomenala tips, eller? Skit ner er. Först och främst, det här var snarare ett tips av veckotidningskaraktär än från en sjukhusrekommendation, så egentligen vet jag inte varför jag ens brydde mig om att läsa. För det andra, Vilka problem blir inte bättre av dessa nämnda punkter? Äta nyttigt, röra på sig, inte röka.. säger inte det sig självt att det är hälsosamt och därför helt logiskt borde ge den perfekta kroppen? (här vill jag bara slå mig i pannan med handflatan och skrika Daah..? ) Men det fungerar ju inte riktigt så, alla är inte modeller i Milano eller passar i bodycons. Då kan vi inget annat än följa självhjälpspunkt nummer 5 som menar att vi bara rätt av ska släppa lös oss och skita i hur vi ser ut för det finns ändå inget vi kan göra åt det. Tack för det tipset, verkligen.

Vad jag var ute efter var konkreta och enkla tillvägagångssätt, om de så skulle säga att det finns en apparat att köpa för att utplåna detta problem som du har, Johanna. Det kostar 10 000 riksdaler men sen kommer du aldrig att uppleva detta igen. Då hade jag sagt tack för hjälpen, sparat och knegat och snålat för att få ihop till detta, sen skulle affären vara ur världen. Men icke, se punkt 5. Om jag nu, som det här fallet i princip gör gällande, så har jag testat ALLA punkterna. Och för några år sedan, när mitt problem inte fanns, ja då hade jag betydligt mer att jobba på i de flesta av de här punkternas fall.

Herregud, ska det vara så svårt att åldras och måste jag börja redan nu?


Johanna