Över Alperna for vi ytterligare en gång. Efter den hetsiga och mindre smärtfria morgonen hoppades vi på lite flyt resten av dagen. Resan närmade sig sitt slut och diskussionerna var tunga kvällen innan kring vilken väg vi skulle ta hemåt igen. Till slut bestämde vi oss, bokade hotell och höll alla tummar vi kunde att det fanns platsbiljetter kvar på tåget från Bologna. En sista glimt av Italien genom snabbfrukost, sedan begav vi oss norrut. Om resan ner från Österrike var pampig var den här helt otrolig. Denna gång åkte vi mitt på dagen, lite längre västerut genom norra Italien förbi blanka små sjöar, pittoreskt vackra byar och vidsträckta vinodlingar, kända som okända. Jag var helt hänförd och kunde inte koncentrera mig på min reselitteratur utan stod ute i gången och tittade och gapade. Flera gånger undeer den ca 6 timmar långa tågresan kände jag att ”Jaa, hit skulle jag absolut kunna tänka mig att flytta.” Pelargonkorgar från luckfönstren, vandringsleder till tusen och idyllisk lugn och ro. Jag insåg så småningom avståndet till kust och hav och slog då tankarna ur hågen direkt, men visst hade det väl varit underbart ibland?

När det planade ut på andra sidan bergen rullade vi nästan omedelbart in i München, Kristoffers favoritstad alla kategorier. Tågstationen var en överraskande enorm hall och inte ens fem minuter efter avstigning klev vi in på resans dyraste inkvartering. Efter en kort powernap svidade vi om för att matcha den ljumma förkvällen och begav oss mot centrum för lite rekning. Den vackra, välskötta gamla stadskärnan lockade in oss och efter en stund på shoppingstråket  och fotograferingsstopp vid det gigantiska rådhuset jag satte av mot en beryktad second handaffär som jag gott och väl spenderade någon timme i medan Kristoffer tog en välförtjänt kvällskaffe. När vi möttes igen letade vi upp Hofbräuhaus och beslutade oss för att göra ett besök där dagen efter när tiden var mer på vår sida. Vi kände oss nog lite uppstimmade av den fantastiska stämningen i staden och vår (min) mondäna talang i ”lokalisering utifrån kartor i minnet”. Hur som helst vandrade vi i alla fall vidare på lite bakgator och hittade ett riktigt bayerskt hak, en s.k. biergarten, utomhus där vi beställda korv, kraut och öl och slog oss ned vid ett av de många långborden och insöp skymningen tillsammans med fjäderhattsbeklädda herrar och kulturdrypande kvinnor. Mörkret förde oss hemåt och efter en rejäl dos nyhets-TV (vi hade verkligen saknat att inte förstå eller komma åt världen nere i Italien!) slocknade vi för en god natts sömn.

Dagen efter innebar vår sista dag på resan och vi ville verkligen maximera den med upplevelser i denna härliga stad. Efter ett långdraget besök på tågstationen för att ordna inför den förestående hemresan tog vi metron ut till Bayern Münchens hemmastadion Allianz Arena. Ett gigantiskt skrytbygge närmast liknande en ufofarkost, men Kristoffer var i himlen och botaniserade länge och väl i fanshopen. Vi irrade sedan oss tillbaka in i stan och efter lite möda och kartfunderingar hittade vi en entré till Englisher garten, en fantastiskt, gammal park (faktiskt större än Central Park i New York!) som fungerade utmärkt som svalkande oas för stadens innevånare en stekhet dag som denna. Länge vandrade vi längs parkens stigar, slog oss ned vid en biergarten i parkens mitt för lite (dvs. mycket – i München tycks bara finnas ”mycket” eller ”väldigt mycket” att välja på) lunch och när vi några timmar senare kom ut i södra ändan blev det lite mer shopping och sightseeing inne i centrum, en quick fix i matväg, den vanliga surfstunden inne på Starbucks och sista stoppet för dagen blev Hofbräuhaus för lite trevliga drycker. Det var en fantastiskt trevlig känsla att kunna sitta på en lummig innergård till sent på kvällen i bara linne och t-shirt, Kristoffer med en stor sejdel i handen och jag med ett riktigt, riktigt gott glas vin (i och för sig: nästan varenda glas vin jag fick i min hand under resan var supergott.) En helt otroligt osannolik händelse var att vi slog oss ned på vid ett långbord utomhus precis bredvid ett äldre svenskt par, de hade bilat igenom Österrike och Tyskland för någon biltävling om jag inte minns fel. Vi pratade med dem ett bra tag och gick sedan de ca 20 minuternas promenad hem och pratade om staden och våra upplevelser från resan i stort. Lite nostalgiska och lite euforiska. Jag vill till och med tro att jag fick hålla Kristoffer i handen medan vi gick där, trots att jag vet hur ofrivillig han brukar vara till allt sånt. Sista kvällen på resan var till ända och dagen efter började den långa, krångliga och rastlösa hemresan, men allt det där får ni läsa om nästa gång.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Med punktlighet värdig vilket tyskspråkigt land som helst satte tåget av i sydlig riktning mot Italien. Det närmade sig solnedgång för vår tionde dag på resande fot och vi gjorde oss hemmastadda i kupén på resans första och enda nattåg. Som tidigare nämnt fanns det bara sittplatsbiljetter för den 9 timmar långa färdvägen men väl framme skulle det ju finnas gott om tid att ligga och lata sig så på den punkten var jag inte orolig alls. Utanför fönstret visade sig Alperna från sin allra bästa sida och dagens sista solstrålar fullkomligt bländade oss och bjöd vidunderliga vyer som hämtade från vilket vykort som helst. Kor som betade på de branta sluttningarna, hisnande höga tågbroar och stora gårdar med oändliga vinrankor i räta rader. Vi kryssade oss rätt igenom Österrike och passerade små byar vars namn vi aldrig skulle komma ihåg. 

Känslan av att det blev varmare och varmare i kupén var till slut omöjlig att förtränga, vi tillsammans med våra fyra medresenärer började skruva på luftkonditioneringen utan resultat. När den prydliga konduktören kom förbi för biljettklippning var jag rödmosig om kinderna och bad om assistans med tekniken, lätt yr av bristen på luft. Nej, tydligen funkade inte konditioneringen i just vår kupé, kanske gick det att hitta någon ledig plats någon annan stans i tåget? Den idén blev inte jätteväl mottagen, alla hade massor av tung packning, skorna var avsparkade och mörkret hade fallit; ingen rörde sig från sin plats trots min vädjande blick mot Kristoffer. Istället satt vi kvar och försökte slumra i hopp om att vakna väl framme, utvilade och fräscha. Inte en chans. Den tryckande, närmast tropiska hettan man upplever när syrebristen blir märkbar är nästintill outhärdlig. Jag studsade av på i princip varenda perrong under hela resan för att i två-tre minuter inhämta tillräckligt med sval luft för att klara mig till nästa station. Detta varvades med lite onormalt många toalettbesök för att även där ta några djupa andetag och de få stunder jag satt på min plats i kupén hängde jag med huvudet ut genom dörren mot gången och viftade oavlöst med tågpasset som en solfjäder för att sila igenom någon form av konstgjort syre.

Strax innan klockan 5 på morgonen rullade vi in i Bologna, där vi skulle byta tåg. Jag är helt förstörd och psykiskt nedbruten från nattens händelser och försökte vila lite i Kristoffers knä, båda lite brydda över övriga stationsgäster och vad deras syfte var där just då. Klockan 7 slocknade jag totalt på nästa tåg och vaknade till när Kristoffer armbågade mig för att visa en fotbollsstadion. Osäkra på vilken av de två närliggande tågstationerna som skulle vara bäst att kliva av på traskade jag hela tåget fram och tillbaka utan tillstymmelse till konduktör eller någon liknande person att fråga. Hög på våghalsighet (jag vet att det inte är ett ord!) av att ha suttit kvar till andra stationen började vi rulla väskorna i riktning mot den kartbild jag hade i huvudet och innerligt hoppades var riktig. 20 minuter av letande, ifrågasättanden och huvudvridande senare kom vi fram till vårt hotell i Rimini, termometern visade nästan 30 grader redan klockan nio på morgonen. Kläderna kastade vi av oss och öste in resväskorna på hotellrummet som gav världens minsta havsutsikt, men dock. Nu skulle här solas!

Två riktigt lata och svettiga dagar följde, jag byggde bo på min luftmadrass och vi fick testa på allt vad italiensk charter har att erbjuda. Personligen kände jag när vi lämnade Rimini att jag aldrig någonsin skulle återvända även om jag under de omständigheter vi var där just då trivdes som Johanna på en flytflotte i vattnet. Hotellen hade en närmast kommunistisk betygsättning, alla hade tre stjärnor. Hade någon pool skulle någon annan ha tjusig balkong. Saknade man något av detta hade man stor terrass eller varför inte frukostbuffé? Kontentan var dock att alla saknade något; vi hade en hyfsad pool med riktigt tråkig balkong och utsikt, sockerkakor till frukost och en livsfarlig genomfartsväg att passera trots de ynka 200 metrarna i strandavstånd. Och herregud, ingen kunde eller ville kunna engelska! Tydligen åker otroligt många italienare själva hit, varför ingen tycker att man någonsin behöver prata något annat språk. Rimini har även blivit populärt i Ryssland och många restaurangmenyer var tryckta på dessa två språk och inget annat. Nere vid solstolsförsäljningen blev vi vidareskickade till fyra personer innan någon kunde ta emot våra 20 Euro! Hotellet hade över 100 kanaler, inte en enda på något annat språk än italienska. En ordentlig incident inträffade när vi skulle lämna hotellet på måndagsmorgonen. Vi skulle bege oss tidigt med tåg för att hinna byta och komma en bit uppåt. Vid utcheckningen skulle vi betala för luftkonditioneringen och få tillbaka våra pass och deposition. Hur lång tid det tog? Jo förstår ni, det tog tjugofem minuter eftersom receptionisten (receptionisten!) inte kunde ett enda ord engelska och inte förstod vad som skulle göras trots våra ritningar och gestikuleranden. Efter många påskyndande samtal till hotellägaren som till slut kom farande på sin vespa fick vi springa till tågstationen och genomsvettiga kliva på ett fullsatt tåg med max 30 sekunder till godo.

OK, nu när jag har pekat ut dessa tydliga brister och klagat lite erkänner jag villigt att det var fantastiskt skönt och efterlängtat att få ljus, sol och värme och en påbättrad bränna. Efter två och en halv dag i fullkomlig strålkastarsol annalkades ett uppsnackat regnoväder och träffade oss med besked på lördagskvällen. Då fick det bli en liten kaffe och vykortsförfattande i hotellobbyn följt av en gammal Bond-rulle på italienska (naturligtvis) tills musiken och sorlet från de kringliggande nattklubbarna helt dränktes av ljudet från regnet som smattrade hårt mot balkongen och taket. Dagen efter hade stormen bedarrat och vi vågade oss ut på en strandpromenad innan vi begav oss på utflykt. För självklart hann vi ju även med att vara kulturella till och med i en så avciviliserad turistort som denna; när badvädret tröt satte vi oss på en buss några mil österut och kunde tillskriva passet ytterligare ett land – San Marino! Jag blundade när bussen började stiga uppför de smala slingriga bergsvägarna (hela landet är bara en några kilometer stor platå) i en enligt mig alldeles för hög hastighet men chauffören rattade självsäkert maskinen som om han aldrig hade gjort annat. Väl framme var det verkligen ett annat land; allt var gammalt och anrikt, välskött och ordentligt. Den kvinnliga gränsvakten klev ut i vägen och visade myndigt stopptecknet mot bilisterna så att vi fotgängare kunde vandra in innanför borgmurarna och njuta av de fantastiska miljöerna. Håll i hatten när ni ser fotona med Kristoffer vid utsiktsplatserna, själv tyckte jag att det var så läskigt att jag knappt vågade mig fram mot kanten! Efter några timmars strosande och beundrande gick bussen åter mot kusten och tillbaka på hotellet vecklade vi återigen ut kartan för att bestämma vart kosen skulle styras härnäst. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jaha, så vi sitter på tåget en sisådär fyra och en halv timmar en rakt 45-gradig sydöstlig riktning ner mot Slovakien. Som vanligt får vi dela vagn med andra backpackers och tågluffare, ofta stora sällskap av unga, högljudda spanjorskor vilket inte föll vårt tempo eller intresse speciellt i smaken. När vi rullar in i utkanterna av Bratislava och jag skymtar ett blå-gult IKEA-schabrak i horisonten (det andra på resan, såg även ett på väg ut ur Hamburg) ligger tunga regnmoln över staden. Vi läade en stund under tågstationens tak innan vi insåg att det inte skulle lätta på länge och sprang så fort vi kunde bort till hotellet som verkligen var det hotell som låg absolut närmst tågstationen, tack Gud för min otroligt lyckliga bokning. Det var det flådigaste hotellet på hela resan, 4-stjärnigt nybyggt affärshotell som nog inte ser alltför många packbackers checka in, trots det utomordentligt praktiska läget. Det ösregnade ute, vi var rättså trötta efter resandet och klockan var inte så mycket, så vi tog en välförjtänt powernap.

Två timmar senare var kläderna torrare och vi gjorde ett försök att hitta in till Bratislava centrum utan karta. Smart. En halvtimmes traskande i dåligt väder rätt ut åt fel håll ledde oss till förortsliknande, nedgånga kvarter där vi inte kändes oss jättemodiga, då tog jag mig i kragen, fick kosta på mig en kik på mobilgps:en och konstaterade vårt (mest mitt, jag var den som var helt övertygad om att vi var på väg åt rätt håll) fatala misstag. Just snyggt. Vi (mest jag även här, dock) lyckades ändå krångla oss på rätt väg och tog oss till slut in till den lilla stadskärnan som var ett högkoncentrerat mini-Prag (eller mini-Wien också för den delen, men det visste vi ju inte än då..) med gamla hus, kyrkor och torg från 17- och 1800-talen och antingen innehöll restauranger, barer eller caféer, souvernirshopar eller antikvariat. Nada mas. Vi letade oss ned mot hamnen och hittade minsann Donau, pampig och bred med en gigantisk bropelare i arkitektur som utstrålade den kommunistiska anda som så mycket annat i staden, en oerhörd kontrast det gamla och vackra.

Kvällen lät himlen spricka upp och när vi hade pustas oss upp för slottets alla portar och trappsteg stod vi där en stund och njöt av en fantastisk utsikt: solnedgång över Donau som ramades in av de regndisiga mindre Karpaterna i bakgrunden. Som en perfekt tavla! Vi gick aldrig in på slottet då vi kom dit så sent att det var insläpp för någon slags konsert (ren gissning dock, men folk var finklädda så något var det) men vi vandrade runt och beundrade vyn över staden och när temperaturen och solen droppade begav vi oss tillbaka till hotellet.

Dag två verkade torrare och efter att vi gjort bedömningen att två dagar nog skulle räcka för oss i Bratislava bokade vi nästa resa och hotellvistelse och begav oss sedan ner mot centrum (nu när vi visste vart vi skulle gå minskade vi promenadtiden med ungefär 90%) för lite frukost. Under måltiden underhölls vi av gatukonstnärer, förbipasserande som fundersamt studerade dessa, och ett gäng varma newfoundlands som lufsade fram tillräckligt snabbt för att jag inte skulle hinna klappa dem. När kaffekopparna var tomma gick vi vidare och utforskade de kullerstensbelagda små gatorna i centrum. Några vykort rikare tog vi oss återigen till hamnen och beslutade oss lite spontant för att köpa biljetter till en båtutflykt på Donau några mil uppströms till en übergammal slottsruin från 700-talet som skulle avgå på eftermiddagen. Medan vi inväntade att få kasta ankar gick vi in i stan igen och slog oss ned på ett av alla konditorien som glädjande nog ramade in många av stadens torg. Praliner, kaffe, läsning. Askfat fick stå kvar på borden för estetikens skull. Mätta och upprymda satte vi oss så småningom på båten och tittade vädjande upp mot himlen; paraplyet låg ju i väskan men vi ville såklart hellre slippa packa upp det. Men ser ni sådan tur hade vi inte - efter 1,5 timmes tuffande hann vi inte mer än gå i land innan dropparna föll, tyngre och tyngre. Det var trots stundtals ihällande tråkväder en riktigt mysig utflykt och uppskattad motion i form av en knapp halvtimmes vandring upp till ruinerna. Fin plats, mysig by, intressant litet museum som jag praktiskt taget fick släpa Kristoffer ifrån för att vi inte skulle missa båtresan tillbaka och ytterligare ett bröllop (just ja det glömde jag nog skriva, vi sprang rätt förbi ett annat utanför en väldigt anonym kyrka uppe vid Prags slott också!) fick vi bli vittnen till.

Vi landsteg åter i Bratislava vid halv sju-tiden och velade lite över var vi skulle slå oss ner för kvällens måltid men hittade ett riktigt bra ställe på en av labyrintgatorna i centrum, ett ölhak med riktigt god Bryndzové Halušky som enkelt kan förklaras som en slags knödel med getost och bacon, Slovakiens nationalrätt. Kaffe och kaka på maten intogs på samma konditori som det vi besökt tidigare på dagen, mer praliner för mig samt kaféets specialitet; varm choklad som i princip var smält choklad. Det gick ner, om man säger så. En liten jazzscen på andra sidan torget höll igång som vi avståndslyssnade på fastän vi egentligen var helt tömda i huvudet och kroppen efter dagens strapatser. Totalt övermätta rullade vi hem till wi-fi och amerikanska nyhetskanaler och jag somnade som vanligt på några minuter och sov som en stock. Morgonen efter lämnade vi vår rain-shower, packade väskorna, rullade till stationen (fortfarande i lite lätt småregn) och inväntade, ackompagnerade av den mest avskyvärda baguette (riktigt torr och tråkig samtidigt som degen var lite sådär "blöt" som när den bara har hanterats riktigt illa...fy fan.) jag någonsin försökt äta, ett otroligt gnissligt gammalt pendeltåg som på en timme tog oss vidare på resan.

Med alla dessa intryck från Bratislava kan jag inte vara fördomsfull utan tänker helt enkelt fastslå att den ligger rättså långt efter sina grannländers huvudstäder i mångt och mycket. Det är inte så glamoröst, inte så stort, och det regnade riktigt mycket. Egentligen, rent geografiskt, ligger Bratislava inte längre österut än, säg Visby, det är däremot riktigt stora kulturella skillnader. Trots den påtagliga känslan av att vara "i öst" är jag riktigt nöjd med att vi har varit där och verkligen besökt staden. Jag har absolut inte en susning vad jag skulle göra om jag åker dit igen, (det kändes som att vi gjorde hela staden på fredag kväll till söndag morgon, och då var det ändå helg!) men det är en till nål på kartan, ett nytt äventyr, en erfarenhet rikare och ett resmål som jag verkligen kommer att minnas.

Del 3 av 6. Hälften done, hälften to go.

Johanna

Vi steg efter en vacker tågresa längs med en förgrening till Moldau klädd av skogar och små samhällen, gamla borgar uppe på höjder och värdhus med röda pelargoner i massor som prydde alla balkonger, av i värmen på stationen i Prag. De stora och moderna lokalerna ledde oss ut i en vacker park som totalt ställde oss desorienterade och fastän jag hade en adress i handen och en begriplig karta framför oss blev det ändå fel så fort vi började promenera. Tryckande värme, alldles för tungt bagage i släptåg och deras alltför stora kärlek till det kyrilliska alfabetet gjorde att vi snabbt haffade en taxi som i ryslig fart, tutandes och gestikulerandes, tog oss till hotellet som vi bokat hemifrån Sverige.

En fin gammal gata, precis som på bilden på internet, inte alls långt från centrum-centrum. Men känner ni igen den där känslan, när hela gatan är full av vackra sekelskiftesbyggnader, några till och med ännu äldre, medan det hus han stannar framför är ett brunkaklat 70-talsbygge som man inte riktigt förstår vad det gör bland de andra, men det är likväl det du ska kliva in i? Det blev ändå helt OK, filosofer beskriver ju ibland att man hellre bor tråkigt och tittar ut mot något fint, än tvärtom, och den tankebanan anammade vi i det här fallet. Alltihop var rosa, belysning var i princip obefintlig och frukosten var riktigt ynklig, men det spelade faktiskt ingen större roll. Vi var ju inte där för att hänga på hotellet, nu bodde vi dessutom bra till och tredje dagen kände man sig nästan hemma när man inte behövde kolla en gång extra på gatuskylten för att försäkra sig, utan bara världsvant vek in på rätt bland alla slingriga små kullerstensgator.

Första kvällen vandrade vi in i stan, över den överdådiga och mäktiga gamla (ni kommer att läsa olika synonymer som dessa i hela detta kaptiel, det var bara sånt - oundvikligt och överallt!) Karlsbron i strålande väder och slog oss ned på en störtmysig liten restaurang. Något av det bästa med Prag är att du kan tycka "Oj vad fint det här se ut, säker precis hur dyrt som helst", men det är det aldrig. Här fick vi vars tre rätter med vin, öl och kaffe för ungefär 300 spänn. Sick! Efter den trevliga middagen promenerade vi tillbaka in i stan och mötte upp med tre av Kristoffers vänner hemifrån Landskrona. Jodå, vi visste i förväg att de skulle vara där, likväl kändes det någon skumt att sitta på en engelsk pub i Prag och pladdrar svenska. Hela kvällen var riktigt fin och vid ettiden gjorde vi sällskap hemåt (enda kvällen på hela resan som vi var ute så här ”sent”!) förbi absinthstinna små barer eller obskyra pubar inredda helt i svart.

Dag två träffade vi återigen det svenska sällskapet och åkte upp till slottet, riktigt pampigt i sig, även om man bortser från att den ligger uppe på en höjd och har byggts runt en gotisk medeltidskyrka. Lunch intogs på en amerikansk rooftopbar (det finns gott om amerikaner i Prag, och de kan ju inte tänka sig att leva utan hamburgare eller barbeque alltför länge..) och efter det traskade vi åt varsitt håll. Vi gick tillbaka upp till slottet och genom slottsträdgårdarna som var vildvuxna och inte så mycket blommor som insekter som trivs bland blommor. Vi gick en annan bro tillbaka in i centrum, besökte vårt andra Starbucks i staden och gick hem för dusch och liten tupplur. Som nya människor besökte vi avenyen som ruskigt mycket påminner om avenyen i Göteborg; Poseidon ersatt av Karl den store  och vårt moderna museum med deras. Vi åt nudlar (Kristoffers var blå!), fotograferade vacker himmel och sedan strosade hem.

Sista dagen i Prag gick också ut på att gå. Vi klurade oss bort till tågstationen (faktiskt betydligt svårare än vad man tycker att det borde vara till ett sådant ställe) för att boka platsbiljetter vidare till nästa destination och med endast lite självförtroende i bagaget denna gång lyckades vi leta oss rätt ur stationsparken. Vi tog en shoppingtur i stan, åt en riktigt hemsk pestopasta, gick förbi den gula (läs: galna) marknaden och åt en murrig men mysig middag på ett litet, litet torg precis på andra sidan bron. När vi kom ut därifrån var det någon slags liten fransk marknad med vin, ostar och en och annan snigel, som vi faktiskt passerade utan några intag. Vi gick in till det stora torget mitt i centrum och stod en lång stund och bara tog in allt vackert innan vi vandrade längs våra slingriga gator hem och skålade i halvgod minibars-champagne. På förmiddagen dagen efter for vi vidare mot nya äventyr.





























































Del 2 av 6. Nummer tre på väg, snarare än ni anar!



Johanna

Så var vi hemma igen!

Grusdammet har lagt sig efter våra väskor, allt är uppackat, jag är tillbaka på kontoret och vykorten har nått ut till er i stugorna. Jag har pratat med alla redan och traggat massor om resan, men visst vill ni vill höra ännu mer? För att tillfredställa ert törstande intresse tänkte jag köra ett inlägg per destination och visa lite fler bilder än de ni hittills sett. Vi kör igång direkt tycker jag!

Vi lämnade Helsingborg sådär okristligt tidigt som man bara gör när man reser, och sprang med biljetterna i handen mot tåget över sundet vid halv sju-tiden. Eftersom vi var så sent ute fick vi inga sittplatser och fick helt enkelt starta resan hängandes över väskorna eller inklämda i mellanutrymmen på tåget och färjan. Strax efter 3 tuffade vi in på Berlin Hauptbahnhof. För att inte göra om samma misstag när vi skulle resa vidare dagen efter såg vi till att boka platsreservationer innan vi begav oss mot hotellet. Det låg, precis som dess namn skvallrade om, mitt i Mitte, nära och bra till det mesta. Vi ställde väskorna och travade lagom planlöst österut, och det tog inte lång tid innan jag hittade det enda kravet, en vintagebutik som jag hade hört talas om och vips strosade jag vidare med en påse i handen. Vi slog oss sedan ned i närheten, åt och njöt av semestern och vandrade efteråt bort mot gamla favoriter: Alexanderplatz med TV-tornet i förgrunden. Kristoffer hade på kvällen innan vi åkte fått konstiga känningar i foten och linkade tappert gatorna upp och ner men när vi nådde Starbucks skönk han gladeligen ned i stolen och fyllde på kaffedepån innan vi tog metron tillbaka till hotellet.

Dag 2 var foten fortfarande svullen så vi nöjde oss med att halta och stötta bort till ett närbeläget bageri för lite frukost och steg under förmiddagen på tåget mot Prag.


















Berlin är en stad som jag inte tycks tröttna på och som jag alltid vill tillbaka till. Hela tiden ju förr desto bättre. Men den här gången var det första stoppet på vad vi förväntade oss skulle bli en mastodontisk och överväldigande resa, så vi tömde inte ut krafterna som sist. Tvärtom kändes det för mig som att komma "hem", där du känner igen dig och vet hur allt fungerar. Eftersom jag inte skulle göra det någonstans under resten av resan tyckte jag att detta var en otroligt skön och mysig första dag.

Del 1 av 6. Fortsättning följer.



Johanna

Bilder från gårdagens strapatser i Blekinge:






















Mina ögon föll ihop av trötthet och jag slumrade faktiskt till under tiden jag väntade på bildöverföringarna, därför blir jag inte överflödig och utsvävande i mina utläggningar just idag. Men jag tittar in väldigt snart igen för nu har jag bara två dagar kvaaar till semester. Så otroligt efterlängtat, mer än någonsin!



Johanna

Hola! Ville bara visa lite bilder från förra helgens reunion, för er som inte redan sett dem. Återträffen blev hur bra som helst, över alla förväntningar. Vi var tidspressade utan dess like trots att vi höll ett sprintliknande tempo hela dagen. Ta sig till Tyringe, köra och handla, hämta nycklar, ställa i ordning lokalen, laga mat, förbereda inför när alla kommer, fixa sig själv ta sig tillbaka, fixa sistaminuten-bitarna, ta emot allt folk och till slut såklart ro hem kalaset med gott värdskap. Herregud vilken kväll. Jag var uppe med tuppen klockan sju på lördag morgon, klockan halv fem på söndagssmåtimmarna vred jag om nyckeln i låset hemma hos mamma. Jag tror sällan att jag har varit med om så långa dagar, någonsin!

Men för mig var det absolut värt varenda minut av slit, alla var helnöjda med vårt initiativ och de gillade min efterrätt, det är allt jag bryr mig om. (Själv smakade jag minsann inte ens den! Jag glömde helt bort den under kvällen, och de tre jag satte in i frysen till dagen efter glömde jag minsann kvar nere i lokalen vid besiktningen..) Det var verkligen en annorlunda känsla att träffa alla igen och att jag ordnade festen och stod 75% av kvällen med huvudet eller armbågarna nere i något inne köket var dubbelsidigt. På ett sätt var det en skön tillflykt om jag inte visste var jag skulle bli av eller vad jag skulle säga, och det höll mig upptagen heeela tiden. Samtidigt kände jag efteråt att jag hade velat prata mer med alla, verkligen ägna tid åt att höra allas historier. Jag överväger starkt att inte låta det gå tio år till tills nästa gång.



Buffén som var uppdukad.



En outfitbild till Majsan



Efterrätten: fläderparfait med vit & mörk hackad choklad och bär



Mingel efter middagen



Trappmingel i ösregnet





Johanna

Ja kära nån, den omoderna utformningen till trots är duschen min frizon. Knappt hinner jag in och njuta av värmen innan det uppstår ett Heureka-moment, i stort sett varenda gång. Ni vet när man ska sova och istället ligger och tänker på vilka kläder man ska packa ner i resväskan, hur man ska formulera ett viktigt mail eller om man har stängt av spisplattan. Allt sådant som man har lyckats kasta över axeln eller inte riktigt klurat ut i sin helhet - de löser sig av sig själv så fort jag stänger de frostade dörrarna. Idag hann jag formulera i princip hela det här inlägget, åtminstone lägga upp dispositionen, tända en glödlampa över huvudet kring nästa kafferepstema och planera morgondagen.

Kreativiteten i detta lägenhetens minsta skrymsle slog dock nästan någon slags rekord; normalt sett brukar jag stå kvar länge och väl och jag vet att vissa oroade sig redan när jag bodde hemma huruvida jag svimmat där inne eller inte eftersom jag dröjde och dröjde, men idag hade jag så brighta grejer på gång att fingrarna behövde få ut hjärnaktiviteten så fort det bara var möjligt. Så fort detta på något sätt är åtgärdat genom handling eller bara dokumentering brukar jag alltid kunna slappna av och återgå till mitt alldagliga, slumrande sinnestillstånd men då kan man ju inte ställa sig i duschen igen! Tydligen hämmar tanke och känsla varandra, för att kunna fullfölja mina idéer krävs avkall på att jag faktiskt helst av allt skulle stå kvar och duscha en kvart till. Men de gånger jag bara ska göra en snabbvisit i min lilla kub har jag för bråttom för att kunna släppa lös tankebanorna ordentligt.  Och tydligen är det endast när jag räknar med en lång och behaglig stund som det utlöses.

Några av er vet att jag hatat att slänga mig med "Moment 22" i sådana här stunder (kvasiintellektuella gör sig ej besvär) utan pratar snarare om paradoxer, motsägelser, cirkelresonemang, eller vad som helst annat. Någon slags knepig situation är det ju ändå som kräver sin lösning. Vilket är att föredra: smart och smutsig eller ren i skinnet men grå i sinnet?


Johanna

Bara en knapp timme kvar.

Johanna

Åååh herregud, finns det något mer enerverande och tålamodstestande än ett långsamt internet?

Jag hade ett långt och väl genomtänkt inlägg utarbetat i huvudet och så sätter jag mig med datorn och kopplar upp mig, så händer det ingenting. Absolut ingenting. Så på fredag när jag är totalt ledig hela långa dagen får jag göra ett nytt försök och istället. Jag tror dock att det kommer gå ungefär lika bra då också, jag gissar nämligen att det har att göra med mitt extremt begränsade minnesutrymme att göra. Har över 31 GB upptaget minne bara i Bilder-mappen: över 7000 filer och nästan 80 mappar! Sen tillkommer ju filmer, musik, allt annat som tar plats. Förstår ni varför en ny extern hårddisk står högt upp på önskelistan? Så fort jag är ägare till en sådan ska jag föra över allt från den här datorn och se om det kan göra susen.

Önskelista ja, nu är det bara två skälvande dagar kvar till dagen F, då man tydligen ska firas för att man blir ett år äldre. Självklart uppskattar jag varenda dag och minut jag har i livet men måste det verkligen innebära att man blir äldre? Snart är det ju inte roligt att leka tant längre, då är man tant! En trevlig del i hela ståhejet är ju dock att få träffa släkt och vänner och ställa till med kalas, det ska bli väldigt roligt.

Så alltså, vi hörs snart och ses precis efter det! :)


Johanna