My Place In Cyber Space

Jag har inte känt mig så här trött och urtömd mentalt på riktigt länge. Idag började som en riktig jävla skitdag verkligen med att jag missade bussen preciiis ner till Helsingborg. Ni vet när det är så nära att man kom flåsande med tre astunga väskor bara för att se den vända runt hörnet. Kul. Vi vände tillbaka till Kristoffers lägenhet i vilken jag slungade mitt bagade och mig själv ner på hallgolvet och blev sittande länge. Tentan skulle in tre timmar senare, efter ytterligare en timme stod obligatorisk föreläsning på schemat. Kul. Inte en chans i världen att hinna båda, det kommer helt enkelt att bli en riktigt saftig komplettering till föreläsningen för att straffa mig riktigt hårt och statuera exempel. Kul.

När jag äntligen kom ner vid halv fyra väntade Sara på mig på stationen. Trevligt med personlig välkomstkomitté visserligen, men om ni någonsin sett henne traska vet ni att det går undan. Det går fort. Fort kan jag däremot inte själv ta mig fram med tusen väskor slängandes runt armarna. När jag kom hem kände jag mig ångkokt och ville kasta mig i sängen och checka ut för dagen. Nej, då ska jag till IKEA. Som bihang. Nu vet jag att hela min manliga läsarskara fick rysningar längs ryggraden och gåshud på armarna. Denna syssla hade jag dock med glädje gjort vilken dag som helst annars, men inte idag. Totalt pank, totalt åderlåten på energi och totalt slut i huvudet. Men vafan va, klart man offrar sig.

När jag kom hem några timmar senare, vad väntar? Tro då fan att frysen har stått öppen, fastän jag inte ens har sprungit kring den idag under de fem minuter jag fick hemma innan 2an till väla avgick. Har jag tur var Sara där och rotade (inte oväntat isf) annars har den fanimej varit så sedan min avresa - i ONSDAGS. (En resa som vi i övrigt inte ska tala om, då kommer det börja ånga om öronen på mig sådär som i tecknade serier.) Så det var ju bara till att plocka fram min förutom för dessa användningsområden i princip oanvända hårtork och sitta där en halvtimme och leka städtant. Kul.

Sedan kom äntligen mig-tid, två avsnitt weeds s3 hanns med innan jag insåg att s4 har franska undertexter. Perfekt. Back to piratebay som inte alls vill samma som jag idag, såklart. Egentligen hade jag tänkt mig att en riktig önskelista (den andra var inget vidare, i know) skulle införas i detta inlägg men eftersom jag är så trött att jag snart kollapsar och inte kan koppla hjärnan rätt idag får ni ha något att se fram emot till nästa gång. Det kommer redan nu i veckan, det lovar jag. Nu ska jag bara försöka hålla mig vaken till John Adamsavsnittet vid 11-ish. Det är en fantastisk serie men för att balansera min jävliga dag är jag ju också fantastiskt trött så risken är att jag somnar ifrån det. Wish me luck!

Vi hörs snart, ta det lugnt så länge!

Johanna

Ikväll har jag varit hemma hos Sara i hennes och Andreas nya lägenhet direkt efter jobbet. Vi värmde upp med hemmagjord pizza och avslutade med en ofantlig chokladkaka och chai lattes à la oss. Allt detta krängdes i samexistens med ytterligare ett suveränt avsnitt av Grey's. Förra veckan var Sara istället här, då bjöds det nybakade kanelbullar och valfritt te ur mitt utökade sortiment. Vi hade det som ritual (det och Linda Rosings dejtingprogram när det gick) innan, så varför inte ta upp detta igen? Riktigt übertjejigt, sällskapligt och egentligen inte alls i enlighet med min image och karaktär. Ändå kände jag mig nöjd med kvällen när jag raskade på stegen hem längs hela furutorpsbacken genom högaborg för att inte missa för mycket av nästa tv-program, samt för att kanske tappa en eller annan av de tusentals kalorier man precis satt i sig.

Jag inser motvilligt att jag har saknat att behöva kompromissa med mig själv. Under hela min vistelse på campus har jag inte träffat många som är precis det umgänge som jag vill ha och motsvarar mig själv. Många säger dessutom att de är stöpta i samma form allihop där; tjejen med adidasjackan kan i 90% av fallen härledas till att vara jag. Man klär sig i tights och höga stövlar, gina tricot är för barn men gärna mq som är samma skit men dyrare, man lyssnar på house och skaffar mittbena för att andra har det. Klipper håret kort bara för att sätta i extensions månaden senare, eller varför inte ha en knut mitt på huvudet, för originalitetens skull? Det ska vara tjejmiddagar med vin och myyyys så ofta det bara går, och jag är ganska trött på det. Ibland känner jag att alla förändras runt om mig medan jag ser ut som jag alltid gjort och gör. Tråkigt till en gräns, men samtidigt safe, man kan veta vad man får och förväntningarna blir varken under- eller överträffade. Vad som dock skulle kunna sägas, och vad jag vill komma till i den här utläggningen, är att jag är lite av en kameleont. Jag kan tänka mig att spela twister och lapplekar med tjejerna på campus, jag älskar förfester hos Shelle innan Tivoli när jag knappt hinner sätta mig innan jag är självutnämnt DJ-diktator. Jag njöt under Johans PES-turneringar hemma i soffan samtidigt som jag inte stod handfallen på Halloweenfesten med utbytesstudenterna i Halmstad.

Jag har sagt det förr: jag avundas lite alla som har en fast grupp att hålla sig till som verkligen är ultimat för just dem, och att tillhöra den gruppen. Även om jag kanske är ett fint tillskott är det ingen som känner att saknas jag aldrig i deras grupp, jag hör liksom inte till den från början. Jag ställer mig mycket tvetydig till detta. Självständighet lär väl vara bra och jag har ju en stor krets av bekanta att välja på i många fall, samtidigt söker väl alla tillhörighet någonstans. Sedan kanske det bara är så att jag inte har hittat min grupp än. Isåfall är det ju bra att jag stått utan än så länge, utan något som håller tillbaka och skapar separationsångest. Jag tänker ibland på om jag inte börjat i helsingborg i gymnasiet, hur annorlunda allting hade sett ut då. Med största sannorlikhet inte ett dugg bättre. Jag hade nog inte suttit här och funderat över min tillhörighet, men jag kanske inte hade varit tillfredsställd med vilken grupp jag hade hamnat i.

Jaja, jag ska absolut inte tragga mer om detta, det finns det nog ingen nytta med. Jag tänkte avsluta med ett dilemma med eltandborstar. Det gör ont och blöder så att man avstår från den, men enda sättet för att det ska sluta är att låta det börja. Det slutar när jag är van, men jag kommer ju inte vilja börja så länge det inte har slutat. Det var dagens paradox, eller moment 22 som jag hatar att uttrycka det. (Enligt mig är, trots många långa debatter som lett till att jag numera inte diskuterar ämnet alls, moment 22 endast den specifika paradoxen i boken med samma namn, bara ett exempel på en paradox alltså och inte en hel situation att kalla paradoxer eller motsägelser i allmänheter. Well, now you know.)
Hur ska jag hur som haver lösa detta?

Vi hörs snart mina vänner, va rädda om er!

Johanna

Eftersom jag har insett min fruktansvärda ineffektivitet med skolbekymmer idag släpper jag allt en stund och spenderar lite tid här istället. Vi har i den nya kursen fått två hemtentor och en grupparbete av ohyggliga storlekar. Inte ens i horisonten så att vi kan frukta dem på avstånd, nej, mitt framför näsan ligger de och bränner och stressar mig till vansinne. Jag trodde att jag skulle få en lugn och fin vinter och att den parallella distanskursen inte skulle besväras det minsta. Även min akilleshäl a.k.a. Ekonomistyrningstenta räknades som en satsning, ingenting känns mer främmande än den just nu. Jag fick helt enkelt snällt skriva in tvåornas omtentningstillfälle i februari som nytt datum för denna show down oss emellan. Tur att man åtminstone fick en fin start tidigare i höst så att man förhoppningsvis kan ta sig igenom terminen helskinnad.

Efter en tepaus med Sara efter min vaccination idag (smärta!) på över en timme har jag nu i alla fall tagit mig lite tid till en önskelista. Inte tillägnad far min eftersom han har fått en personlig, custom made för honom specifikt (en lila ipod nano 4th gen 8GB). Det blev för er andra en mycket tråkig lista, bara hårda paket som kan beställas från adlibris innan julruschen. Det går även att skymta ett tema utan att behöva vara speciellt uppmärksam. Inga pelecanos i år dock till min besvikelse, men som tur är har jag sparat ett par tidigare verk in i det längsta för att dra ut på njutningen. Well, here it comes:

Names of the land - George R Stewart
The Presidents - Stephen R. Graubard
Presidents of America - Jon Roper
vilken som helst av Walter Mosleys verk, jag tänkte jobba mig igenom alla. Pick one!
Last jew standing - Michael Simon
Blood on the Forge - William Attaway och Darryl Pinckney
Too fast for love - Jonas Inde
valfri tiltel av Roger L Simon
valfri titel av Jerome Charyn
No mercy - John Gilstrap
Blackwater - Jeremy Scahill
Alienation is my nation -  Ove Sernhede
Can't stop won't stop - Jeff Chang (på eng, inte sv!)
Rasta and Resistance - Horace Campbell

Rangordnad enligt nivå av åtrå. Denna lista kan dock lätt byggas på med egna förslag inom givna kategorier, allt är av intresse. Eventuellt kan det komma att fyllas på under julklappsresans gång. Håll tillgodo!



halva samlingen :)



Johanna

Hejhej sedan senast. Jag har funderat länge på att expandera min blogg till att inkludera "dagens skada" med tillhörande bildbevis. Det har nämligen visat sig att vara mer av en oskriven regel än ett osmidigt undantag att jag har nya blåmärken, rivsår eller andra mindre tjusiga märkningar på min kropp varje dag. Orsaken till detta är nog känd för de flesta; jag är fruktansvärt klumpig. Som tidigare nämnts tror jag har jag en tendens till att alltid snubbla, välta, ta sönder, trilla, spilla och på ett eller annat sätt förstöra både mig och min omgivning. Varför? Jag har dessvärre inget svar. Jag och Sara hade en teori om det i våras. Eventuellt kan det bero på konståkarens allmäna vana av gott om plats för grovmotoriken att breda ut sig på och att detta var en ganska vanlig åkomma som drabbade just iskonstsutövare. Såvida inte någon får för sig att forska i ämnet kommer det antagligen dock att lämnas åt personliga funderingar. Och huruvida det kommer att skapas en fotoblogg för att redogöra över dessa något skämmande och generande symptom på degenerering ska jag fundera ett tag till över.

Nu ska jag inte sitta och vara långrandig utan återgå till mitt pluggande inför tentamen i Business Culture imorgon kl. 08.30 sharp. Eftersom jag på allvar tog tag i studierna idag, innan dess kanske sammanlagt lagt ner tre-fyra timmar totalt, är det turligt för mig att litteraturen varken är våldsamt komplicerad eller uråldrigt tråkig. Den innebär inte mer än vår egen föreläsares bok på knappt 90 sidor inklusive allt, av vilket mycket kan tas ur. Vidare är det nästan som kåserier från hans sida och stundtals grova generaliseringar och stereotyper och hur man handskas med dessa som vårt studiematerial innefattar. Inget MOL eller RoEK här inte, tacka högre makter för att förra höstens enorma uppbåd (nåja) har kunnat läggas till historien. Imorgon är åtminstone tentan över och pressen kan släppa.
(koppling till dagens rubrik, ursäkt hoppas bli mottagen om det kan framstå som för långsökt)

Vi hörs inom kort skulle jag tro, då har jag lite mer att komma med än verklighetsundanflykter och tidsödsling för både er och mig. Ha det bra alla!


Johanna


Ps. Jag vill förresten berätta på tal om ingenting om information som ni lika gärna kunde ha undsluppit ert intellekt. Jag har fått en enorm stelhet och därmed även smärta i min nacke, axlar och ner mot skuldrorna. Jag vet inte var det kommer ifrån hur länge det tänker stanna eller vad jag kan göra för att lindra detta. Jag har försökt påverka genom de klassiska nackrullningarna samt en och annan importerat amatörmassage och de åtgärdena har hjälpt någorlunda. Kan ni vänligen och medmänskligt be en bön för att det går över snart? Tack på förhand. Ds.

Jag inser först nu i min livshistoria att ambivalent inte nödvändigtvis är en rak översättning till splittrad. Därför väljer jag det enklare och mer oakademiska och faktiskt även mer korrekta ordet till min rubrik för att beskriva och delge er den sanningsenliga situationen. Jag är inte splittrad i mina val eller alternativ, snarare splittrad som att vara över allt samtidigt. Jag har tusen grejer att hålla i huvudet, planeringar ända fram till jul och saker att åtgärda och händelser som inte får missas. HELA TIDEN. Lite av det kommer säkert underlätta när jag bara har en grundbas att utgå ifrån vilket även kommer att dra ner på de administrativa problemen som ständigt tycks uppstå hur engagerad och väl insatt man tycker sig vara. Men vecka 45 börjar jag alltså helt och hållet i Helsingborg igen.

Nu vill jag egentligen inte sitta här och vara seg när jag inte har något speciellt att framföra. Jag tänker säga det enda jag har koll på nu och inte får missa för allt i världen; 28 oktober släpper Daniel Lemma sitt 5:e album och då ska jag HA det. Sedan gör han en spelning på Tivoli som jag definitivt ska på den 7 november, det ger mig en dryg vecka att lyssna in mig i albumet. Det kommer att bli ett sant nöje, skulle jag tro. Det ger mig dessutom en chans att revanschera den katastrofala innebörd som hans förra tivolibesök gav mig, den talar vi snart inte om längre.

Jag återkommer med största sannolikhet inom kort, var rädda om er tills dess! =)

Johanna

Så fick Obama årets fredspris från dynamitgubben. Inte ens för mig som är en av de mest övertygade fans känns det här helt rätt. Lite av grejen med nobelpriset är att uppmärksamma folk som nästan verkar i det dolda, som inte har fått tillräckligt mycket cred för de jobb som de utför och verkligen behöver en skjuts på traven i sitt arbete. Behöver Barack Obama 10 miljoner kronor och ännu mer folk som klappar honom medhårs? Jag börjar känna att han behöver nya utmaningar och nya hinder att övervinna om han ska åstadkomma alla de löften som givits under valkampanjerna. Vad som framför allt behövs är tydliga stamp i marken om förändringar verkligen ska bli möjliga. Mindre politik, mera action helt enkelt. Egentligen är jag endast en lekman i sammanhanget så man kanske inte ska vara alltför ståndaktig med uttalanden i såna här situationer. USA är ett tungrott land politiskt och han fick ju minst sagt inte den lättaste situationen att nysta dem ut ur. Det är jag fullt medveten om och tar i beaktning. Men mer än uppviglande tal och hjärtskärande askungehistorier borde krävas för ett pris av denna rang. Det ska bli mycket intressant att följa nyhetsrapporteringen angående detta nu ett tag.

Johanna

Jag kan bara konstatera att jag kanske är den mest oregelbundna skribent som finns. Först ger jag inga livstecken på veckor, sen kan det som nu komma två inlägg dagarna efter varandra. Allt handlar nog om att ha tid och tillräcklig inspiration. Även idag har jag det så det står härliga till. Jag är nyss hemkommen från mitt tredje eller fjärde totalt värdelösa pilatespass på nautilus här i Halmstad. Jag hatar dem så innerligt!
* Jag tycker inte om tanten som leder det
*Jag tycker inte om det totalt upplysta OCH spegelbeklädda rummet så att jag måste se och inte kan undvika min spegelbild hur gärna jag än vill
* Passen är fruktansvärt dåligt konstruerade. Inget praktiskt eller logiskt rörelseschema och känslan av utelämnade övningar är enorm
* Hon lägger in armhävningar. I pilatespass. INGA ARMHÄVNINGAR I PILATES!
* Programmet fullkomligt stressas igenom samtidigt som vi (antagligen i brist på bättre idéer) ska ligga i över 5 minuter och "slappna av" i slutet. Slappna av gör jag resten av dagen. Hade jag inte slappat resten av dagen hade jag inte behövt pallra mig till passet nu
* Musiken i bakgrunden. Well, idag höll jag på att fnissa på mig när Al Green och Lets stay toghether myser ut ur högtalarna. Tätt följt av Gayes Sexual Healing. Fy fan, sånt där är för sängkammaren, och sängkammaren only
* Den mesta träningen och utvinningen jag får av dessa pass är de fem minuternas intensiva trampande på Gula Faran på dit- och hemvägen

Jag är riktigt besviken och de pass jag brukar gå på i Helsingborg framstår numera som normala och efterlängtade. Jag förstår inte hur det kan skilja så mycket och hur olika allting faktiskt är. Idag blev jag så frustrerad över träningsformen samtidigt som jag börjar bli otålig på förbättringar som inte syns. Jag ska köpa en egen matta istället och köra mina egna pilatespass hemma i vardagsrummet, de 249:-/månad till Nautilus kassa får väl istället intjänas på simning och löpning. Två saker jag desperat är i behov av men avskyr ordentligt. Men jag har bestämt mig för att ta upp kampen mot ålderstecknen. (Dr. Åsa sa dock att man inte tränar för att bli yngre, man tränar för att bli äldre. Klokt sagt, även om hon inte kommit på det själv.) Nästan tre månader borde väl kunna orsaka lite förändrin at least? Jag har lovat mig själv att vara snygg på nyår (JA, jag har köpt en klänning.) och det är mitt mål att eftersträva. Förhoppningsvis kanske jag äntligen kommer in i en bättre och hälsosammare rytm. Det är åtminstone värt ett försök.

Cheer for me! Ha det bra så länge och ta hand om er!

Johanna

Ja, med versaler. För mig kom den i år lite som en shock, en välkommen sådan dock. När vi återvände för en dryg vecka sedan från ett Mallorca som inte visade sig från sin bästa sida satt jag i bilen och njöt av färgskiftningarna i de skånska löven. Luften kändes sval och frisk och lantisen i mig skrek efter att få springa i lövhögar och plocka kastanjer. Solens strålar känns inte längre heta och frustrerande utan skänker istället ljus åt det framkrypande höstvädret. Sommarjackan har efter ett envist övervägande bytts ut mot den blå skinnjackan och en av de många schalarna har återigen beklätt min hals. Den tilltagande styrkan i vindbyarna gör att cykelturerna tar allt längre tid att avklara, dock bidrar just detta ibland till hög trivselfaktor för mig. Jag älskar att lyssna när blåsten tar tag i trädkronorna och man väntar på att samma pust ska ta tag i en själv. När den kommer till mig och stormar runt i håret och allt annat som hänger löst, då myser jag.

Jag har återförälskat mig i Melo. Han skänkte världen det otroliga albumet Off my chest redan förra året och för en tid sedan blev det även tillgängligt för allmänheten via Spotify. När jag av en tillfällighet startade albumets första låt idag kom ett rus av alla känslor jag stod inför förra året och svalde mig nästan. Allting är så annorlunda i år. Annan stad, annan kärlek annan situation. Andra möjligheter. Det är mycket ljusare i år. Det skulle till och med faktiskt inte kunna bli mycket ljusare, utan att det bländar. Jag trängs just nu på 26 små kvadratmeter med ett mycket begränsat urval av mina materialistiska ägodelar, men jag har funnit mig i det väl. Det är värt de goda ting som situationen för med sig. Jag behöver inte längre en krisplan.

Samtidigt njuter jag på något sätt av den känslomässiga misär som jag förra året befann mig i vid den här tidpunkten på året. Känslan av att ha lyckats ta sig ur en så grav emotionell knipa på ett så slumpartat och osannolikt sätt och att sagan blev lycklig så småningom är underbar. Tänk att hela liv kan förändras av så små detaljer. Man kan inte ändra allting själv, det krävs ingrepp från omgivningen också. Oavsett om det är från väntade eller oväntade håll. Oavsett om det är avsiktligt eller oavsiktligt. Oavsett om det är välmenande eller illamenande. Oavsett om det uppskattas eller förkastas. Det behövs och är nödvändigt för att förändring ska komma. Tänk på det.

Johanna

Hej! Undrar ni hur det går för mig här uppe i dessa gudsförgätna trakter kring västkustens sankmarker? Bra tack! Det har hittills inte alls varit någon traumatisk upplevelse faktiskt. Jag började inte skolan förrän idag så igår när Kristoffer var iväg på högskolan var jag duktig housewife. Jag hade köpt mat och dessutom städat upp här ordentligt. Hans mor bad mig personligen att rensa och sortera hans tillhörigheter och ordningsfreak som jag faktiskt kan tendera att vara stundtals, uppskattade jag den tilldelade uppgiften. Krokar och pärmar införskaffades och papper och dokument, nycklar, sladdar och skräp förvandlade skrivbordet i lägenheten till oienkännelig perfektion. Jag visste absolut inte om detta initiativ uppskattades av ägaren, men det blev succé och jag fick en applåd och mycket cred för mitt besvär. Dock var rensningen belöning tillräckligt, jag har verkligen problem med högar av i princip alla dess slag.

Jaha, så idag började jag skolan. Jag hade den senaste veckan börjat få lite kalla fötter angående just den här kursen när jag läste den utskickade kursplanen, på grund av olika anledningar. 1: den var uteslutande på engelska. 2: den verkade vara specialutformad för utbytesstudenter och motsvarade inte alls vad jag trodde när jag ansökte i våras. Så jag hade verkligen inte en aning om vad som skulle hända när jag gick in genom högskoledörrarna idag, men det blev riiiktigt spännande. Kallsvetten började kännas mer och mer närvarande ju längre jag satt under uppropet och genomgången, även det av flera orsaker. 1: jag verkade verkligen vara den ENDA svenska studenten i ett klassrum med över 70 personer. 2: kursplanen verkade inte stämma, kurslitteraturen och schemat var helt annorlunda än det tidigare utannonserade. 3: det fanns en föreläsning i schemat som ska handla om "Sweden and Swedish culture".

Var det verkligen detta jag hade gett mig in på? Eller hade jag gått fel? Hade någon gjort fel på vägen i registreringen så att jag hade hamnat här av misstag? Eller var jag superkorkad och borde förstått att detta var en kurs för utbytesstudenter som jag var den enda svensken som inte fattat och därför sökt? Well, jag var inte fel och ingen hade gjort fel. Och när alla skulle uppge sin nationstillhörighet av registrerings- och planeringsskäl fanns där faktiskt TVÅ svenskar till där inne, TVÅ! Hade det gått att bli utom sig av lugn hade jag blivit det i det ögonblicket. Då slapp jag att Marek från Tjeckien och spanjoren som jag redan glömt namnet på som enda konversation på under lektionen. På något sätt kändes det som när vi var i Budapest och när jag själv var utbytesstudent idag, hela atmosfären kändes likadan. Antagligen var det inte så konstigt eftersom 95% av studenterna var utländska studenter som antagligen skulle tillbaks hem igen innan jul, det i kombination med kravet på att hela tiden prata engelska. Det kändes ändå roligt när jag cyklade förbi just tjecken och spanjoren på väg hem och slänge ur mig ett ciao! när jag passerade dem och fick glada vinkningar tillbaka. För att avrunda min upplevelse tror jag att det kommer bli nervigt men intressant och att jag kommer trivas och tycka det är riktigt kul!

Jag kommer hem på fredag till att börja med och tillbaks upp på måndag igen är det tänkt. Vi får väl se hur allt går efter hand, var jag kommer spendera mest tid fram till oktober. En vecka kommer ju iaf spenderas utomlands på riktigt, med start redan nästa söndag. Det ska bli riktigt skönt att packa bikinin och sola&poola (jag tänker patentera uttrycket ja, so don't bother) nu precis innan höstrusket kryper inpå. Jag har dock inte börjat packa nånting alls och är lite stirrig för det just nu, jag gillar ju att ha allting färdigt flera veckor innan. Ska dock ta tag i det i helgen så att jag kan pusta ut med det också.

Nähä, nog med uppdatering. Nu är det dags för vem vet mest alldeles strax, missa inte! Ha det bra allihop och var rädda om er!





Johanna

Jag får väl börja med att som vanligt ursäkta mig lite för min bristande närvaro. Men jag känner att det behövs en viss nivå på inläggen, jag tänker inte bara sitta och rabbla upp vad som hänt sen senast.  Vilket de facto endast är riktigt tråkiga saker, bara administration och krångel känns det som. Egentligen har jag ingenting jag vill dela med mig om nu heller men det känns taskigt mot er som väntar att inte servera något alls. Hellre kallt och äckligt än svält, eller? ;P

Den här veckan är en riktig mellanvecka för mig, två jobbeftermiddagar, förberedelser inför studier och lite pyssel. Min hjärna går på högvarv för att det känns som att det är mycket som händer nu. Jag tror faktiskt inte att det är det, det handlar nog mest om att jag inte vill vara oförberedd på det som väl händer. Men på söndag åker jag iaf upp till Halmstad och stannar fram till fredag. Det ska verkligen bli intressant att se hur allt blir då. Det är en situation som jag faktiskt inte har stimmat och stökat över redan, min vanliga planeringsöverdrift har uteblivit. Men det kommer säkert i takt med att helgen närmar sig, jag är trots allt om inte nervös så åtminstone spänd inför detta. Riktig sambo med riktig kille! Det är en boendeform jag inte upplevt än men jag kan knappt bärga mig. Dock kommer jag ju bo hos honom, stor skillnad från att bo ihop. Hans grejer, hans regler. Jag vet att jag har ett visst bestämmandebegär och jag ska verkligen försöka lägga band på mig, det är trots allt bara knappt 2 månader. Men jag har snällt frågat om lov och lika snällt blivit beviljad ett par gröna växter att ta med mig upp, de ska jag vårda ömt.

Till slut kan jag berätta för de som bryr sig att pelecanos # 9 nu är utläst, Shame the Devil. Bara fyra stycken kvar nu av tidigare utgivna, sen måste jag sitta och vänta på att han ska skriva nytt. Så taktiken är att dra ut lite på det fastän jag inte vill något hellre än att slänga mig in i nästa. Om jag läser några andra mellan avverkar jag pelecanosböckerna långsammare, men å andra sidan älskar jag känslan och blir uppriktigt glad när jag läser dem. Jag tycker om Washington-miljön så mycket att jag verkligen vill dit och tror mig trivas där dessutom. Jag tror att jag snart ska tillägna Pelecanos och Washington ett eget hyllande inlägg så att ni förstår hur jag känner.


Johanna