My Place In Cyber Space

För några veckor sedan var jag och mamma på utflykt i mellersta Skåne och tittade på blommor och njöt av halvfint kvavt väder. Jag tog en hel drös med bilder som vanligt, några dyker upp här nu!












Det underbara växthuset/caféet utanför Höör, vi tycks aldrig tröttna på det! :)






Tjusig i klädsam hatt!



Lizzi tröttnade snabbt












Jag kallar outfiten min Karin Blixen-version. Tidlöst, n'est ce-pas?

Johanna

Måndag morgon. Jag har i tjugotvå timmar levt med en mördande stelhet i nacken och kan inte riktigt vrida mig åt vänster utan att det stramar hela vägen ner i skuldran. Jag har inte en aning var detta härstammar från, vad jag har gjort för att förtjäna detta eller när det tänker släppa, vilket är oerhört frustrerande. Jag fick igår kväll en underbart välbehövd massage som absolut inte hjälpte ett enda dugg. Ack och ve.

Detta handikapp till trots begav jag mig under gårdagen på utflykt söderut för inhandling av tyg, projektet fortskrider. Till helgen ska jag packa material och mood boards och sätta Majsan och mig i arbete, så resultat lär dyka upp relativt snart.

Nu ska jag och min uppvärmda vetekudde runt nacken som jag fick låna på jobbet arbeta vidare, so long!



Johanna

Här sitter jag en fredag, under de sista självande veckorna på sommaren och det nuvarande jobbet. Som vanligt mellan telefonsamtalen lägger jag ner mycket tid på att drömma om svunna tider och en längtan efter detta hopkok av gammalmodighet ska omsluta mig. Idag kommer det dyka upp bilder på saker jag vill ha, trots att jag har gjort en sträng princip att inte syssla med sådant. Men se detta som ett av undantagen som bekräftar regeln, jag kan helt enkelt inte låta bli.

Ni kommer förstå varför.




Dessa underverk finns hos Helsingborgs auktionsverk. Aktuellt pris för detta tekabinett 600 riksdaler, utrop 800.



Det här, har jag fått lära mig, kallas för taburett. Fantastisk kallar jag den här möbeln. Matchande stol fanns till.



..får den här plats i lägenheten tro? Den korrekta titeln här torde vara "skitstor blå soffa". (badkarssoffa i gustaviansk stil heter den enligt auktionsverket, min känns mer träffande..)


I övrigt tokar jag kring ett nytt projekt som kanske kommer se dagens ljus, kanske aldrig. I maskopi med min syster ska det sys damkläder som damkläder bör se ut. Inspiration hämtas, hör och häpna, från vintagemönster från främst 30- 40- och 50-talet. Åh vilken outtömlig guldgruva Internet kan vara ibland! Ljuvliga små böljande klänningar och kjolar som syns men absolut inte sticker ut. Precis så som jag skulle vilja gå klädd själv, med andra ord. Vill ni vara med på resan och bidra på det sätt ni kan är det bara att be mig berätta om det så kommer jag innan ni vet ordet av mata er med mönster, teckningar, idéer och material.

Var det någon som bad om smakprov?









Väl mött!


Johanna

För en tid sedan när jag ensam skulle försöka sova rasade ett oväder utanför fönstret. Åskan rev mullrande över himlen och regnet smattrande högljutt mot plåttaket på innergården. Jag drog upp rullgardinerna och stirrade ut över skådespelet och log lite för mig själv, i min hjärna syntes hjältar i episka fantasyäventyr eller tecknade seriekaraktärer speja ut mot horisonten och långsamt och högtidligt säga för sig själv med en uppoffrande suck:

So it begins.

Osökt kommer just den frasen att föra oss vidare mot det äventyr som nu stundar, Kristoffers inflytt ofh mitt första riktiga samboförhållande. Visst har jag bott med andra tidigare i olika konstellationer men aldrig i den här situationen när man kompromissar, bråkar och älskar på ett helt annat sätt. När han i nuläget är här kortare perioder är hans närvaro alltid uppskattad, självfallet, men han driver mig även till fullständigt vanvett. Odiskade kaffekoppar, saker överallt och på fel ställen och framför allt irritationsmoment #1: vanliga matbestickknivar använda som smörknivar. Ju mer jag tycks påpeka denna märkliga petitess desto mer benägen tycks Kristoffer bli att fortsätta. Det psykologiska kriget fortskrider.

För det fungerar ju även precis tvärtom. Jag går efter honom och spårar som en blodhund efter alla "fel" han gör här hemma och tjatar honom utled till döden på mig. Jag har extremt känslig hörsel och gapar åt honom från rummet bredvid att skruva ner TV:n så lågt att knappt han hör ens. Han får inte röra mina gosedjur (mycket moget, f.ö. att fortfarande ha dem i sängen, 25 år gammal) om han inte gör det rätt. Jag är slutligen även en rättså ohygienisk person med specialitet att vara usel på kylskåpsrensning, jag bara köper nytt och ställer in ovanpå de gamla varorna som jag låtsas att jag inte ser.

Så visst har jag minna egenheter och underligheter och det ligger ju nog någon slags mutkonspiration bakom att stackaren frivilligt flyttar in här.

Men båda två har faktiskt varsin egenskap som jag tror kommer vara avgörande för att det kommer att bli bra ändå: Kristoffers är att han är väldigt resonlig på ett lugnt och samlat sätt och därför inte brusar upp när jag går igång. Min skulle jag vilja säga är att jag är proaktiv, att jag vill förekomma problem innan de inträffar. Genom det innebär det ofta att jag inte vill ta nya beslut själv utan att konferera med alla andra först om hur det ska göras för att alla ska bli nöjda, även om det så ska tjatas och tvingas fram någon slags åsikt från dem i frågan. Man kan nästan säga att jag ibland tvingar fram folk till beslut bara för att jag ska slippa göra det och de senare ska känna sig överkörda.

Så efter en sådan reflektion tror jag nog att vi kommer klara det här och säkert rättså bra till och med. Nu i helgen gick det stora lasset och det nya, stora äventyret kan börja.



Johanna



PS. Jag har förresten tagit ett steg bakåt i mitt bloggande, jag skriver inte i realtid längre utan överför mina redan nerskrivna tankar och kåserier från min nya älskling, den otroligt vackra anteckningsboken från paperbacks som jag tidigare berättat att min kokbok är ifrån. Titta!








DS.

Eftersom jag har varit så enormt frånvarande under den senaste tiden bjuder jag nu på två uppdateringar samtidigt. Här är resultatet av en idé som jag har haft länge men inte blivit färdig till. När jag ser rapsväxter varje vår blir jag alltid instinktivt stressad eftersom jag vet att de så snabbt försvinner igen. Från början hade jag tänkt mig syrran som modell men när hon inte hade möjlighet att komma ner till vårt underbara landskap fick mina två exilsvenska vänner ställa upp. Inflyttade skåningar är de, så de tyckte säkert inte att det var lika roligt som jag, men de agerade snällt efter mina dirigerande noter, vevanden och pekanden.

Voilà!































Johanna

(älskar när jag kan citera mina favoriter subtilt, så att ingen faktiskt kan ana vilka gömmor jag hämtar dem från)

Jaha, så då sitter jag i soffan och har avtjänat straff hos Arbetsförmedlingen och känner mig faktiskt lite tom. Jag har under de senaste tre månaderna jobbat mer än någonsin tidigare för en inkomst som antaligen matchar dagens tonåringars. Jag har befunnit mig på ett tjusigt kontor på bästa adress utan ralph lauren-skjortor och väldigt uppenbart stått ut i mängden. Men med facit i hand trivdes jag extremt bra där och jag kommer sakna de jag jobbade med mer än vad jag kanske känner av just nu. Hade vissa förutsättningar runt om (läs: inkomsten) varit annorlunda hade jag aldrig velat sluta.

Däremot finns det en aspekt som jag har saknat i mina olika arbetsroller ända sedan min tid på butiksgolvet, jag har sedan dess alltid haft extra, sommar, deltid, helt enkelt aldrig ett riktigt jobb. Jag har därför aldrig riktigt kommit in från början, fått lära mig precis allt och kännt att jag faktiskt är, som vi service management-are älskar att säga "empowered" tillräckligt för det jobb jag utför. Det är en riktigt jobbig känsla stundtals och man blir automatiskt aningen osäker och faktiskt även oengagerad när man tänker på det. Jag kan strunta i hur det går för det där brevet till Iran för jag vet inte vad som händer när det lämnat terminalen här i stan och jag kan inte på något sätt bli anklagad eller hållas ansvarig för om det inte når fram. Jag behöver inte bry mig om någon har snott något för det är inte min ekonomi som drabbas. Här på praktiken har jag kunnat stänga datorn och lämna kvar allting precis den minut jag går ut genom dörren eftersom jag inte har haft något eget ansvar eller något/någon som är beroende av min insats. Det finns inga extraansträngningar jag kan göra eller övertid jag kan sitta för att sedan få fram ett resultat som jag sedan antingen får beröm eller får ta konsekvenserna av.

När jag pluggade var det extremt lätt: jag läste kurshandboken, läste kurslitteraturen, gjorde vad som förväntades och blev bedömd därefter. Allting var upp till mig och min egen prestation. Vad jag väldigt omständigt och detaljerat försöker förklara är att jag verkligen känner mig redo för mer ansvar och mer eget arbete. Jag längtar tills jag kommer in på en arbetsplats där det är värt att lära mig grunderna och ge mig den information jag kan tänkas behöva. Jag kommer suga åt mig ALLT, somna klockan åtta i soffan av utmattning och sedan prestera damned good. I'm ready.

Innan midsommar får vi svar.

Johanna

Även om det var en månad sen och till och med mer än det sen min födelsedag tänkte jag ändå att det kunde vara kul att se bilderna från helgen. Den var en minst sagt hektisk helg utan många stunden lugn och ro, men fantastiskt trevligt var det. Här ser ni fotona!



Dag 1




















Dag 2


























Johanna

För någon vecka sedan kom jag till en insikt om mitt liv, som jag redan har berättat för några av er. Jag stod vid busshållplatsen klockan sex och väntade på att ta mig två ynka hållplatser, men jag hade för mycket att bära för att kunna gå sträckan hem. Eftermiddagen hade stressats igenom med halvhjärtad shopping och en uttråkad känsla av att vara allmänt grå och trist. När jag studerade folk i busskuren kände jag av stämningen hos en grupp killar och tjejer som var i min ålder, kanske något år yngre. De stod uppklädda med systempåsar i händerna och för dem hade dagen bara börjat. Jag lät mig sugas in i deras atmosfär en stund och kände att det hade varit kul att festa ordentligt och att jag kanske skulle ringa runt och kolla läget med mina bekanta i stan och dra igång något.

Men lite längre bort, vid sidan av busskuren, stod en kvinna som även hon var i min ålder, kanske något år äldre. Bredvid henne stod hennes dotter, max ett par år gammal och bara en meter hög. I famnen på henne fanns en mjukishäst som även den var ungefär en meter och hon kramade den hårt för att inte den stora världen skulle ta den ifrån henne. Hela bilden var så fin och jag blev nostalgisk och mindes mina egna bravader med flertalet stora gosedjur och det kändes inte så länge sedan alls. Då fick istället en tanke att det inte är så himla långt kvar tills jag lämnar dem vidare till en egen dotter och varför ska man ut och slira med ungdomar när man kan mysa med familjen hemma i soffan?

Jag står med en fot i varje läger nu, jag har vänner och bekanta på båda sidor och jag tror att jag kommer befinna mig i det sceneriet ett tag framöver. Jag är inte redo att ta klivet men har kanske vuxit förbi det steg jag stått på hittills. Tur att det tycks finnas gott om steg i min trappa så att jag faktiskt kan stå sådär utan att falla.



Johanna

Ibland blir jag så himla trött på min situation och vill bara att allting ska flyta medströms. Eller ja, vem vill inte det, men jag tycker ofta att jag blir motarbetad och jag har inte känt känslan av att ha flyt på länge nu. Ju mer jag jobbar och kämpar för att hålla huvudet ovanför ytan blir strömmarna allt starkare. Så fort jag lyckas skaka av mig ett problem dyker nästa upp, jag kan inte vinna det här.

I fredags fick jag ett mycket trevligt samtal som kan innebära en stor ljusning för mig på den annars så nattsvarta ekonomiska himlen. Men istället för att glädjas fullständigt åt detta har jag hållit huvudet kallt och hoppats på ännu mer, att de olika spelbrickorna ska ta ut varandra och lämna mig kvar som vinnare. Men det visade sig efter ett snabbt samtal att det bara var ett lag som var spelsugna, även om det lag jag mest hejade på var intresserade hade någon stulit deras spelpjäser vilket ju då omöjliggör att de är med i leken. Jag kände genast hur modet sjönk och hur motivationen till att sitta dagarna i ända på ett ställe som inte kommer leda någonstans dog. Så börjar jag tycka synd om mig själv; varför ska jag behöva kämpa mer än många andra? Vad har jag gjort för att förtjäna all denna oro och osäkerhet? När ska det vända och hur ska jag göra för att påskynda det?

Sedan inser jag att den där ljusningen ju bländar mig i ögonen fortfarande, jag är inte alls van vid så skarpt ljus som skär igenom mitt mörker. Min plan nu blir att vandra längs den upplysta stigen så länge det är den enda, och se om jag hittar några andra strålkastare dyker upp längs vägen. Samtidigt kommer jag att försöka ladda mina batterier under tiden för att försöka inse vilken väg som faktiskt är min, oavsett om den lyser ordentligt eller inte.





Johanna

Hur reviderade planer går till? Tackar som frågar, det ska jag genast berätta för er. Jag vill varna, samtidigt som det utstöts många suckar och frammanar en del grimaserande ansikten som virrar på huvudet, kan det faktiskt te sig komiskt. Jag har planerat den kommande helgen in i minsta detalj och för att verka hur cool och van som helst när den väl bryter ut försöker jag dölja kaoset som föregår med att göra så mycket jag kan i förväg.

Idag stod det på schemat 3 relativt snabba grejer som skulle frysas in, det kunde jag ju lika gärna göra nu tänkte jag. Det skulle dessutom inte tära på mitt tålamod eftersom jag har jobbat hela dagen och sedan mördad mig själv på tre kvarts spinning. Men ack, och ve. Först ut var hjortronparfaiten, där jag visste att jag inte hade så mycket sylt, men hade mätt ut att det skulle räcka alldeles utmärkt ändå. Jag plockar fram redskap, bläddrar upp rätt sida i Kokboken och ställer ingredienserna på display. Ända tills jag läser "50 g vit choklad" i receptet. Tusan, då kan jag helt enkelt inte göra den nu, insåg jag. Då får vi väl gå vidare på listan, frusen crème fraîche-tårta. Visst, jag gjorde om hela proceduren och upptäckte precis när äggen åkte ut för andra gången ur kylen att "1 citron" inte hade köpts igår utan av någon outgrundlig anledning istället stod på listan på vad som ska inhandlas under morgondagen. Modet började nu svika mig men så kom jag på att jag ju hade dragit lite med att göra mina minibrownies, så jag förstod att det var dags för det nu istället när de andra alterativen var uträknade.

Jag ställde mig i färd att diska och göra rent ugnsformen som jag tidigare hade använt till exakt samma syfte och nu behövde. Medan jag stod med diskborsten i högsta hugg slog det mig: "valnötter var det ja..." Herregud.

Nu sitter jag åtminstone i köket med fina chokladbröd nyss uttagna ur ugnen och väntar på att de ska svalna så att jag kan tjuva en redan nu. Eller två.







Johanna

Tro det eller ej, men jag har varit på ett lysande humör idag. Jag har tagit det lugnt som en snigel och det har varit fantastiskt väder i hela Sverige. Imorgon ska jag till jobbet och efter det kommer jag planera inför helgens festligheter, så hektiskt kommer det se ut ända fram till lördag när ni kommer, believe me. Därför är denna dag som en oas där lugnet står i centrum. Jag har bara gjort precis vad jag orkar och velat och kört med Kristoffer sådär lagom mycket. Ett par skor (våga inte säga ett dugg!) är jag rikare, och mamma har berikat kontot väldigt behövligt. Tack än så länge!

Jag har redan spenderat ett år, sedan jag fyllde 24 ungefär, med total ångest över att jag bara blir äldre, tjockare och mer meningslös i min existens, så då trodde jag att hela den här dagen bara skulle bli en kaskad av otrevligheter. Men på något sätt vände det, jag insåg att åtminstone idag kan jag göra lite precis hur jag vill, folk runt om mig är snälla mot mig och uppmärksammar att de tänker på mig. Dessutom var det inte så farligt, jag är precis lika hängig i fläsket som när jag var 24. Nu har jag däremot chansen att vända det, att ta åldern med ro och jobba med tiden istället för mot den. Rätt vad det är kanske jag får höra "Oj, är du bara 25?". DET skulle väl vara den replik som skulle göra min dag komplett.


Oskar Linnros om den kritiska födelsedagen. Beredd att hålla med så fort jag kommit ordentligt över det här krönet.



Johanna

Lite foton från en mycket trevlig helg i Landskrona: fotboll, besök på museum, fotboll på TV, promenader vid havet och slutligen fotboll i soffan. För allmän beskådning nedan.

Mr. Larsson bevakade noga.

Så gjorde fler


Nervös tjej i annans bil


Utanför museet








Resten får dyka upp så småningom, kan ju inte släppa lös allt på en gång.. :)



Johanna

Jaha, sånt här sysslar jag med när jag inte jobbar och sliter. Jag förbereder mitt liv som tant genom noggrann övning: jag har hela köket fyllt med glasskålar med godis, jag bakar pajer och kakor och rotar i farmors gömmor efter tjusiga kaffeserviser.



Först bytte jag ut allt gammalt




...och fyllde sedan på med nytt!










Välkommen på en smakbit!



Johanna

Tänker bara ge er en teaser, ikväll kommer det komma en uppdatering en masse. Jag har aldrig jobbat så mycket i mitt liv som jag gör nu, därför har vissa saker under en tid fått stryka på foten. Men jag tänkte mig ett stort foto-collage på vad jag har sysslat med när jag inte jobbat, tränat och sovit.



Johanna

Det är fredag kväll. På Spåret är slut, Bond-filmen också alldeles nyss (The world is not enough, min favorit, f.ö.). Och jag har något att erkänna. Jag blir vansinnig när stolarna kring bordet är utdragna utan att någon sitter eller tänker sätta sig vid dem. Jag hatar att behöva vända stora, kallsvettiga strumpor rätt när det är dags för tvätt. Fyra odiskade kaffekoppar på diskbänken som det absolut inte är jag som druckit ur. Kläder kringspridda i hela lägenheten. Fönsterkarmen på toaletten full av necessiteter istället för att de står i den hylla i skåpet som är rensad för att inhysa just detta. Är det något jag har lärt mig under Kristoffers vistelse här i fem veckor är det att jag är ett kontrollfreak utan dess like. Allt ska vara som jag har ordnat det och jag märker direkt om något är ändrat, in i minsta detalj. Varenda sak som inte är som det brukar stör mig oerhört och det går inte att bara låta det bero.

Men min bekännelse ligger inte enbart däri, utan främst i att jag bara har varit utan honom lite mer än ett dygn saknar honom jättemycket. Det är tomt här och jag är rastlös och ingenting är riktigt lika kul. Det kanske mest nämnvärda i hela historien är det osannolika i att jag bara är så frenetisk och kontrollerande och tjatig när jag inte är ensam. Sedan Kristoffer åkte igår har jag låtit bli att träna, käkat chips, druckit energidryck (som jag vet att han hatar) stökat upp massor, spenderat pengar och latat mig alldeles för mycket. I princip alla frestelser jag vanligtvis brukar motstå har jag fallit för på 24 timmar och jag skäms hur mycket som helst. Ändå tillåter jag mig att göra det, trots att det inte är ok för Kristoffer att göra det när han är här. Men skillnaden är kanske att jag koncentrerar mitt syndande till ett enormt frosseritillfälle och gör det i min ensamhet utan några vittnen, istället för att portionera ut det för andra att gå och bli irriterade på de uppenbara bristerna.

Jag har alltså dragit slutsatsen att eftersom jag inte direkt är felfri kan jag väl tänka mig att leva med de här småretliga defekterna och jag är riktigt nyfiken på vad framtiden har in store för oss. Just nu är ju allting väldigt ovisst eftersom ingen av oss har jobb eller är på väg att få jobb eller ens kan tänka oss var vi kommer få jobb. Vi (jag) funderar över mycket, tar beslut kring väldigt lite. Man hittar något som ser bra ut men vågar kanske inte riktigt ta språnget. Men mycket kan komma att ändras redan rättså snart. Till sommaren är Kristoffer färdig i norrland och då vill jag gärna ha hem honom ner hit och min praktik är färdig så förhoppningsvis har det ljusnat avsevärt på den fronten. Följ med resan under våren och se hur allt utvecklar sig!

Jaja, nog traggat, jag ville bara sväva ut i mitt resonemang lite grann. Eftersom jag inte har ett enda dugg för mig i helgen kommer jag kanske återkomma här igen väldigt snart.

Johanna

En kvart mellan halvlekarna är allt jag behöver här ikväll, allt jag orkar. Jag är trött som en gnu (?) och vet inte alls varför. Jag har även nyst ungefär 100 gånger idag och känt mig allmänt blek och vissen. "Ble, vissen och ful", var hur Kristoffer sammanfattade min utläggning inifrån badrummet tidigare. Vissa dagar bara är så, typiska mellandagar som man bara önskar ska flyta förbi snabbt som en askgrå massa. Vi befinner oss nu i Landskrona och passar huset åt Hultmans som är i de norska fjällen och lever livet. Förutom att Kristoffer åker upp till Halmstad igen på torsdag har jag en trevlig vecka framför mig som kan göra att jag känner mig lite mer uppåt och piggare. Imorgon ska vi med pappa till farmor och farfar och plocka ut en servis som jag kan använda till Kafferepsklubben och på torsdag kommer mamma och lizzie så att vi kan umgås lite, båda dessa sakerna ser jag verkligen fram emot.

Sedan har jag tusen ärenden att springa, telefonsamtal att ringa och beslut att betvinga. På tisdag börjar med allra största sannolikhet min praktik hos Manpower, vilket är en extremt kluven känsla för mig. Rent karriärmässigt är det ett utmärkt steg i rätt riktigt och precis det jag behöver. Ekonomiskt är det dock en total katastrof och varenda slant kommer att vara avgörande framöver. Men jag har börjat se det nu som en fas som jag måste ta mig igenom och försöka utnyttja så mycket till min fördel som möjligt. Jag måste ta vara på allt jag lär mig och se det som en chans att utvecklas och få precis det jag saknar - erfarenhet. Det finns hundra frågor som kommer dyka upp längs vägen och säkert ett par livsavgörande val som noga måste tänkas igenom, men det får vi ju ta då. Jag kan inte säga att jag direkt längtar till tisdagen, men det ska bli mycket intressant när den väl kommer.

Nähä, nu får det vara nog för den här gången, men antagligen kommer jag ha riktigt mycket tid över nu i helgen eftersom Kristoffer är på annat håll, å jag kommer säkert återkomma redan då igen.

Ciao!



Johanna

Min fantastiska Pentax k-x har fyllt ett halvår i min ägo, jag vet inte exakt på dagen när det var men jag höftar lite. Den har uträttat underverk för mig och jag har visat många av våra gemensamma alster här på bloggen. När det nu var så fantastiskt väder i helgen och jag inte hade ett enda dugg på agendan fick jag ett väldigt kli i fingrarna och det var dags att ge sig ut på nya uppdrag.

Den här idén har jag haft i tankarna länge men inte riktigt utformat färdigt, tyckte jag. Som de flesta vet är jag smått beroende av kusten och närheten till havet, en annan fascination ligger i stadsuppbyggnader utifrån historiska och arkitektoniska aspekter och jag kan spendera mycket tid funderandes kring saker som rör detta. Därav är mitt fotoprojekt faktiskt en blandning av dessa, jag tycker nämligen att det är märkligt att Helsingborg helt saknar en kust i söder samtidigt som jag är lite förtjust i skylinen som bara är en stora industrier och höga fabriker som släpper kemikaliefyllda moln upp mot himlen. Inte förrän en bra bit söderut dyker ett nudist-/hundbad upp precis innan hamnen i Råå. Det finns långtskridande planer på att ändra på detta och om 20 år kommer inte södra hamnen att se ut som den gör idag. Kanske var det därför som jag kände att jag ville dokumentera allt, nu medan jag fortfarande kan. Så jag tog helt enkelt cykeln och kameran och begav mig söderut, hela tiden med tanken att ta mig så nära vattnet jag kunde.

Resultat:





















När jag äntligen nådde stranden såg bilderna något annorlunda ut.
























Johanna