My Place In Cyber Space

Det var en riktigt trevlig lördag vi bjöds på för några veckor sedan, här kommer lite tjusiga foton från heldagen:



Anna, Emmah & en Anna till

Vi startade dagen med ett riktigt träningspass



Sedan följde ett mycket uppskattat varmvattenbad där vi dröjde tills fingrarna blev skrynkliga



Alla tjejerna



När vi kom hem till Emmah hade Robban dukat fint och bjöd på trerätters som var mer än njutningsfull



Till bords fick alla i uppgift att berätta en liten anekdot om sin historia med Emmah, mycket rolig idé.



Festen förflyttades till vardagsrummet

SingStar drog igång...



...vilket som synes var till min stora förtjusning (jag försökte fly fältet.)



Vi for sedan med Emmah i ilfart till Hässleholm och underbara gamla Björksäter för en kväll med Barbados.







två gruppbilder, sen fick kameran vila resten av kvällen. Jag bjuder på att jag ser ut som en hybridjätte, jag har hundra saker jag vill skylla på men ingen som riktigt duger. Jag vet inte vad som skett med mig.



Tusen tack för kvällen!


Johanna

Först av allt, innan jag börjar babbla iväg åt andra håll skulle jag vilja tacka min kära gamla gymnasiekamrat Andreas Roos för den stora vänligheten som hjälpte mig att ytterliga justera min bloggs utseende. Det handlade bara om en sådan enkel sak som centrering av allt men det betydde oerhört mycket för mig och jag är uppriktigt tacksam. Tack för att du dessutom gjorde det på lördagens trevliga festligheter utan att någon officiell faktura har skickats mig. I utbyte har jag lovat att så till förfogande med tips innan han gör sitt nästa utskick och se mellan fingrarna om han nu mot all förmodan inte skulle lyda mina råd. Hans mycket mer avancerade hemsida (kanske även mer intressant?) hittar ni här.

Jag skulle sedan vilja krångla mig runt mitt sitt stora problem med alla modebloggar. Mitt problem innebär mer precist att jag inte förstår meningen med alla tusentals tjejer (och killar, för den delen) och deras behov av prata om skor och dagens outfit och till vilka säsonger vad gäller. Det jobbiga med allt det allt det här är att jag själv älskar mode. Men med en twist kanske. Jag abonnerar inte men lusläser alla pretentiösa modetidningar jag kommer över och flikar vissa sidor för att markera vad jag tycker om. Jag kan en del om designers, modeller och fotografer och jag ser ofta olika klädkreationer som konst. Min syster har en bokmärkespärm med inspirerande kläder utklippta från olika sammanhang och med allt mitt flikande skulle jag kunna göra det samma (och har funderat länge på det men har ingen tom bokmärkespärm över, de är fulla allihop) Samtidigt är jag mycket kritisk till alla som har gjort sig en hobby på att visa sina kompisar via internet vad de har köpt på sitt lilla köpcenter den här dagen. Jag ser skapandet och kreativiteten som en väldigt inspirerande konstform och älskar när Karin Winther rapporterar från modemässorna och att bläddra i Peter Lindberghs fotoböcker.

Jag säger dock absolut inte att jag följer dessa trender, även om de ofta fungerar som språngbräda för andra idéer jag har. Jag säger inte heller att jag någonsin kommer att ha råd att köpa ett enda plagg av en riktig märkesdesigner, hur gärna jag än skulle vilja. Men jag kan bläddra i tidningar eller gå i affärer och bara stryka över plaggen och känna på materialet, njuta av mönstret och sucka drömskt åt höga klackar jag absolut inte kan gå i.

När jag så småningom får ett jobb vet jag precis hur, vad och var jag shoppa. Men ni kommer inte få se några bilder.

Johanna

Jag tänkte just skicka ett sms till Kristoffer att det inte gjorde något om han missade programmet ikväll eftersom det verkade vara ett typiskt sådär mitt-i-säsongen-så-vi-kan-smyga-in-lite-lägre-kvalitet-än-vanligt - program, ni vet. Men så satte jag mig ner ordentligt och gav det en ny chans och boy, fick jag belöning. För det första förtrollar ju Daniel Sjölin som alltid, sen myser jag bara av själva stämningen när de i sin tur sitter i studion och myser och bläddrar i böcker. Till julklappslistan tillsammans med alla köksgeråd och övriga materiella ting lägger jag alla Sjölins egna böcker (vilka han i progammet ofta själv driver med) som jag länge har tänkt att lägga vantarna på men aldrig blivit färdig till. Jag är faktiskt rätt besviken på dagens utbud av fysiska bokhandlar, här i Helsingborg har de bara en godkänt, och det endast tack vare sin engelska pocket-samling, annars hade även den kunnat kvitta. De säljer hundratals bästsäljande snabbkonsumerade deckare av svenska deckardrottningar och hundratals kokböcker av tredje generationens kockar som gärna delar med sig av familjerecepten. Var är djupet, var är profileringen och var är intresset för allt som inte finns på topplistorna? (varför topplistorna innehåller vad de gör är ju en helt annat diskussion) Som tur är finns internetbokhandlarna, det är väl säkert därför som läget förändrats för de riktiga bokhandlarna. Som tur är finns även second hand-affärer och antikvariat där det går att fynda som en tok om man bara hittar rätt ställen och timing.


I övrigt skulle jag vilja säga att torsdag tydligen är min nya fredag, det tycks nu vara min vanligaste bloggkväll i veckan. Fråga mig inte varför, idag har hjärnan varit igång på högvarv hela dagen och med en väl schemalagd helg är jag som vanligt redan uppe i varv mentalt inför den. Har jag mycket framför mig att stå i, oavsett om det är business eller pleasure, blir jag väldigt lätt uppjagad och disträ. Jag ska jobba på det där. Nu har jag åtminstone varit en avslappnad vecka uppe i Halmstad, helgen innan dess var jag i mina gamla kvarter på 25-årsfest. Det är faktiskt en trevlig bonus jag förärat mig helt nyligen, att ha gamla kamrater att umgås med när man beger sig hemåt, det har jag nog saknat även om det är helt självförvållat. Lite senare när jag packat upp tänkte jag lägga upp lite bilder från festen och lite allmänt från senaste tiden.


Nu tänkte jag avrunda med att skänka er min städ/relax-lista (ja, det är konstigt nog samma sak) som visserligen är under strukturering fortfarande men absolut lyssningsbar. Ni som har spotify kan ju kika på alla listorna om ni kanske har någon annan favorit, jag för min del tycker att den passar alldeles utmärkt nu i höstrusket!

Oldtimers (working project)


Take care,

Johanna

Varför är det så svårt för unga idag att få jobb? Även om jag nyss fått känna på erfarenheten av rejektion gäller det för väldigt många helt eller delvis arbetslösa i dagens läge. Jag är en helt nybakad student med massor av teorier och nya idéer som kan förnya verksamheten för den som anställer mig. Jag är mobil, lättlärd och en flexibel kameleont som kan slängas in där det behövs utan ett egentligt krav på lön, bara jag får något över huvud taget. Tack vare mina tidiga arbetserfarenheter har jag både god stress- och klagomålshantering, jag är duktig på kundmöten och jag har både teori och bagage kring hela servicelandskapet. Och det är så många som är i min situation; "jobbet tillsatt", "tyvärr har vi gått vidare med andra sökanden", "vi söker inte riktigt din profil just nu". Herregud. Och det värsta av allt för min del är att det är lite tidspress på hela processen dessutom. I januari kan jag inte längre förlita mig på min älskade och trogne, om än något krävande, vän CSN. Det vill jag inte heller, jag vill ju för tusan inget hellre än att komma ut på arbetsmarknaden och kunna bidra istället för att snylta på samhället! Därför är jag lika mycket en social som en administrativ person, lika mycket snabb som noggrann. Jag kan vara vad ni vill att jag ska vara, företag, hör ni det!

Oh well, nog om det nu. Jag tar det som sagt inte personligt, det är så det ser ut för väldigt många unga idag och det är inte så mycket vi tycks kunna göra åt det. Därför finns det heller ingen mening med att gräma sig över det. Nu tänker jag istället berätta om att dagens ungdom verkligen är för jävlig. Inte de som har nått min aktningsvärda ålder, utan de som istället ihopsamlat ett mer ringa antal årsringar i sin stam. Fy fan vad korkade de är. Jag läser väldigt sporadiskt bloggar och skvallersidor och kvaliteten är så dålig och nivån så låg att jag tar det som en ren förolämpning. Jag förstår att man kan behöva avreagera sig och skriva av sig ibland men det finns andra forum för det. Vad sägs om din privata dagbok som du sedan stoppar undan för att inte låta visa dina pinsamma formuleringar för alla idioter (vilka är ännu fler!) som faktiskt bemödar sig och slösar på sin dyrbara tid på den här jorden med att läsa. Helt otroligt. Om det nu är ett intresse att skriva och något som man faktiskt lägger ner en hel del arbete med, bör man inte vilja utföra detta ordentligt? Känner man inte någon slags prestationskrav på sig att det ska bli bra? De kan inte stava, de kan inte bygga meningar, de har ingen känsla för grammatisk korrekthet, det finns ingen variation och ingen flyt, ingenting. Total frånvaro av all form av talang.

Och detta är dessvärre även vad som präglar min syn på 90-talisterna. Smala drömmar. Alla vill bli kända, ingen vet vad de vill åstakomma för att bli det. Ska de bli framgångsrika idrottsstjärnor? Framstående politiker? Prisade författare? Vem bryr sig - det är bara kändisskapet som är det viktiga. Ingen kan laga mat, jobba på försäkringskassan eller bygga ett hus, de vill blogga och bli kända genom det istället. När ni läsare börjar bli till åren komna, känner ni ärligt talat att ni litar på 90-talsgenerationen att föra samhället vidare? Jag kan erkänna, jag är rent utsagt livrädd.

De har dessutom ingen respekt för äldre eller för historia, de har inte en aning om vad föregångare har bidragit med till världshistorien och lämnar i arv till dem. Min far blev förvånad över att jag lyssnade på jazz från trettiotalet, vilket jag har gjort i åtminstone ett halvt decennium. Antagligen inte alls så konstigt eftersom de flesta unga inte har insett att det fanns en värld som snurrade redan innan de stod på den. Jag tycker att man bör lyssna mer på äldre och inte bara se dem som en belastning, man bör tillgodogöra sig hela historien och inte bara ta vid. Genom att se tillbaka och förstå vad som hänt tidigare kan vi lättare förstå vart vi är på väg och varför. (Jag skrev här en lång utläggning om att jag älskar att befinna mig i intellektuella kretsar där kreativitet och kunskap flödar, men under tiden jag formulerade mig hade blogg.se fått för sig att logga ut mig och det är verkligen för sent på kvällen för att skriva allt en gång till. Kontentan var att jag en rädsla för att framstå som opåläst, korkad eller publikt tappar intelligensbollen men försöker undvika det i största möjliga mån genom att ta varje tillfälle jag kan för att trycka in ny data i hjärnbalken. Jag har därför svårt att förstå mig på människor som aktivt väljer att inte utnyttja sina hjärnor till vettiga ändamål).

Jaja, nu är det sent och jag tänker knyta mig. Men det dröjer antagligen inte så länge innan nästa snöiga fundering dyker upp här.. :)

Johanna

Här kommer lite foton från vår mycket trevliga visit i Växjö för Elias & Marias bröllop. Jag fick en lång kurs av Linus i kamerahantering så framöver kan ni se fram emot ännu vackrare bilder. Håll tillgodo så länge!


Maja på vårt hotell innan vigseln med eftermiddagsdonut i handen och munnen



Vigseln var vid foten av denna fantastiska plats som är studentlokaler nu för tiden och vädret var perfekt!

Mamma höll ett oväntat men fint tal och fick även sitta vid honörsbordet







Mycket skönt att vara hemma igen dock efter ett minst sagt hektiskt och metropolitiskt veckoslut. Ibland är måndagar bra att ha!

Johanna

Det är oktober. Jag är som vanligt oerhört förvirrad men det är alltid något speciellt med oktober, då eskalerar allt snabbt till en enda röra. Inte en av de fem helgerna står obokade och veckorna är fulla av ärenden, jobb, jobbintervjuer, litteraturlogistik, samtal, social närvaro och sen allt jag faktiskt skulle vilja göra. Därför har jag flytt över landsgränsen och vistats i Halland i snart en vecka, både för att komma ifrån alla distraktioner men även för att kunna varva ner lite.

Jag reser dock med sällskap, ett otroligt viktigt grått A5-block som innehåller och iordninghåller hela mitt liv just nu bär jag med mig var jag än kan. Allting skrivs upp, och då menar jag ALLTING. Inte bara de klassiska Att göra-listorna, utan jag snackar varenda information jag ges som kan tänkas behöva kommas ihåg till senare tillfällen. Därför finns det bland annat trevlig läsning om underliga drömmar, kontaktinformation till cirka tio olika personer, tid och plats för olika möten och vad jag behöver ha fixat tills dess, ett helt färdigkonstrukterat blogginlägg som väntar på att publiceras, träningstider för aktuell vecka, recept till diverse maträtter och gamla runor som med största sannolikhet är spår från sommarens ekonomistyrningstentamen. Och allt detta existerar bredvid min vanliga kalender alltså.

Men det är nog faktiskt det enda sättet som jag kan fungera på nu när jag har så många lösa trådar ute överallt i universum. Jag har ett tips till ett nytt Nobelpris, vad sägs om ett pris i ordning och reda? Inte för att jag överhuvudtaget borde få komma nära det med mitt vardagliga kaos men jag ska åtminstone få ett hedersomnämnande för gott uppsåt och bra kämparanda. För att jag ens bemödar mig att försöka. Ett mycket intressant experiment hade ju varit att låta allt bara bero och se hur livet hade fungerat då, det tycks ju inte innebära katastrof för alla. Men jag är nog alltför kontrollerad och ofri som själ för att kunna trivas med en sån livsstil, det lämnar jag åt andra.

Egentligen trivs jag rätt bra med mitt block.


Johanna

Från andra sidan graven reser sig nu detta monster. Bort faller massiva sjok av jord, damm och hundhår som har ansamlats och en ny gryning skymtar.

Min avsikt aldrig varit att lämna er, o pålitliga läsare. Men i våras blev mina studetikosa insatser mig övermäktiga och även om de belönades väl till slut var det på bekostnad av andra engagemang, exempelvis denna kreation. Under sommaren var det lätt att skylla på arbeten och fint väder, vad det egentligen handlar om i slutändan är okunskap. Jag hade nämligen tänkt genomföra en del reformer till denna lyckliga återkomst, dock vet jag inte hur detta ska utföras och har därför konstant skjutit på det mot en obestämd framtid.

Jag skulle vilja ändra framför allt utseendet på bloggen då jag finner den högst opersonlig och fantasilös. Men eftersom jag absolut inte vet hur html-koder fungerar och för mitt liv inte tycks kunna reda ut det heller försökte jag lägga uppgiften i andras händer. Det har även fallit i deras glömska och blivit en låg prioritet och eftersom jag inte velat uppta skrivandet här igen innan allt blivit uppsnyggat har allting fryst i en närmast istidslång period kan det kännas ibland. För tro inte att jag inte har längtat efter att skriva. Men varenda gång jag känner mig inspirerad tänker jag på att allt fortfarande är så tråkigt där och att jag ska invänta en förändring.

Men nu håller jag faktiskt inte ut mer och bryter min egen princip. Förändring kommer fortfarande ske så småningom men jag tänker inte vänta ut den utan väcker liv i denna skapelse ånyo. Viss nyhet kommer dock att finnas ändå, i det skriftliga formatet. Det kommer bli fler bilder, kortare inlägg och mer känsla fast samtidigt mindre eftertanke ibland. Allting kommer inte analyseras sönder och vändas och vridas på, det kommer snarare att handla om de små sakerna och stunderna där detaljen är överflödig. Eller möjligen nödvändig. You'll see.

Vad jag kan garantera är att ni inte behöver vänta sex månader (exakt) igen.

Johanna

Okej, bara för det har jag suttit halva eftermiddagen och pillat och trixat och förstört och testat. Här är ett första utkast så får experterna som kan det här på riktigt gå in och dominera sedan.


Värre eller bättre än ursprunget?

Johanna

Jag är någorlunda nyss hemkommen från en av de livssysselsättning som jag hatar mest av allt i denna värld. Krigsföring? Mobbing? Det bränns, men icke. Men likväl har jag ikväll befunnit mig på en plats där paniken ångar ur mig och skammen och ångesten väller över redan när jag öppnar dörren in. De halkskyddsbelagda spiraltrappstegen kunde inte slingra sig länge nog, för min del är de inget mot vad som väntar mig ovanför dem. G-Y-M. Fy fan rent utsagt vad jag hatar dessa gudsförgätna ställen. Svettiga män som stirrar, feta och vältränade kvinnor som stirrar, maskiner vända i alla riktningar så att jag omöjligt kan hamna längst bak i hörnet och det värsta av allt: speglar. Varför?! Varför alla dessa speglar så att man tvingas bevittna ytterligare en gång varför man mot all uppsamlad logik och vett ändå står där.

När jag ett par gånger i månaden tränar pilates är det för att denna träningsforms utförande passar mig som handen i handsken. Jag behöver inte ha kläder som är så osmickrande att det knappt är möjligt och jag svettas inte så att ansiktet är rött som den där gången en ketchupflaska på ett mystiskt sätt sprack över mitt huvud. Speglar finns visserligen men rummet är nedsläckt så det är ändå möjligt att slippa se det förfall som drivit mig hit. Jag slipper dessutom vara sämst och tvingas checka ut efter tio minuter av plågor och ofräschet.

Men jag vet ju även att det inte på något sätt är tillräckligt för de högst orimliga mål som jag har satt för mig själv. Då krävs engagemang och tidavsättning. Och framför allt en total omvändning av min livsstil (som visserligen av många kan uppfattas som minst sagt ohållbar). Äta bättre, träna bättre, annars kommer inte ett dugg att hända. Jag kommer fortsätta må lika dåligt över att gå till detta helveteshål och därför fortsätta behöva gå dit precis lika mycket. Ett större paradoxalt cirkelresonemang är svårt att hitta.






Johanna

Mången dag har passerat förbi och sällat sig till den kategori av grovkornigt slag kallad historia. Vad allt i slutändan handlar om är kvalitet och disciplin. Ingen kunde vara mer besviken för att bloggen vrålat ut sin brist på innehåll den senaste månaden. Jag skulle mycket väl kunna skylla på OS, men riktigt så enkelt är det inte. Daniel Lemma i bakgrunden, fötterna på soffbordet och Facebook avstängt. Ändå inget nytt på de blanka sidorna? Jag tycker mig se symptom för en sjukdom kallad prestationsångest komma seglande över kanten vid jordens ände. Jag kan inte skriva utan tanke, sporadiskt, oanmält och akademiskt frånkopplat, det går bara inte.

Nu har jag åtminstone tagit mig så här långt och tänkte såklart be så fruktansvärt mycket om ursäkt i vanlig ordning för denna oerhörda frånvaro. En märklig situation tycks uppstå varenda gång schemat är späckat och kalendern full av spretiga bokstäver i olika färger följt av klockslag, det är nämligen då jag anser mig ha tid att uppdatera er. De gågna veckorna har lämpligt nog varit väldigt befriade från unika och speciella händelser, livet har bara lunkat fram i sin stilla gemak. Men när vecka nio kom och jag ska husera gäster, det blir konserter, frisörbesök, inflyttningsfester och båtfärder, ja DÅ plöstligt sitter jag här framför skärmen. När sedan de avklarade sysslornas ljud ekar i lägenheten och jag pöser framför TV:n som tydligen bara jag kan har jag större förutsättningar för att kunna klara av ett nytt inlägg, men då tycker självdisciplinen att det får räcka. Det gäller min närvaro här i synnerhet, men saker som jag måste ta mig för i allmänhet. Det ska alltid väntas till sista kvällen, lösas precis den minut det nästan var för sent. Hur hade det varit med bara en liten påfyllning i min disciplintank? Jag ska verkligen önska mig det inför den stundande födelsedagen.

Kanske blev samvetet tillräckligt dåligt för att jag skulle ta det bestämda tag i kragen som verkligen behövdes. Men jag känner för er och min egen skull att det här måste få tillåtas att vara en bit av nätet där man aldrig tillåts tvivla på kvaliteten. Jag kommer inte lägga upp bilder på mig själv i dagens outfit och inte heller stava fel till triviala och grundläggande banaliteter som ger huvudvärk åt bildade. Här strävas efter kvalitet på det som skrivs, även om innehållet faktiskt blir försummat därigenom. Och sådant kan inte stressas!

Det är mitt högtidligaste löfte att återkomma senast i nästa vecka med en något lågmäldare uppdatering utan försvarsställning och med datorn tillrättalagd i knät. På återseende!

Johanna

Inte all nyhetsströmning är av ondo.

Jevgenji Plusjenko ska göra comeback imorgon på europeiska mästerskapen i Estland. Kan det bli bättre? Skulle inte tro det nej. Ville bara sticka in den kommentaren i pausen på SvtPlay-sändningen. Dessvärre sänder de bara sammandragen på tv, ska man se hela måste man sitta bänkad framför datorn i direktsändingen. Tacka vet jag när de sänder från Vancouver-OS om några veckor, då ska jag sitta uppe hela nätterna istället, precis som old times.

Nu börjar det igen! Hej så länge, missa inte sändingarna för allt i världen!

Johanna

Collaget får vänta.

På bara ett halvår har jag planlöst startat text-tv och spärrat upp ögonen i chock. Märken kan urskiljas svagt i golvet, avslöjanden om att fjärrkontrollen glidit ur min paralyserade hand. Förra gången var i somras och handlade såklart om Michael Jacksons bortgång. Den här gången var ämnet något helt annat, flera hundra tusen har omkommit efter en enormt skalv i Haitis huvudstad Port-au-Prince. Jag vet inte om det så mycket hade med just kvantiteten på människoliv förlorade som gjorde att jag tillfälligt förlamades. För känslan blev ännu värre ju mer jag tänkte på det inträffade. Det var snarare insikten om alla omständigheter och tillfälligheter runt om katastrofen som jag tycker är det värsta.



   




1. Haiti är ett av världens absolut fattigaste länder. Med otroliga brister på FoU (Forskning och Utveckling för er oakademiska) eftersom de få slantar som finns måste läggas på mer basala nivåer fanns det naturligtvis inte tillräckligt bra teknik för att i förväg kunna förhindra eller åtminstone begränsa storskaligheten i situationen.

2. Epicentrat för jordbävningen var bara någon mil från huvudstaden, vilket orsakade den enorma skadegörelse på gränsen till utplåning och lämnade hela staden, varenda byggnad, i ruiner.

3. Haiti är även ett av världens mest kriminella länder, till viss del på grund av min punkt 1. Jag läste att några fängelser i utkanten av staden också hade blivit drabbade och pådragits mycket förstörelse. Inte bara så att det kommer kosta en massa sköna slantar att snygga till igen, utan tillräckligt för att många fängelsekunder skulle kunna försätta sig själva på fri fot. Känns det kul än så länge tycker ni?

4. En annan konsekvens av fattigdomen är att allt är utslaget. Sjukhus är förstörda, elnätet såväl som telefonnäten och annan teknologi ligger nere. Solen går ner runt 6-tiden, efter det kan ingen räddningsaktivitet utföras. Det hade till och med varit svårt för ön att kommunicera med omvärlden och meddela om sin situation! Sociala medier som facebook och liknande hade varit de första spridningsmöjligheterna. Herregud säger jag bara.

5. När en sådan här katastof inträffar och lamslår hela landet och framför allt huvudstaden finns det stora risker för följder som är lika illa. De har redan varnat för att den rådande situationen kan skapar anarki och jag ser Washington -68 all over again. Låt oss hoppas att det inte behöver komma till något sådant.

Många räddningsauktioner och hjälpinsatser är på väg som tur är (och som sig bör!) och det värmer mitt karibiska hjärta. Jag blev också glad när jag såg på 21-nyheterna ikväll att det gick relativt lätt med evakuering och hjälpinsatser i slumområdena som omger staden. På grund av de bristfälliga bostäderna utgjorde de inte lika stora fällor i jordbävningssammanhang som de stora kolonialvillorna och byggnaderna downtown. För de som har det värre än värst fanns åtminstone någon ljuspunkt alltså.

Jag vet inte varför jag tog just detta så hårt men på någon sätt kändes det som hemmaplan. Dessutom spelar mina fem presenterade punkter även in, varför drabbar sådana här saker de som redan har det svårt? Hade jag kunnat hade jag satt mig på ett plan imorgon och velat hjälpa till men mina insatser är inte tillräckliga. Jag hoppas att allting kan ordna upp sig och kanske till och med bidra till en nystart för landet.
(bara de hittar de där fångarna sen också..)

Johanna



(som f.ö. lyckats öka textstorleken trots min totala brist på förståelse för hur sådan görs. Bättre/sämre? Bättre för ögonen kanske, sämre för estetiken.)

Jag tror att jag har resonerat mig fram till varför jag tycks lida av produktivitets- och kreativitetsbrist när det gäller att uppdatera er trogna läsare om vad jag tidigare utlovat här. Det är nämligen så att blogg.se kan ha den tristaste och mest deprimerande förstasida när inloggningen sker. All hjärnaktivitet blir som bortblåst och den inspiration som flödat i tankarna får se sin resa ta slut abrupt här. Många gånger har jag varit på väg med ett fantastiskt filosoferande men helt enkelt fått en total blackout när jag ser denna hemska, förskräckliga sida lysa mig i ögonen genom datorskärmen. Usch! Nu skriver jag därför först i ordbehandligsprogrammet som jag vanligen brukar bråka med, men som faktiskt i det här fallet känns som en riktigt god vän. Detta för att inte behöva skapa något mer än att klippa och klistra när inloggningen väl är avklarad.

Det är många vackra inlägg som har gått förlorade på det här sättet vill jag lova. Min produktionskurva står allra högst vid väldigt specifika tillfällen har jag lagt märke till. När jag tar bussen från Landskrona hemåt passerar jag den oerhört vackra landremsan längs med kusten med Ven och Själlands östkust i bakgrunden. Denna geografiska situation tycks oavsett årstid skapa tankeverksamhet och bidra inspiratoriskt för mig. En annan kreativ plats är duschen, det var exempelvis här som jag drog den logiska slutsatsen och förberedde bortförklaringen av min bristfälliga närvaro i den virtuella världen.

Nå, färdigförklarat om detta. Men det fanns ytterligare en faktor som spelade in i förseningen med min årsrapportering. Eftersom jag trots det enorma mediauppbådet kring just detta nyår lyckades jag helt undvika informationen om att denna afton även innebar ett decenniumskifte. Det insåg jag den 31 december 2009 när jag satte mig ner och tänkte trotsa blogg.se's dödande tristess. Jag förstod då att en avhandling om året som gått inte alls var tillräckligt längre. Här skulle det istället krävas en total sammanfattning av noll-noll-talet, inte bara av tidningar och i rutan, utan även av mig. Och varför inte? Men för att inte brista i kvalitet då jag värdesätter detta högst i bloggens existens fick det faktiskt ta lite längre tid att komponera.

På 80-talet föddes jag och det har påverkat mina ideal och värderingar. På 90-talet växte jag upp vilket formade mina intressen och nostalgiminnen är sprungna ur denna svunna tid. Men jag var ung på 00-talet. Det är naturligt det mest händelserika årtiondet hittills i mitt liv, samtidigt har många minnen fallit i djupare glömska än en del äldre. Jag har vandrat tillräckligt länge på jorden nu för att helt tappa greppet om när vad hände och hur det egentligen gick till. Sanningen är vad man kommer ihåg, kanske inte vad som faktiskt hände.

I slutet av -99 fick jag en dagbok fylld med nästan 400 tunna vita sidor. En tjock rosa variant med lås och något sött djur på framsidan som jag hör och häpna fortfarande besitter. Nere i källarförrådet, jag vet exakt var också. I alla fall, under 00-talets första år förde jag därför med något enstaka undantag dagbok varje dag. Till eftervärlden kvarlämnade jag vilket väder det var, vilken kille som var sötast och hur Tyringe uppfattades av en fjortonårig flicka vid milleniumskiftets självande start. Språkbruket bör vi helst inte tala noggrannare om, inte heller den livsåskådning som gällde. Det går inte att argumentera mot att människan blir klokare med åren.

2001 var kyrbesöken flera. Konfirmation stod på livsschemat och förutom pengar och möjligheten att gifta sig i kyrkan vanns vad jag räknar som min första riktiga pojkvän och stora kärlek. (Daniel Nilsson räknas egentligen men ändå inte eftersom jag aldrig lyckades snärja honom hur intensivt jag än försökte.)

2002 togs ett djärvt beslut. Med hjärtat pulserande intensivt satt jag på Kustpilen till Helsingborg, färdandes mot mitt nya hem för de kommande tre åren. Utan mer än en referens från en vän bestämde jag att Helsingborg och Johannes Hedbergskolan var där jag hörde hemma. Och faktum är, inte en enda dag eller enstaka minut har jag ångrat detta beslut. Utbildningen, staden och personerna som tillsköts min värld har visat sig oersättliga och fantastiska. Tack vare dessa kunde jag hantera andra saker som gick fel istället runt om mig. Jag fick mitt hjärta totalkrossat för första gången 2003 och en månad senare skiljde sig mina föräldrar, två situationer som jag 17 år gammal aldrig hade kunnat se framför mig någonsin inträffa. Men likväl gjorde de det, och tack vare min förmåga att se lycka i övriga ting och personer i omgivningen fortgick livet trots allt. Låter man bli att ge upp kan det inte annat än vända, så är det bara. Det visste jag inte då men har på gott och ont fått användning för det resonemanget fler gånger.

2004 rämnade fortet när Zorro dog och mina tårar har aldrig varit större och rikligare i kvantitet. Dessutom var det detta år min sista tävling utfördes och jag bokstavligen talat la skridskorna på hyllan i seriösa sammanhang. Inget favoritår alltså vid eftertanke, men utan någon tanke alls försvann 2004 bara i mängden som ett anonymt och glädjelöst år utan större inslag av någon sort.

2005 slängdes däremot hattar i luften och sju varv promenerades runt Magnus Stenbockstatyn. Många presenter, en resa till Costa Brava och en augustimånad där jag befann mig på Lady Saws konsert i Landskrona på ett uteställe som inte längre finns. Vid baren träffade jag en människa som framöver skulle sätta standarden för perfektion och som jag aldrig glömde bort. 2006 följde år blev Kristianstadåret med allt vad det innebar. Långa och många resor, ett otacksamt jobb och bosatt i Hässleholm, för första gången solo. Hela det året handlade bara om att komma vidare till nästa. Jag fyllde 20 men kände mig otroligt avhakad, lagd i rännstenen dit akademiska bedrifter och allmänbildning inte når och avskärmad från något jag inte ens kunde identifiera. Allt bara saknades.

Men så kom februari 2007. Jamaica. Den bästa resa jag gjort i hela mitt liv och som gav mig något på alla sätt. Den formade mitt sinne på plan jag inte visste att jag hade och gav mig vänner och minnen för livet. Mitt svarta album plockas fram ibland när jag vill återkalla dessa fantastiska stunder. Resan var precis vad jag behövde i precis rätt tid. Detta år fördes jag även tillbaka till skolan och till mitt rätta element på Campus i Helsingborg. Bostaden fanns visserligen ännu i Hässleholm men när de andra bitarna föll på plats var denna petitess lätt att förtränga. Skolböcker! Villan! Ny kärlek och nya vänner! Detta år gick alltför snabbt och förde mig obönhörligen närmre decenniets sämsta exemplar: 2008. En enda ljusglimt fanns detta år, 22 mars. Då var jag och min kära mor i Göteborg och frossade i herrarnas fria, finalåket i EM. DET var helt underbart och en bättre födelsedag kunde jag absolut inte önska mig. I övrigt, regn. Jag har aldrig haft en sådan depression som jag fick när mörkret kröp inpå mig under hösten. Världens värsta relation, brist på rätt sorts bekanta och framför allt en splittrad och tillintetgjord blick på mig själv.

Så dök min knight in shiny armor upp när jag minst anade. Ni vet när man drunknar och de utsträckta fingertopparna tappar styrkan under vattenytan och en stark hand sticker ner och drag upp en igen? Exakt så. Den 20 december 2008 vände det. Då begav jag mig från julmiddag hos mormor i Tyringe till Storskånska trakter, Halmstad. En stad jag inte haft mer att berömma för än deras dugliga ishall. Men denna gång till Kristoffer, mannen jag skymtade min framtid i under mitt Landskronabesök över tre år tidigare. Jag hade velat mycket mer, mycket tidigare. Men när det väl blev av: som det blev av! 2009 stämde helt plöstligt alla bitar och insikten att kärlek kunde förändra så mycket var stark och överväldigande samtidigt som jag kände mig totalt trygg och tillfreds, kanske för första gången på mycket, mycket länge. Bevisligen är känslan befogad eftersom situationen fortfarande råder och att jag på vår årsdag, den 1/1 2010 invigde det nya decenniet i Kristoffers sällskap, på bästa tänkbara sätt alltså.

2009 blev även året då jag äntligen:
* lätt lockarna falla
* såg hela the Wire, alla fem säsongerna av världens bästa TV-serie
* införskaffade #20 i min Adidassamling
* flyttade till egen lägenhet i Helsingborg
* skaffade p-piller, gick upp i vikt och skaffade gymkort som direkta följder av föregående situation
* inhandlade en kristallkrona - och hängde den i hallen!
* köpte en ny mobiltelefon... haha you wish.
* blev vuxen enligt mina egna mått. Jag tittar på på spåret om fredagar, Robinson om lördagar, lägger mig innan midnatt, har fler te- än spritsorter i köket och klagar över att jag inte hänger med i teknologins framfart. Jag hyllar gamla tiders prylar och önskar att det var folkhem i Sverige igen. Jag talar gärna om mina gardenior i sovrummet. Jeans med behaglig midja och anständiga klänningar har fått utökat utrymme i garderoben och jag fnyser åt dagens befängda ungdomskulturer som inte kan något och inte vill något, inga ambitioner och ingen kunskap. Jag oroar mig för hur min tid som pensionär ska bli om jag måste lämna över makten till dessa imbeciller som förresten inte ser kloka ut. Är inte kjolarna lite väl korta?

Nu blev det en hel novell inser jag, läs i etapper och dra ut lite på det till nästa uppdatering kommer! Hoppas att era tio år har varit bra och givande på alla sätt. Jag har börjat tro på att man måste nå botten innan det går att uppskatta och finna vad som är nyttigt och önskat för en själv. Genom erfarenheter lär man sig dessutom mer om sig själv, vad som bör framhävas ytterligare eller kvävas i sin linda. Blir jag medhållen eller finns det bättre kloka livstips än mina?

Ta hand om er allihop!




julafton ovan, nyår under





Johanna

(Nästa gång ska jag nog kompensera all denna text med ytterst lite, kanske rentav göra ett bildcollage från tider som varit. Vad sägs om det?)

Tänkte inte alls bli långrandig denna sena timme, ville bara dela med mig om några vansinniga bilder från den vansinniga personalfesten i lördags. Det var med största sannolikhet den sjukaste fest jag någonsin varit på, kan även ha varit den bästa i många avseenden. Ni vet när man kommer in en fantastisk stämning som gör att man känner sig mer upprymd än vad alkoholen faktiskt påvisar? Jag gick hem när festen var på topp och inte hade börjat dala, därför var det en lyckad känsla som satt kvar. Dessutom mådde jag inte ett dugg dåligt dagen efter eftersom jag inte hade druckit så mycket. Att tillställningen även var helt surrealistisk hör ju till saken också, det var totalt matkrig och hela bordet var dränkt i diverse vätska fem minuter efter att man satt sig ner. Som om alla dessa faktorer inte var nog, lägg till att alla var utklädda och framför allt vårt lag.

Vi tog över titeln som bästa barlag 2009 med en solklar vinst över de andra lagen - och som vi firade!

Bak/slaget hemma hos Alex och Niklas innan festen


en gam och en orm


trångt och svettigt i matsalen


full rulle på laget


snyggt och städat på borden



Vi får väl se om bedriften kan göras om till sommaren. Det har om inte annat gjort de där torsdags- och lördagskvällarnas slit och släng värt jobbet.

Johanna

Jag kan förresten berätta mer om min fantastiska decembermåndag om ni vill. Halv nio imorse hade en bekant sedan mer än fem år tillbaka officiellt deklarerat på facebook till mig att hon inte längre ansåg sig vilja slösa den lilla fritid hon hade på mig. Vi hade ingenting gemensamt och det hade hon märkt på vår inflyttningsfest (i mars!). Värst av allt var att hon anklagade mig för att bara höra av mig när jag ville få ut något mer, vilket är så långt från sanningen man kan komma. Naturligtvis uppskattades de erbjudanden som gavs men jag har under hela sommaren och hösten uppmuntrat till en kommunikation som tett sig snarare som en monolog från min sida. Men vem skriver såna saker? Och i ett meddelande på facebook? Svaret från mig kom snabbt och var beklagande, mycket chockat och naturligtvis ledsamt. Men jag blev även stött över att någon kan se mig med sådana ögon.

Det här meddelandet fick mig dock att sitta fundersam under resten av dagen och kanske fortsätter tankegångarna även efter dessa rader komponerats. Bör man vårda sina relationer bättre? Inte för att jag vill vårda en relation längre som bevisligen inte uppskattas, men då tänker jag på alla andra situationer då vänskapsband knutits. Hur ofta hör jag exempelvis av mig till mina inte mindre än tre Anna-bästisar? Jag vet var de bor, vad de gör där och vem de bor där med. Men den vardagliga kontakten saknas och det gör den med många fler. Så går det väl i perioder för alla människor, inte bara mig. Men det är något som jag är lite ledsen över och önskar osant.

Faktum är dock att relationer kräver upprätthållning från båda håll och man får väl kanske inse att allt inte kan räddas, vissa vill inte bli räddade. Jag är fortfarande tveksam till den använda metoden, jag är mer för att låta saker och ting bara rinna ut i sanden. Jag diskuterade detta med lilla Majsan innan och vi var rörande överens om att man inte ska behöva kämpa och trötta ut sig för att hålla igång sina sällskap. Och vad gör väl om man inte är på samma nivå och inte har samma åsikter om allt? Att träffas en gång om året eller i kvartalet kan göra gott och vara tillräckligt om man vill. Jag tänkte träffa Emmah som skaffat hus, hund och barn nu när jag kommer hem till Tyringe över julen. Inte ett skvatt gemensamt på ytan kanske, men med en gemensam historia och kanske många underliggande intressen eller funderingar. Med största sannolikhet får vi mer nytta och glädje av varandra vid ett möte än om vi sitter åtskilda. Vem vet? Och kan det skada att ses? Så att officiellt säga upp bekantskapen för all framtid för att man är olika? Njae.

För övrigt, för att avrunda kvällen med en tråkighet: svt-idioterna håller ytterligare en veckas uppehåll och oss på halster med John Adams. Jävla alpint.


Bare with me, please.



Johanna

Förlåt gånger tusen för att det utlovade uppdateringen inte kom i helgen. Dagarna fullkomligt rann iväg och jag vet fortfarande inte var timmarna tog vägen. Nu sitter jag åtminstone med datorn i knät i soffan efter en stressad måndag. Vinprovning i över fyra timmar i skolan, det tyckte jag var riktigt roligt och intressant. När jag kom hem behövde jag sätta mig direkt med hemtentan som ska vara inne om exakt en vecka. Varför jag naturligtvis tvättar, städar i förrådet, julpyntar och sorterar i biblioteket. Allt för att undvika det oundvikliga. Nu är dock allt det avklarat och för att skjuta ytterligare lite på allt nödvändigt ont och för att njuta av lugnet innan stormen tar jag mig ett par minuter här.

Jag mår ok. Jag lever dock hela tiden på gränsen till magkatarr, med spänningshuvudvärk och allmän klenhet i väntan på att det onda i min värld ska ta slut. Den allra främsta skurken stavas odiskutabelt pengar. Har människan inte tillräckligt att ens äta för tills påfyllning kommer, kan man inte köpa julklappar eller gå på personalfest med kåren för att man inte har råd till utstyrseln, ja då kan hon lätt känna sig stressad, ur balans och inte speciellt till freds. Låna av föräldrarna? Well, förutom att de blir fattigare av det måste jag ju betala tillbaka pengarna nästa månad. Då får kapitalet omedelbart ett bakslag, knappt innan det hunnit visa sig på kontot. Men hur kan inte pengarna räcka då? Jag har väl till synes inte mer utgifter än någon annan stackars student med normala utgifter men minimala inkomster. Hur kan det då vara att jag inte bara inte får pengar över till sparkonton, utan inte har en endaste liten slant kvar överhuvudtaget, ofta en vecka innan csn-utbetalningen?

Ett beslut har tagits inför framtiden baserat på min situation nu. Under våren ska jag försöka jobba så mycket det bara går och på så sätt få lite extra i fickan. Jag trodde i augusti att frihet var värt mer än några slantar mer på banken i månaden, men ack så fel jag hade. Att så mycket mentala besvär kunde uppstå på grund av tillfällig fattigdom, det trodde jag aldrig. Och fastän jag har budgeterat och balans räknat och allt annat än slösat på de sköna gröna jag faktiskt har sitter jag med huvudbry och magsår den 7 december. Förhoppningsvis har jag nu lärt mig något åtminstone, vilket är oerhört användbart för att kunna omvända situationen. Kanske kan tänket nu leda till stordåd i framtiden. We'll see.

Nu tänker jag inte skriva mer för den här gången för det blir för jobbigt för er att läsa all denna lilla text. Men jag lämnar er med en liten tanke att noga väga olika alternativ mot varandra och värdera eventuella konsekvenser innan beslutet tas. Finns det kanske en gyllene mellanväg? Den ska jag i alla fall leta efter.

Johanna